Populistisk kapitalförstöring

Sverige lider brist på riskvilligt kapital. Det fastslås inte bara av entreprenörer, vars innovationer och företag aldrig når marknaden eller tillåts växa till sin fulla potential, utan även av ledande politiker. Näringsminister Maud Olofsson har likt en ivrig bäver jobbat hårt för att förbättra villkoren för svenska småföretag. All heder, men kortsiktig populism lägger tyvärr en våt filt över entreprenörsveriges verkliga problem.

I höstbudget 2010 förhandlade Olofsson framgångsrikt och lyckades få två statliga miljarder till en ny riskkapitalfond, Inlandsinnovation. Pengarna skulle satsas i snabbväxande småföretag i Olofssons hemtrakter i Norrlands inland. Säkert gav satsningen ett väljaruppsving inför höstens val men så många nya företag var knappast att vänta.

Istället för att ge entreprenören med företags- och branschspecifik kunskap möjlighet att investera egna medel ska medlen först gå via statens omfördelningsapparat för att sedan eventuellt åter komma entreprenören till del. Nu är förvisso förmögenhetsskatten avskaffad, vilket lockat hem åtskilliga investeringsvänliga miljarder, men kvarstår gör fortfarande en invecklad och snedfördelande 3:12 beskattning och en i internationella mått mätt skyhög kapitalskatt. 3:12 reglerna, vars syfte är att göra det lagom förmånligt att driva företag, hindrar effektivt riskkapital från att lämna bolagssektorn för mer lämpade ändamål. Kapitalskatten och 3:12 skickar antingen pengarna utomlands (till Peru bl.a.) eller rakt ned i statens överfulla fickor.

Olofsson ville säkert väl med sin riskkapitalsatsning och säkert fick hon några norrländska extraröster. Men en populism av liknande slag, i kombination med oviljan att ta sig an de verkliga problemen, innebär samtidigt en gigantisk kapitalförstöring.