Hur har vid det med lag och ordning?

Den senaste tiden har två av våra samhällsviktigaste myndigheter hamnat i blåsväder när de tillämpat de lagar som de har att upprätthålla. Svidande kritik har riktats mot polismyndigheten i samband med mindre lyckade biljakter. Likaså har Migrationsverket fått utstå hård kritik för att den på ett plumpt och inhumant sätt skulle avvisa flyktingar utan asylskäl.

Myndigheterna bedriver båda en verksamhet som berör då deras beslut och insatser ofta får stora implikationer för den enskilda. Och det är säkert också så att de gång från annan förtjänar en känga. Dock, kritiken är alltför ofta såväl svepande, onyanserad som opportunistisk. När körkortslösa bilister flyr polisen i 160 knyck för att sedan passera stängda brobommar och ända i en tragisk död så är det polisen som klandras. Detta utan tanke på den fara bilisterna utsatt andra för eller på att åtminstone två lagbrott begåtts på vägen. Migrationsverket får ständig kritik för sina påstått hjärtlösa avvisningsbeslut trots att verket egentligen bara upprätthåller lag och ordning, i de allra flesta fall på ett professionellt och rättssäkert sätt.

Rättsstaten Sverige ska vara konsekvent, lagar och regler ska följas. Det samhällskritiska ansvaret för att så sker bär de myndigheter som utsetts därtill av våra folkvalda. Respekteras inte detta befinner vi oss på ett sluttande plan.

Löfvén lär få trolla med knäna

På den socialdemokratiska kongressen för en tid sedan valdes Stefan Löfvén formellt till partiets ordförande och därmed till Fredrik Reinfeldts argaste konkurrent om statsministerposten. Ett uppdrag som självklart förpliktigar. Därför darrade Löfvén inte det minsta på manschetterna när han lät proklamera partiets nya löfte om att Sverige under dennes styre ska ha Europas lägsta arbetslöshet.

Löfvéns ambition lär dock stanna vid en ambition om han inte lyckas vända sin oljetanker till parti. För att nå det mål partiet nu satt upp krävs en kraftig omläggning av näringslivspolitiken. Då fordras djärva förändringar av arbetsrätten, sänkta kostnader för att anställa samt fortsatta jobbskattesänkningar för att stimulera arbetsutbudet. Löfvén saknar mandat för samtliga dessa reformer.

S lovar ändå, genom 90 dagars jobbgaranti för unga, åtskilligt fler högskoleplatser, obligatorisk gymnasieexamen, höjd A-kassa och storsatsningar på arbetsmarkandsåtgärder, att Sveriges arbetslöshet ska bli den lägsta i Europa. S-märkt arbetsmarknads- och bidragspolitik lär inte ta Löfvén närmare sina drömmars mål, såvida han nu inte kan trolla med knäna.

Så sjönk arbetslösheten över natten

Länge nog har arbetslöshetsdebatten kretsat kring den påstått rekordhöga ungdomsarbetslösheten. 25 procent av alla ungdomar mellan 15-25 år uppges vara sysslolösa och således arbetslösa. Att var fjärde ungdom enligt statistiken går utan arbete innebär samtidigt att den officiella arbetslöshetssiffran för totalbefolkningen uppgår till dryga 8 procent.

Siffrorna reviderades häromdagen av Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) som penetrerat statistiken. Det som får Sverige att sticka ut har till stor del kulturella förklaringar. I Sverige, till skillnad från i många andra grannländer, söker gymnasister och studenter extrajobb vid sidan av studierna vilket innebär att de betraktas som arbetslösa. I exempelvis Tyskland och Österrike, som ofta lyfts fram som mönsterländer, är varannan gymnasiestudent på yrkesutbildningen lärlingsanställd vilket klassificerar dem som förvärvsarbetande. Enligt professor Anders Forslund vid IFAU går snarare 7 än 25 procent av Sveriges unga utan jobb. En konsekvens av detta är att den totala arbetslösheten också sjunker, från 8 till drygt 5,7 procent.

Bortom politikers och andra debattörers alarmistiska exklamationer döljer sig således en ganska ljus bild. Istället för en nyetablerad massarbetslöshet kan konstateras att Sverige klarat kriserna väl och till och med lyckats öka sysselsättningen. Detta tillstånd bör också vara utgångspunkten i en saklig och nyanserad politisk debatt.

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5504486

 

 

Thatcher var före sin tid

Med en oöverträfflig övertygelse tog sig Margaret Thatcher an britternas strukturella problem. Inte bara hennes eget land utan hela Västeuropa brottades under sjuttiotalet med höga arbetslöshetstal, skyhög inflation, usel konkurrenskraft och en militant fackrörelse på frammarsch.

Thatcher, till skillnad från sina föregångare och grannar i Europa, såg problemen och hade mod att agera. Med järnhand tog hon sig an problemen, omreglerade arbetsmarknaden, privatiserade förstelnade statsföretag, sänkte orimliga marginalskatter och knäckte inflationen. Britterna profiterade sedan länge på sin nyvunna konkurrenskraft.

Tråkigt nog står stora delar av Europa ännu och stampar på den plats där Thatcher en gång satte igång sitt arbete. Hela Medelhavsregionen lider idag av en hopplöst eftersatt konkurrenskraft med skyhöga arbetslöshetstal och rasande inflation som följd. Socialistiska Frankrike uppvisar i år en tillväxt på 0,1 procent och en arbetslöshet på rekordhöga 11 procent. Detta samtidigt som premiärminister Hollande vann väljarnas förtroende på ännu mera socialism och än färre reformer.

Thatchers begravning i veckan är ett ypperligt tillfälle för det krisande Europas ledare att komma till insikt. Thatcher var före sin tid och turen har nu slutligen kommit till övriga Europa.

Mer marknad ger fler rum

Den 1 februari infördes möjligheten för en bostadsrättsinnehavare att vid andrahandsuthyrning också få kompensera sig för räntekostnader och driftkostnader i hyran. Nu, drygt 2 månader efter reformens genomförande, rapporterar Svenska Dagbladet att hyrorna förvisso stigit men att lägenhetsutbudet ökat ännu mer.

I Göteborg ökade utbudet med 8 procent medan priserna steg med 7 procent. I Stockholm uppgick motsvarande siffror till 29 respektive 12 procent. I studentstäderna Linköping och Uppsala ökade utbudet med 40 respektive 18 procent, detta samtidigt som priserna förblev oförändrade i Linköping och endast 7 procent upp i Uppsala. Reformen har till viss del dyrkat upp den genomreglerade bostadsmarknaden och har i större utsträckning låtit utbud möta efterfrågan, till tusentals desperata bostadssökares glädje.

Att ge bostadsmarkanden friare tyglar och att luckra i de nu 70 åriga hyresregleringarna är en förutsättning för att kunna tillfredsställa den ökande efterfrågan. Mer marknad ger fler rum, rum som Sverige är i desperat behov av.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hyrorna-har-stigit-efter-ny-lag_8061150.svd

Sverige är inte så illa som det låter

För en utomstående konsument av svensk media ter sig Sverige säkert som helvetet på jorden. Från Sverige utvisas gamla, unga och sjuka utan hänsyn till konsekvenser, här i landet nekas cancerpatienter sjukpenning och tvingas söka jobb de aldrig kan utföra, här bedriver arbetsgivare människohandel och här frodas rasismen. Djävulen själv, som bär ansvar för eländet, är en slug borgerlighet som inget annat önskar än att rasera välfärdsbygget.

Mediebilden är givetvis mumma för oppositionspartier men samtidigt exempellöst onyanserad och orättvis. Sverige är, objektivt sett, ett av västvärldens mest generösa länder, såväl mot sina egna invånare som mot människor på flykt. De förbättrade möjligheterna till arbetskraftsinvandring har öppnat gränserna även för dem som kommer hit primärt för att arbeta och skaffa sig ett bättre liv. En klar majoritet av dessa har idag betydligt bättre än när de lämnade sitt land, vilket är till allas vår glädje.

Självklart ska media rapportera om missförhållanden och givetvis ska oppositionspartier bedriva oppositionspolitik, men det är både farligt och fel när rapporteringen brister och nyanser uteblir. På en sådan rapportering vinner måhända vissa politiker men framförallt förpestar den det samhällsklimat vi alla lever i.