Har vi råd med Andersson?

Både stolt och nöjd.

Och luntan bara sväller.

Visst går det bra nu. Skattebasen sväller och Magdalena Andersson kan lagom girigt håva in skattemiljarderna till sitt bågnande skafferi. Det är givetvis glädjande att pengarna rullar in, och absolut nödvändigt eftersom det rullar ut alltmer på utgiftssidan.

Bekymrad finns anledning att bli när man tittar närmre på Anderssons agenda, för de reformer som ska betala kalaset i framtiden. Det råder just nu en febril näringsfientlig aktivitet på finansdepartementet och retoriken får säkert många att minnas tillbaka till 70- och 80-talen. En extra bankskatt är föreslagen, och Magdalena Andersson ser inga problem i att Nordens största bank i så fall troligen lämnar landet. Entreprenörerna bakom de små och medelstora företagen ska tvingas betala mer i skatt, vilket är rimligt enligt finansministern eftersom den höjda skatten drabbar dem som hänger på Stureplan. Då ”vinstjakten” ska upphöra i välfärden vill man mer eller mindre förbjuda vinster, och därmed portförbjuda privata aktörer. För Anderssons gäng vill inte att barn och gamla ska handlas på börsen.

När Magdalena Andersson reformerat klart kommer vi ha färre kvar att finansiera och hantera välfärden. Då kommer hon och hennes parti ansvara för en svällande och underfinansierad välfärd. Frågan är, har vi råd med Andersson?

Fler arbetstillfällen med lägre ägarskatter

Sverige behöver fler arbetsgivare. När de tidigare stora arbetsgivarna, inom industri, verkstad och offentlig sektor, effektiviserar går åtskilliga arbetstillfällen förlorade. För att absorbera frånfallet krävs nya, snabbväxande företag som nyanställer. Tyvärr är det svenska klimatet ogynnsamt för dessa snabbväxare, där höga ägarskatter minskar incitamenten att starta eget samt begränsar möjligheterna att ackumulera startkapital och i senare fas genomföra ägarskiften.

Varje potentiell entreprenör ställs inledningsvis inför beslutet om att överhuvudtaget ta det riskfyllda steget till egenförsörjning. Beslutet påverkas av den sammanlagda effekten av bolagsskatten och skatten på kapitalinkomster. Med vissa undantag beskattas kapitalinkomsten på aktivt ägande idag med högsta marginalskatt, drygt 57 procent.

När verksamheten väl startats krävs kapital för att växa och anställa. Mindre företag och dess ägare saknar ofta kreditvärdighet hos bankerna varför egenupparbetade medel är en förutsättning. Även i detta sammanhang begränsar höga marginal- och kapitalskatter entreprenörens möjligheter, genom att försvåra eget sparande. Ytterligare en möjlighet att expandera är att släppa in nya ägare genom hel eller delvis försäljning av företaget. En sådan försäljning, av aktivt förvaltade andelar, beskattas även den med högsta marginalskatt. För att kompensera skatteavbränningen måste priset på aktierna höjas vilket påverkar potentiella köpares vilja att genomföra affären. Ägarbeskattningen inskränker således även möjligheten att genomföra ägarbyten.

Ägarskatter har mindre betydelse för företagare utan tillväxtambitioner, men desto större för dem som faktiskt har ambitionen. Sverige måste erbjuda de bästa möjligheterna för företagande och entreprenörskap. Ur detta perspektiv spelar ägarskatterna roll. För fler jobbskapande tillväxtföretag krävs ett kraftigt reformerat skattesystem som stimulerar entreprenörskap och som möjliggör eget sparande och ägarbyten.

Allfler allt hederligare

11 procent av Sveriges företagare uppger sig vara utsatta för konkurrens från företag som skattefuskar. Det är en minskning med 7 procent sedan 2007 och dessutom ett tydligt trendbrott eftersom siffran tidigare legat tämligen konstant på en högre nivå. Särskilt tydligt är trendbrottet inom branscherna tillverkning och bygg men också inom hotell och restaurang, även om den förbättringen inte är säkerställd.

Skatteverkets företagsundersökning visar på en för myndigheten och skattesystemet generellt fördelaktig utveckling mellan 2007 och 2013. Företagarnas svar ger vid handen att allt färre upplever illojal skattekonkurrens och att allt färre känner någon som smiter skatten. Undersökningen visar dessutom att företagen generellt är mer nöjda med skattesystemet. Skatteverket självt ger ett antal sannolika förklaringar till det positiva utfallet. Personalliggare, kassaregister, rut- och rotavdrag, sänkt restaurangmoms, lägre bolagsskatt, generösare 3:12-regler, avskaffad förmögenhetsskatt, jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för unga och äldre.

Det skulle förvåna om Skatteverkets analys och slutsatser vore felaktiga, rimligare skatte- och avgiftsnivåer höjer självklart skattemoralen. En hög skattemoral leder i sin tur till fler skattebetalare och mer till statskassan trots, eller kanske tack vare, sänkta skatter.

http://www.skatteverket.se/omskatteverket/press/pressmeddelanden/riks/2013/2013/foretaguppleverminskadkonkurrensfranskattefuskare.5.46ae6b26141980f1e2d41cb.html

Populistisk kapitalförstöring

Sverige lider brist på riskvilligt kapital. Det fastslås inte bara av entreprenörer, vars innovationer och företag aldrig når marknaden eller tillåts växa till sin fulla potential, utan även av ledande politiker. Näringsminister Maud Olofsson har likt en ivrig bäver jobbat hårt för att förbättra villkoren för svenska småföretag. All heder, men kortsiktig populism lägger tyvärr en våt filt över entreprenörsveriges verkliga problem.

I höstbudget 2010 förhandlade Olofsson framgångsrikt och lyckades få två statliga miljarder till en ny riskkapitalfond, Inlandsinnovation. Pengarna skulle satsas i snabbväxande småföretag i Olofssons hemtrakter i Norrlands inland. Säkert gav satsningen ett väljaruppsving inför höstens val men så många nya företag var knappast att vänta.

Istället för att ge entreprenören med företags- och branschspecifik kunskap möjlighet att investera egna medel ska medlen först gå via statens omfördelningsapparat för att sedan eventuellt åter komma entreprenören till del. Nu är förvisso förmögenhetsskatten avskaffad, vilket lockat hem åtskilliga investeringsvänliga miljarder, men kvarstår gör fortfarande en invecklad och snedfördelande 3:12 beskattning och en i internationella mått mätt skyhög kapitalskatt. 3:12 reglerna, vars syfte är att göra det lagom förmånligt att driva företag, hindrar effektivt riskkapital från att lämna bolagssektorn för mer lämpade ändamål. Kapitalskatten och 3:12 skickar antingen pengarna utomlands (till Peru bl.a.) eller rakt ned i statens överfulla fickor.

Olofsson ville säkert väl med sin riskkapitalsatsning och säkert fick hon några norrländska extraröster. Men en populism av liknande slag, i kombination med oviljan att ta sig an de verkliga problemen, innebär samtidigt en gigantisk kapitalförstöring.