Kvarsittning för gymnasieministern

Med armarna envist i kors

Gymnasieminister Aida Hadzialics har plötsligt höjt tonläget i skoldebatten. Orsaken till infallet är den planerade börsnoteringen av skolkoncernen Academedia. Hadzialics ”finner det stötande att man tjänar pengar på den svenska skolan…”.

Hadzialics är givetvis i sin fulla rätt att tycka så, men att reaktionen blev så stark just i samband med den annonserade börsnoteringen tyder på bristande kunskaper i ekonomi. För det första är börsens avkastningskrav lägre än tidigare ägares, riskkapitalbolaget EQT. Det innebär sannolikt en mindre slimmad verksamhet. För det andra, och viktigaste, ökar insynen i verksamheten när bolaget blir publikt. Rapporteringskraven är höga för börsbolag och fler intressenter kommer nu kräva full transparens.

 

Istället för att envist sätta armarna i kors och motarbeta de privata initiativen i välfärden borde politiken arbeta för hårda och rättvisa regler för välfärdsbolagen, kanske likt de som gäller på finansmarknaden. Och under tiden kan gymnasieministern avtjäna sin kvarsittning.

Om fuskkapitalism på en kvasimarknad

Kanske inte till salu, men levandes i
en daterad kvasivärld.

Häromdagen skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt en indignerad debattartikel i Dagens Industri. I artikeln går han åter till storms mot det förhatliga vinstintresset inom välfärden, som han liknar vid en sorts fuskkapitalism på en kvasimarknad.

I en tidigare debattartikel i samma tidning uppmärksammade riskkapitalisten Gabriel Urwitz hallonincidenten på det offentligdrivna äldreboendet Brunnsgården, där ett sjuttiotal äldre insjuknade och tre dog till följd av matförgiftning. Urwitz frågar retoriskt var de braskande skandalrubrikerna tog vägen, som garanterat följt om boendet varit privat. Alla torde vara eniga om att det faktiskt var en skandal, själva ägandeformen var dock ointressant. Givetvis för att vinstintresse saknades.

Det sorgliga i debatten om välfärdens framtida finansiering, väl och ve är att vänsterns genuina hat mot företagande och implicita strävande efter vinst vunnit gehör. Följden har blivit en onyanserad och skarpt vinklad debatt, som tyvärr skrämt upp många medborgare. Vad vi borde enas om är att företagande och entreprenörskap, i alla former, inte handlar om fuskande och egoistiska kapitalister. När vi väl gjort det krävs insikt om att välfärden är i skriande behov av entreprenörskap, innovation och externt kapital. Slutligen vore det önskvärt om Sjöstedt själv kunde lämna sin daterade kvasivärld.

Caremaskandalen – fortsättning följde

Det har nu gått drygt tre år sedan Dagens Nyheter rullade upp den famösa ”Caremaskandalen”. Carema och riskkapitalägda Koppargården kom från och med den tidpunkten att liknas vid dödens hus där girighetens allra fulaste tryne blottades, inkontinensblöjor vägdes, boende vanvårdades och de anställda kröp på knä, i profitens namn.

Den partipolitiskt oberoende veckotidningen Dagens Samhälle har nu återvänt till Koppargården för att bevittna det förmodade lyftet med de nya kommunala ägarna. Granskningen visar att kvaliteten är densamma idag, fortfarande låg, att antalet boende per sjuksköterska ökat och att arbetsbelastningen tilltagit kraftigt för de anställda. Sedan i höstas löper arbetspassen på 14 timmar vilket fått Kommunal att anmäla boendet till Arbetsmiljöverket. Verksamhetschefen Agneta Hollingworth förklarar å sin sida att de långa passen är en konsekvens av Stockholms stads principbeslut om rätt till heltid.

Det vore nu klädsamt av Dagens Nyheter, inte minst för debattkvalitetens skull men även för deras eget anseende, att tidningen nu i samma fördömande ordalag kritiserade de nya ägarna. Men det ger i och för sig inga rubriker.

Vinster i välfärden är en ödesfråga

I en av GP nyss genomförd opinionsmätning uppgav 58 procent av respondenterna att de ansåg påståendet ”vinst ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” som mycket bra eller ganska bra. En till synes klar majoritet talar således för att vinster borde förbjudas inom välfärdssektorn. Det kan mot denna bakgrund tyckas som ett enkelt val för de styrande, förbjud vinstuttag och återreglera. Frågan är dock komplexare än så vilket beslutsfattarna säkert också känner till.

Ödesfrågan som tarvar ett svar är den om hur vi i en framtid överhuvudtaget ska kunna finansiera vår gemensamma välfärd. Klart står att skattebasen eroderar i takt med att färre ska försörja fler och allt fler efterfrågar mer och dyrare välfärd. Att höja skatter skulle kväva arbetsviljan och hämma tillväxten och är därför ingen framkomlig väg. Kvar står det mest ekonomiska och rimliga alternativet, effektiviseringar och produktivitetshöjningar. Bara så kan vi få mer för samma peng. Statistik från Socialstyrelsen och Skolverket visar då att kvalitén snarare blivit bättre i skola, vård och omsorg tack vare konkurrens. Den privata omsorgen presterar enligt Socialstyrelsen bättre ur brukarnas perspektiv och kommunala skolor har höjt resultaten i kommuner där de konkurrensutsatts av privata alternativ. Det senare enligt siffror på den politiskt obundna och SKL-ägda tidningen Dagens Samhälle. Statistik från samma tidning visar även att övervinster hos privata välfärdsutövare är en myt och att nettovinsten i snitt uppgick till blygsamma 4 procent hos välfärdsbolagen mellan 2010 och 2011.

Vinst är givetvis en förutsättning för att ta risk. Ingen köper väl en lott om där endast fanns nitlotter? Vinst är dessutom en förutsättning för nyinvesteringar och framtidssatsningar. Framtidens välfärd kräver en rik flora av utförare, privata som offentliga, samtidigt som framgångsrikt företagande måste få generera vinst. Fortsatta vinster inom välfärden är därför en ödesfråga.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2036027-nej-till-vinster-i-valfarden

Dessa tröttsamma dusörer

Senast i raden av politiska mecenater är socialdemokraternas Stefan Löfvén som i sin skuggbudget bland annat vill gå in som borgenär för nyföretagare i uppstartsfasen. Givetvis är det inte Löfvéns egna pengar som ska borga för säkerheten utan det allmännas, dvs. skattebetalarens. Härtill föreslår partiet avdragsrätt för forskning och utveckling, bättre samordning av statens riskkapitalaktörer, riskkapitalavdrag, exporthjälp åt små- och medelstora företag mm.

Det är svårt att ha något emot åtgärder som stimulerar nya företag och arbetstillfällen, sådana giv tycks vara såväl S som regeringens melodi. Vad man däremot kan, och bör, ha något emot är idén om att allt stöd först måste ta vändan via en klåfingrig statsapparat. Mer av riskvilligt kapital är nödvändigt om vi önskar fler nya företag och forskning samt utveckling krävs för fortsatt framtida konkurrenskraft. Men varför anses myndighetspersoner bäst skickade att styra resurserna? Hade istället entreprenören redan från start haft möjlighet och råd att spara så hade Löfvéns bankgaranti eller statliga riskkapitalister inte behövts, knappast heller något riskkapitalavdrag eller ens någon exporthjälp.

Systemet är inte bara korkat utan innebär också en menlös, dyr och ineffektiv apparat som kostar både skattemedel och arbetstillfällen. Politikernas allt mer tröttsamma dusörer ger måhända en och annan glad väljargrupp men knappast fler entreprenörer eller jobb.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-tror-pa-tillvaxt-i-smaforetagen_7526234.svd

Murar och förbud med Sjöstedt i laget

Det var många av oss som trodde Vänsterpartiet skulle slå in på en mer sansad linje med sin nye ledare. I partiets vänsterled fruktades en högersväng och sett till motkandidaterna var fruktan kanske befogad. Under sina inledande månader i partitoppen har Sjöstedt dock stillat de flesta av dessa farhågor och hans sommartal häromdagen lär knappast ens gjort gamla Ohlyvänner besvikna.

Väl i talarstolen raljerade Sjöstedt friskt och lovade förbud på annat. Med Sjöstedts lag i regeringen blir det få eller helst inga bemanningsföretag, inget riskkapital inom välfärden, ett fjärmande från Europa och allt mindre av försvarssamarbeten. I tider då Ryssland och många tidigare satelliter slår in på allt auktoritärare spår, då den globala arbetsmarknaden kräver allt flexiblare företag och då fler, inte färre, idéer behövs inom välfärden vill Sjöstedt backa bandet och bygga murar längs landsgränserna.

Sjöstedts rivstart lär säkert ha inspirerat en och annan troende partiarbetare, betydligt värre lär den dock ha varit för tilltänka lagkamrater. Eller vad säger Stefan Löfvén?

Inget samhälle är bättre än dess invånare

Uttrycket kapitalism har kommit att alltmer förknippas med attribut som girighet och egoism. Bankdirektörer, riskkapitalister och finansfolk i allmänhet har fått visualisera denna gemena form av samhällssystem.

Adam Smith betraktas allmänt som kapitalismens stamfader och den fria marknadens första och kanske största försvarare. Redan för 300 år sedan insåg Smith att inget samhälle och inget system kan bli bättre än dess invånare och enskilda beståndsdelar. Att en fri marknad leder till ökat välstånd var en självklarhet som Smith ihärdigt försvarade. Han var dock lika tydlig med att en fri marknad inte kan fungera utan individens förnuftiga tänkande och moraliska ansvarstagande. Detta eftersom ekonomiska makthavare inte sällan har ett egenintresse i att begränsa den fria marknaden. Smith landar därför i slutsatsen att den fria marknaden, eller ”den osynliga handen”, behöver en hjälpande hand av politiker och andra individer med hög moral och humanistiska ideal för att hålla egenintressen i schack.

Smiths tes om den fria marknadens överlägsenhet har idag vunnit gehör i stora delar av världen vilket, precis som Smith förutsåg, skapat välstånd hos det stora flertalet. Det andra benet i Smiths lära, det om förnuft och moral, haltar dock betänkligt. Ansvar för detta bär dock inte kapitalismen utan du, jag och våra folkvalda, dvs. samhällets och systemets invånare och enskilda beståndsdelar.

Populistisk kapitalförstöring

Sverige lider brist på riskvilligt kapital. Det fastslås inte bara av entreprenörer, vars innovationer och företag aldrig når marknaden eller tillåts växa till sin fulla potential, utan även av ledande politiker. Näringsminister Maud Olofsson har likt en ivrig bäver jobbat hårt för att förbättra villkoren för svenska småföretag. All heder, men kortsiktig populism lägger tyvärr en våt filt över entreprenörsveriges verkliga problem.

I höstbudget 2010 förhandlade Olofsson framgångsrikt och lyckades få två statliga miljarder till en ny riskkapitalfond, Inlandsinnovation. Pengarna skulle satsas i snabbväxande småföretag i Olofssons hemtrakter i Norrlands inland. Säkert gav satsningen ett väljaruppsving inför höstens val men så många nya företag var knappast att vänta.

Istället för att ge entreprenören med företags- och branschspecifik kunskap möjlighet att investera egna medel ska medlen först gå via statens omfördelningsapparat för att sedan eventuellt åter komma entreprenören till del. Nu är förvisso förmögenhetsskatten avskaffad, vilket lockat hem åtskilliga investeringsvänliga miljarder, men kvarstår gör fortfarande en invecklad och snedfördelande 3:12 beskattning och en i internationella mått mätt skyhög kapitalskatt. 3:12 reglerna, vars syfte är att göra det lagom förmånligt att driva företag, hindrar effektivt riskkapital från att lämna bolagssektorn för mer lämpade ändamål. Kapitalskatten och 3:12 skickar antingen pengarna utomlands (till Peru bl.a.) eller rakt ned i statens överfulla fickor.

Olofsson ville säkert väl med sin riskkapitalsatsning och säkert fick hon några norrländska extraröster. Men en populism av liknande slag, i kombination med oviljan att ta sig an de verkliga problemen, innebär samtidigt en gigantisk kapitalförstöring.

Vart tar vårdpengen egentligen vägen?

En enad vänsterfront säger sig prioritera vård och omsorg före gigantiska skattesänkningar. Sedan Alliansen tog över ska dessutom miljarder av skattekronor ha delats ut till välfärdens nya herrar, ofta tronandes i något exotiskt skatteparadis. Inte nog med detta. Med privata aktörer ska också de privata försäkringarna ha gjort entré där en välfylld plånbok med ens kan placera den rike i gräddfilen. Vänstern vill därför begränsa eller allrahelst förbjuda denna dränering av vården på dess resurser. I Sverige ska vård ges efter behov inte plånbok. Basta.

Vänstern har inte bara rätt rent moraliskt utan har också stöd i opinionen. En majoritet av befolkningen kan tänka sig att betala mer i skatt för bättre vård och omsorg. Vinster och ”överutdelningar” inom sektorn saknar helt stöd hos folket. Gräddfiler genom privata försäkringar är lika impopulära.

Om alla otäcka påståenden stämt, om högre skatt ger bättre vård, om riskkapitalister skor sig på patientens bekostnad och om regeringens politik öppnar racerfiler åt rika att passera köer av mindre bemedlade patienter, jag då hade jag också stämt in i kören. Så är det dock inte. Vården är och ska förbli offentligt finansierad, privata försäkringar ger ingen förtur på någon annans bekostnad och högre skatt ger per definition inte bättre vård, det har decennier av försämrad vårdkvalité trots tilltagande skattebelastning visat.

En nyanserad debatt borde istället ta sin utgång i hur privata vårdgivare kan erbjuda likvärdig och oftast bättre vård och ändå ”överutdela” ”miljarder” av skattekronor. Vad gör landstingen för fel? Vart tar egentligen vårdpengen vägen? Dessa frågor är oerhört mer angelägna att diskutera än eventuella utdelningar från uppenbart populära och effektiva vårdgivare.