Oförsvarligt

Bekymrade med all rätt

Svenskarna är inte särskilt oroliga över rikets säkerhet, trygga i förvissningen om att NATO ändå kommer till undsättning vid konflikt. Närmare hälften är förvissade om det. Bland NATO-motståndarna är de ännu säkrare, där sex av tio tror på NATO:s hjälp.

NATO-chefen Jens Stoltenberg är lika tydlig som svenskarna är säkra om motsatsen, bara medlemsländer har några garantier. För partnerländer som Sverige blir det en fråga om värderingar i varje given situation. Inga garantier utan medlemskap alltså. Samtidigt som detta står klart lappar och lagar försvarsministern med alla andra tänkbara samarbeten vid sidan av NATO. Allt för att hans parti ska kunna upprätthålla någon form av trovärdighet utan att behöva lämna sin heliga alliansfria linje. Försvarsministern har samtidigt att stångas med sin egen utrikesminister, som är pacifist och inte kan se någon hotbild. Svenskarna litar alltså blint på NATO, NATO lovar inget, försvarsministern lappar och lagar, utrikesministern fnyser åt allt och statsministern slår stolt fast den svenska alliansfriheten.

Det enda vi vet idag är att vår försvarsförmåga är ytterst begränsad och att någon eventuellt, kanske NATO, skulle ställa upp om det krisade. Regeringens hanterande av rikets säkerhet är oförsvarbart och bedrägligt. Särskilt som den innerst inne vet att NATO är den enda garanti vi har.

Alliansfriheten har sitt pris

2011 exporterade Sverige krigs- och försvarsmaterial till ett värde av 14 miljarder kronor. Till länder som kränker de mänskliga rättigheterna exporterar vi dock inte, åtminstone inte officiellt. Som garant för att så ändå inte sker står det parlamentariska Exportkontrollrådet som befolkas av riksdagens representanter. Kontrollmekanismen synes dock gnissla ganska betänkligt.

När Sveriges överdimensionerade försvarsindustri ska underhållas och då tusentals arbetstillfällen står på spel, ofta i redan utsatta glesbygdsområden, kan inget kontrollråd tillåtas att sätta käppar i hjulet. På försvarsindustrins kundlista står, förutom det egna försvaret, en rad mindre nogräknade länder som knappast kan klandras för vare sig humanitet eller överdriven respekt för mänskliga rättigheter. 2011 års näst bäste kund (efter Thailand), Saudiarabien, praktiserar både dödsstraff och kroppsstraff med bland annat piskning och amputationer på repertoaren. Religionskritik eller kritik av kungahuset garanterar en längre tids tillvaro bakom lås och bom.

Sveriges alliansfrihet påstås ge oss den upphöjda rollen som medlare och fredsbärare i orostider. Men allteftersom att sanningen kryper fram så visar det sig dock snarare att Sverige, i avsaknad av allierade att dela kostnaderna med, överproducerar vapen som vi inte själva har råd med. Vapnen måste vi därför dumpa, oavsett var och hos vem. Konsekvensen blir att vapenskramlet tilltar precis som förtrycket i vår omvärld.

Självbedrägeri bakom Natomotstånd

Endast 23 procent tycker att Sverige borde ansluta sig till Natosamarbetet, 50 procent ser det som en dålig idé. Detta visar SVD/Sifos senaste mätning. Så svagt har stödet inte varit sedan 1995. Stödet har sedan Libyeninsatsen påbörjades fallit från 33 till 23 procent. Lika brant var fallet då Nato engagerades i Kosovo 1999. Under lugnare tider har motståndet förvisso varit större än stödet men inte alls så markant som under oroligare tider. Bryter man ned opinionssiffrorna kan också konstateras att det bland yngre (15-29 år) finns ett klart starkare stöd än bland äldre.

Uppenbart är att vi svenskar inte gillar krig och gud bevars, som alliansfritt land ska Sverige hålla sig borta från oroshärdar. Vårt ärofyllda epitet som alliansfria tycks, mot bakgrund av stödet bland yngre i förhållande till äldre, vara väl inpräntat hos framförallt de äldre generationerna. Det synes som att de som var med under den ”alliansfria” storhetstiden under kalla kriget ännu lever i villfarelsen att vi faktiskt är alliansfria och att vi därmed kan stå utanför den otäcka omvärlden. Sveriges djupt integrerade samarbete med militäralliansen har dock pågått under decennier där Socialdemokraterna i det fördolda successivt nästlat oss in. Officiellt står vi dock ännu lika stolt vid sidan om.

Den påstådda alliansfriheten är inget annat än ett veritabelt självbedrägeri. Faktum är att Sverige är mer engagerat i olika Natosamarbeten är många medlemsländer själva. Istället för att hyckla och bedra borde (S) stötta ett medlemskap vilket skulle ge oss en reell möjlighet att påverka istället för att stå bredvid. Men som vanligt är den politiska opinionspoängen viktigare än den verkliga poängen.