Dessa tröttsamma dusörer

Senast i raden av politiska mecenater är socialdemokraternas Stefan Löfvén som i sin skuggbudget bland annat vill gå in som borgenär för nyföretagare i uppstartsfasen. Givetvis är det inte Löfvéns egna pengar som ska borga för säkerheten utan det allmännas, dvs. skattebetalarens. Härtill föreslår partiet avdragsrätt för forskning och utveckling, bättre samordning av statens riskkapitalaktörer, riskkapitalavdrag, exporthjälp åt små- och medelstora företag mm.

Det är svårt att ha något emot åtgärder som stimulerar nya företag och arbetstillfällen, sådana giv tycks vara såväl S som regeringens melodi. Vad man däremot kan, och bör, ha något emot är idén om att allt stöd först måste ta vändan via en klåfingrig statsapparat. Mer av riskvilligt kapital är nödvändigt om vi önskar fler nya företag och forskning samt utveckling krävs för fortsatt framtida konkurrenskraft. Men varför anses myndighetspersoner bäst skickade att styra resurserna? Hade istället entreprenören redan från start haft möjlighet och råd att spara så hade Löfvéns bankgaranti eller statliga riskkapitalister inte behövts, knappast heller något riskkapitalavdrag eller ens någon exporthjälp.

Systemet är inte bara korkat utan innebär också en menlös, dyr och ineffektiv apparat som kostar både skattemedel och arbetstillfällen. Politikernas allt mer tröttsamma dusörer ger måhända en och annan glad väljargrupp men knappast fler entreprenörer eller jobb.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-tror-pa-tillvaxt-i-smaforetagen_7526234.svd

Vidöppen dörr för Sverigedemokraterna

Att dörren nu skulle vara ”stängd” för främlingsfientliga partier, vilket statsministern hävdade i och med den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet, är rent nonsens.

Regeringspartierna och MP har i dagarna enats i en historisk uppgörelse om att papperslösa, dvs. illegala, invandrare ska ha samma rätt till sjukvård och skola som legala. Detta innebär att offentligt finansierade skolor och sjukhus ska erbjuda sina tjänster åt grupper som polisen, å sina yrkesvägnar, har att jaga. En minst sagt absurd situation.

Lika absurt och motsägelsefullt är det budskap som överenskommelsen sänder ut. Håll dig bara undan, undvik att söka asyl och bryt i allmänhet mot lagen så riskerar du ingenting. Hur premierande av sådant beteende skulle stänga dörren för SD är för mig en gåta. Att lagbrytare belönas med tjänster finansierade av skattebetalaren samtidigt som den laglydige asylsökaren hotas av avvisning kan aldrig vara riktigt.

Risken är att överenskommelsen snarare har sparkat ut dörren helt för SD och andra främlingsfientliga krafter. En fungerande och rättvis migrationspolitik är nämligen det enda som skulle kunna stänga den omtalade dörren. Den historiska överenskommelsen är tyvärr ett milsteg i helt fel riktning.

Hyllas de som hyllas bör

Dagens Industri och kreditupplysningsföretaget Credit Safe har tillsammans tagit fram en lista över fjolårets främsta skattebetalare. En lista över de personer som dragit allra flest strån till välfärdsstacken. Sammanställningen visar att de 100 största inbetalarna tillsammans betalade in ca 3,4 miljarder på statens skattekonto.

Bland mecenaterna märks särskilt H & M ordföranden och storägaren Stefan Persson som på egen hand bidrog med 879 miljoner. Systern, tillika H & M ägare, Liselott Tham hostade upp 152 miljoner. Andra välfärdshjältar är den så utskällde BP bossen Carl Henrik Svanberg (21 mkr), rockhjälten Per Gessle (21 mkr) och finansmannen Fredrik Lundberg (91 mkr). Tyvärr finns inte Schweiz numer rikaste med på listan. Ingvar Kamprad, god för ca 280 miljarder, flydde ju landet av just skatteskäl.

I Sverige pratar vi ofta och gärna om höginkomsttagare. Tyvärr nästan uteslutande i negativa ordalag. ”De allra rikaste” betraktas med misstro och skepticism. Sällan eller aldrig talas om deras enorma bidrag till det gemensamma, via skattsedeln, entreprenörskap och skapande av arbetstillfällen. Härtill arbetar de dessutom normalt betydligt mer än gemene man.

Hyllas de som hyllas bör, utan dessa de ”allra rikaste” hade välfärdssverige stått sig slätt.

”Jag är ju skattebetalare jag också”

Så har åter en kommunal miniskandal uppdagats. Som endast en droppe i denna syndaflod av avslöjanden lär denna dock inte röna någon större uppmärksamhet. Just därför förtjänar den också lite extra intresse.

Tidningen Dagens Samhälle har nyligen låtit genomföra en granskning av kommunernas mottagning av ensamkommande flyktingbarn. Granskningen visar att staten inte har något tak för hur hög kostnad en kommun tillåts debitera för en tillhandahållen mottagningsplats. Följden av detta är att flertalet av de företag, kommunala och privata, som tillhandahåller platserna åt kommunen tillåts fakturera saftiga överpriser. Den saltade räkningen skickas sedan vidare till staten som i sin tur debiterar oss skattebetalare via skattesedeln.

Affärsidén visade sig i många fall vara ytterst lukrativ. Exempelvis så har det kommunalägda AB Vårljuset under en treårsperiod gjort vinster på 40 miljoner genom hårdsaltad fakturering. Vinstmedlen har sedan delats ut samt bekostat gratifikationer till de anställda. Ansvarig verksamhetscontroller (dvs. den som har att ansvara för kommunens budget, intäkter och kostnader) för den upphandlande kommunen menar att ”Det är lukrativt för bolagen. Både de och vi vet att vi får full ersättning från staten. Priset var inget vi fokuserade på”. Inte heller kommunalrådet i kommunen ser några problem med det hela.

Miniskandalen som Dagens Samhälle fört fram i ljuset betraktas av många säkerligen inte ens som en skandal. Kanske inga större summor och dessutom går ju pengarna till en god sak. Detta är dock inte poängen. Poängen är att just denna ”skandal” endast är en droppe i havet av förslösade välfärdsmiljarder. Det handlar faktiskt inte, som vänstern menar, om att hela tiden tillföra mer resurser utan om att använda de resurser som vi har så effektivt som möjligt. Den svenska offentliga byråkratin kan knappast klandras för att vara effektiv vilket Dagens Samhälles granskning är en plågsam påminnelse om.

Förtröstande är det dock att man i Skellefteå kommun inte tar ut mer för flyktingplatserna än det nödvändigaste. Och rent av hoppfull tillåts man att bli när ansvarig chef motiverar varför, ”…jag är ju skattebetalare jag också”. Tänk om alla beslutsfattare insåg det.