Vart tar vårdpengen egentligen vägen?

En enad vänsterfront säger sig prioritera vård och omsorg före gigantiska skattesänkningar. Sedan Alliansen tog över ska dessutom miljarder av skattekronor ha delats ut till välfärdens nya herrar, ofta tronandes i något exotiskt skatteparadis. Inte nog med detta. Med privata aktörer ska också de privata försäkringarna ha gjort entré där en välfylld plånbok med ens kan placera den rike i gräddfilen. Vänstern vill därför begränsa eller allrahelst förbjuda denna dränering av vården på dess resurser. I Sverige ska vård ges efter behov inte plånbok. Basta.

Vänstern har inte bara rätt rent moraliskt utan har också stöd i opinionen. En majoritet av befolkningen kan tänka sig att betala mer i skatt för bättre vård och omsorg. Vinster och ”överutdelningar” inom sektorn saknar helt stöd hos folket. Gräddfiler genom privata försäkringar är lika impopulära.

Om alla otäcka påståenden stämt, om högre skatt ger bättre vård, om riskkapitalister skor sig på patientens bekostnad och om regeringens politik öppnar racerfiler åt rika att passera köer av mindre bemedlade patienter, jag då hade jag också stämt in i kören. Så är det dock inte. Vården är och ska förbli offentligt finansierad, privata försäkringar ger ingen förtur på någon annans bekostnad och högre skatt ger per definition inte bättre vård, det har decennier av försämrad vårdkvalité trots tilltagande skattebelastning visat.

En nyanserad debatt borde istället ta sin utgång i hur privata vårdgivare kan erbjuda likvärdig och oftast bättre vård och ändå ”överutdela” ”miljarder” av skattekronor. Vad gör landstingen för fel? Vart tar egentligen vårdpengen vägen? Dessa frågor är oerhört mer angelägna att diskutera än eventuella utdelningar från uppenbart populära och effektiva vårdgivare.

Naiva studentprotester

Arga spanska studenter fyller för tillfället spanska gator och torg i vredgade protester. Ungdomarna själva drar paralleller till den arabiska våren i vilken ”den vanliga människan” revolterade mot den förtryckande överheten. De spanska ungdomarna anser sig på liknande sätt också kuvade, men istället för av despoter förtrycks de av kapitalismen och dess lakejer, politikerna. Slagorden ljuder ökad solidaritet, slopade vinstkrav och mindre fokus på tillväxt.

Det är inte svårt att sympatisera med demonstranterna. Den spanska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa där över 40 % går sysslolösa. Knappast någon ljusnande framtid som går den nybakta studenten tillmötes. Problemet är bara det att demonstrationerna är fullständigt felriktade. Socialistiska floskler hjälper knappast någon in på arbetsmarknaden. Vad de spanska ungdomarna rätteligen borde rikta sin ilska mot är politikernas oförmåga att se sanningen i vitögat och ta itu med landets verkliga problem.

Spanien, i likhet med de flesta europeiska Medelhavsländer, har en fullständigt förstelnad arbetsrätt med nära nog ogenomträngliga barriärer för den som önskar ta sig in på arbetsmarknaden. I Spanien är exempelvis en arbetsgivare skyldig att betala arbetslöshetsersättning för en avskedad under lika lång tid som denna tidigare varit anställd. Vilken arbetsgivare vågar anställa under sådana förhållanden?

Arga och upprörda har de helt klart rätt att vara ungdomarna, men att rikta ilskan mot kapitalismen, vinster och tillväxtsträvan är en rallarsving i luften. Spanien och övriga Medelhavsländer har en lång väg att vandra. Ett legitimt krav från dess ungdomar är att dess regeringar åtminstone ska beträda den, dock inte via populistisk socialism utan genom verkliga strukturella reformer.

Självbedrägeri bakom Natomotstånd

Endast 23 procent tycker att Sverige borde ansluta sig till Natosamarbetet, 50 procent ser det som en dålig idé. Detta visar SVD/Sifos senaste mätning. Så svagt har stödet inte varit sedan 1995. Stödet har sedan Libyeninsatsen påbörjades fallit från 33 till 23 procent. Lika brant var fallet då Nato engagerades i Kosovo 1999. Under lugnare tider har motståndet förvisso varit större än stödet men inte alls så markant som under oroligare tider. Bryter man ned opinionssiffrorna kan också konstateras att det bland yngre (15-29 år) finns ett klart starkare stöd än bland äldre.

Uppenbart är att vi svenskar inte gillar krig och gud bevars, som alliansfritt land ska Sverige hålla sig borta från oroshärdar. Vårt ärofyllda epitet som alliansfria tycks, mot bakgrund av stödet bland yngre i förhållande till äldre, vara väl inpräntat hos framförallt de äldre generationerna. Det synes som att de som var med under den ”alliansfria” storhetstiden under kalla kriget ännu lever i villfarelsen att vi faktiskt är alliansfria och att vi därmed kan stå utanför den otäcka omvärlden. Sveriges djupt integrerade samarbete med militäralliansen har dock pågått under decennier där Socialdemokraterna i det fördolda successivt nästlat oss in. Officiellt står vi dock ännu lika stolt vid sidan om.

Den påstådda alliansfriheten är inget annat än ett veritabelt självbedrägeri. Faktum är att Sverige är mer engagerat i olika Natosamarbeten är många medlemsländer själva. Istället för att hyckla och bedra borde (S) stötta ett medlemskap vilket skulle ge oss en reell möjlighet att påverka istället för att stå bredvid. Men som vanligt är den politiska opinionspoängen viktigare än den verkliga poängen.

Farlig revanschlusta hos metallbasen

Positionerna intas nu inför årets avtalsrörelse då lönerna ska sättas för 2,5 miljoner svenskar. Inför årets rörelse har viss ordning återställts sedan LO och Svenskt Näringsliv enats om att industriförbunden ska gå före och sätta nivån för övriga. Ordföranden i IF Metall, Stefan Löfvén, har sin målsättning klar. Företagen ska nu återgälda det som arbetarna gick miste om genom krisens överenskommelse. Hårda bud är således att vänta.

Det ligger självklart i fackets uppgift att arbeta för sina medlemmars bästa. Nu är det dock så att nominella löneökningar inte alltid är det bästa för de anställda. Stridslystna fackförbund har mer än en gång tidigare satt svensk konkurrenskraft på prov. Under 80 talet drämde man till med smått ofattbara krav vilka då fick inflationstermometern att koka. Då drabbades inte bara de anställda själva utan hela den svenska ekonomin som kraschade fullständigt i och med 90 talskrisen. På liknande sätt hindrades en annars lovvärd ekonomisk utveckling i sin linda genom 1995 års avtalsrörelse då industrin lyckats förhandla fram exceptionellt goda villkor åt sina medlemmar.

En stor, och ganska betydande, skillnad idag mot situationen inför tidigare lönerörelser är att alla löntagare trots en i vissa fall sämre löneutvecklingen fått kraftiga reallöneökningar. Den skattebetalare som bemödat sig med att granska specifikationen till sin inkomstdeklaration kan konstatera att hon fått en dryg månadsinkomst extra genom regeringens jobbskatteavdrag. Detta kan givetvis inte LO förbunden beakta eftersom regeringen är borgerlig och ”fajten” måste tas. En sådan inställning och ”revanschlusta” kan återigen bli kostsam, för såväl metallarbetaren som för oss andra.

AMF chefen har ingen annan att skylla

Genom ett dyrt, välplanerat och ytterst sofistikerat skatteupplägg har (tidigare) AMF chefen Bertil Villard lyckats betala dryga 4 procent skatt i Peru på i Sverige upparbetade vinstmedel om ca 23 miljoner. De så kallade Peruuppläggen blev synnerligen populära bland rika svenskar kring åren 2005 och 2006 sedan rykten börjat florera att skatteavtalet med Peru var på gång att sägas upp. Nu gällde det att handla snabbt om skatt skulle undvikas. AMF chefen (tillika ordförande i Vinge Advokatbyrå som själva marknadsförde upplägget) var en av flera som nappade.

Idag är hans och ytterliga ett antal upplägg uppe för bedömning hos förvaltnings- och kammarrätter runt om i landet. Skatteplanerarna själva hävdar att Skatteverket känt till och godkänt upplägget och att de fått godkännande. Det Skatteverket känt till, genom upplysning från den skattskyldige, är i de flesta fall att medel erhållits från peruanskt bolag och att skatt betalats där i enlighet med skatteavtalet. Och det godkännande som man anser sig fått avser ett internt brevsvar från Skatteverket som ger uttryck för att ett enskilt liknande upplägg (alla upplägg är unika i sin utformning) troligen inte kunde angripas skatterättsligt.

Mot denna bakgrund hävdar Villard och en rad andra storklippare, ofta med höga positioner i samhället, att de handlat i enlighet med lagens alla regler. Så kan det också vara, domstolarna i landet är ambivalenta och domar skiljer sig beroende av domstolens geografiska ort. Men oavsett domstolsutslagen så kan dessa personer (allra minst de som byggt sitt anseende på hög moral och etik) inte med trovärdighet företräda det allmänna. Och Bertil Villard och perukollegor har absolut ingen annan att skylla.

(S) skräckpropagerar i brist på egna idéer

Sjukvård efter behov eller din plånbok? Ska sjukvården tjäna storkovan eller patienten? Vi lovar att inte sälja några sjukhus. Så lyder några av Socialdemokraternas slogans inför omvalet i Västra Götalandsregionen. För tillfället gottar man sig i socialdemokratiska läger säkert också åt att rekordfå elever sökt yrkesprogram i höst. Ett kvitto på att föräldrar inte vill se ”dörren stängas” för sina barn. Något man från vänsterhåll hävdade att regeringens omläggning av gymnasieutbildningen skulle göra.

Förmodligen skulle även den allra dammigaste gammelmoderaten hålla med om det sagda. Ingen vill se stängda dörrar eller ett system där plånbok styr framför behov. Inga förslag eller tankar finns heller om att detta skulle ske. Sjukvården är och ska förbli offentligt finansierad och alla elever, även de som väljer ett yrkesförberedande program, har rätt och möjlighet att läsa in högskolebehörighet.

Socialdemokraterna har blivit mästare på hot- och skräckpropaganda. Viktigare än egna idéer för det framtida Sverige har det blivit att ljuga ihop en bild av ett borgerligt inhumant och kallt land. För den som minns den tid då vårdcentralen var vårdcentralen som du kommenderades till oavsett dess service eller kvalité, och tiden då skoltrötta men praktiskt skickliga tvingades tråckla sig igenom fördjupningskurser i matte, och engelska och som tyckte det var bättre, lockar kanske S återställarpolitik. Hör du till dem som insett att vi alla är olika med olika behov och kompetenser och att vård ska ges efter behov och inte bostadsadress, då bör du bortse från skräckpropagandan och rösta med hjärnan vid nästa val.

Rutavdraget ger jobb i Rinkeby

Rutavdraget subventionerar förnäma Östermalmsgubbar och ger dem möjlighet att slippa ta sitt husliga ansvar. Rutavdraget har dessutom återinfört det förhatliga pigyrket som socialdemokratin intensivt bekämpade under förra seklet. Allt sker dessutom med våra gemensamma skattepengar. Unisona fördömanden från en upprörd opposition.

I Rinkeby är tongångarna annorlunda. I denna invandrartäta och av utanförskap präglade förort skönjas optimism. Karima Tice är somalisk kvinna, en kombination som i Sverige närmast garanterar utanförskap. Karima lät dock starta hemtjänstföretaget Aman Care med ytterst ovissa framgångsutsikter. För DI (12/5) berättar Karima själv ”många invandrare som har haft svårt att komma ut på arbetsmarknaden har fått jobb här och deras språkkunskaper är värdefulla”. Karima berättar vidare att ”tack vare rutavdraget finns det kunder som efterfrågar ganska enkla tjänster. Och många som haft svårt att komma in på arbetsmarknaden har visat sig kunna klara de jobben. Här har vi anställt dem som aldrig tidigare haft ett jobb”.

Ett jätteproblem i Sverige är vår dräpande beskattning av tjänstesektorn. Bolagsskatt, arbetsgivaravgifter och moms ökar i ett slag kostnaden för tjänsten med det tredubbla. Vem har råd med det? Rut och rot har sänkt denna kostnad drastiskt och därmed gett helt nya grupper en entrébiljett in på arbetsmarknaden. Så kan vi bara enas om att det inte finns några skitjobb så är rutavdraget en succé, för oss alla.

Ogiltig frånvaro alltid lika ogiltig

Med all sannolikhet kommer skolk att stå med i betyget från och med höstterminen 2012. Kring detta har regeringspartierna slutligen enats efter idogt lobbyarbete av utbildningsministern och dennes parti.

Skolkfrågan är ännu en vattendelare i svensk skolpolitik. Från vänsterhåll vill man som vanligt frånta individen dess egna ansvar och istället lägga skulden hos någon annan. Håkan Johult säger sig vara ”oerhört upprörd” (till skillnad från sin välfärdspolitiske taleskvinna Ylva Johansson som ”inte har något emot förslaget”). Johult tycker det är ”hårt att skuldbelägga de som är hemma när vi inte vet orsaken”. Värre än vänsterkritiken är motståndet från en rad remissinstanser. Barnombudsman Fredrik Malmberg menar exempelvis att en notering i betyget ”kan undergräva en redan utsatt elevs självkänsla”.

I sammanhanget är det avgörande att kunna hålla två bollar i luften. Dels att ogiltig frånvaro alltid är ogiltig och dels att utsatthet alltid är utsatthet. En utsatt elevs frånvaro är lika ogiltig som en icke utsatt elevs. Den utsatte eleven ska ha rätt till skolans och omgivningens fulla stöd så att den inte ska behöva frånvara. Dessa elevers förvisso ogiltiga frånvaro men ändå i många fall motiverade utgör dock inget skäl att inte tydligt markera mot det oacceptabla i ogiltig frånvaro.