Löfven fast i rävsaxen

Hit men inte längre?

Januariavtalet var i stort svårsmält materia för Rörelsen. 73-punktsprogrammet kryllade av liberala reformer, många rakt på tvärs med socialdemokratiska ideal och dogmer. Hittills har regeringen trots allt tragglat sig fram, svalt en del och begravt annat i segdraget utredningsformat. Men med LAS-utredningsförslaget på bordet är frågan om regeringen Löfven ändå inte nått vägs ände.

Givetvis slår både stats- och arbetsmarknadministern ifrån sig, LAS-utredaren sägs inte ha levererat det som regeringen beställde. Regeringsföreträdarna menar att utredningsförslaget inte garanterar den grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter som stipulerades i utredningsdirektivet. Utan tvekan är förslaget vittgående och kommer, väl genomfört, förändra svensk arbetsmarknadspolitik i grunden. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Å andra sidan är utredningsförslaget faktiskt identiskt med vad som fastställdes i Januariavtalet och utredningsdirektivet, två dokument som regeringen skrivit under på och därigenom välsignat. Ett underskrivet avtal är bindande såvida parterna inte kommer överens om annat. Regeringens båda stödpartier har varit tydliga med att arbetsmarknaden ska liberaliseras, i linje med avtalets skrivningar. Någon annan väg ur avtalet än att bryta det kvarstår därmed inte för regeringen.

Regeringen Löfven verkar med LAS-utredningens förslag slutligen ha fastnat i rävsaxen. Och för att ta sig ur den måste Löfven välja, liberalisera arbetsmarknaden i linje med utredningsförslaget eller politisk överlevnad och fortsatt stöd från Rörelsen.

Ett brustet och ihåligt löfte

Lovade runt och höll tunt

Socialdemokraterna lade ribban högt i valrörelsen 2014. År 2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet.

Nu, i augusti 2019, är nog loppet helt kört, löftet lär spricka. Arbetslösheten i hela EU uppmättes i juli till 6,3 procent. Svenskt dito uppgick samtidigt till 6,8 procent vilket placerar oss på en medioker 22:a plats i arbetslöshetsracet. Att vi sackar efter förvånar å andra sidan inte. Sveriges exceptionellt generösa flyktingmottagande, kombinerad med höga kostnader för att anställa, en rigid arbetsrätt, misslyckad integration, brist på yrkesutbildningar och en överlag avancerad ekonomi utgör en giftig cocktail för den som drömmer om ett högt arbetskraftsdeltagande.

Sett i backspegeln blir S löfte än mer ihåligt då man gjort föga för att uppfylla det. Om Socialdemokraterna, kanske någon gång i framtiden, trots allt vill uppfylla 2014-års vallöfte så skulle omvälvande reformer krävas, av arbetsrätten, skatterna, bidragen och utbildningsväsendet. Och något sådant lär de aldrig få mandat för, vare sig av LO, sina väljare eller av Rörelsen själv.

Finansministerns hemläxa

Nej, att höja trösklarna är en dålig idé.

I sin nyss avgivna Sverigerapport gav OECD återigen Sverige toppbetyg för sin hantering av finanskrisen. Organisationen konstaterar att vi är ett av få länder med högre BNP idag än 2008. Inte minst är det den starka inhemska efterfrågan som gjort detta möjligt.

En del mörka moln cirkulerar dock på den blågula himlen. Organisationen lyfter, förutom givetvis de dåliga skolresultaten, bl a fram vikten av ökade ekonomiska incitament och en liberalare arbetsmarknad som gör det lättare för unga och utrikes födda med svaga kvalifikationer att få jobb. Finansminister Andersson var på plats när rapporten presenterades och man får hoppas att hon spetsade öronen, för hon fick en viktig hemläxa. Regeringen snickrar ju som bäst på en ekonomisk politik som kommer minska de ekonomiska incitamenten och som höjer trösklarna till arbetsmarknaden. På tal lär någon liberalisering av arbetsmarknaden knappast heller komma. Med en aldrig tidigare skådad ström att nysvenskar och en ännu hög ungdomsarbetslöshet hotar regeringens politik att stänga ute alltfler, vilket kommer vidga klyftorna och slita på sammanhållningen.

Magdalena Andersson fick en tuff hemläxa att jobba med, hoppas nu att kollegorna i regeringen och vänstervännerna ger henne studiero att utföra den. 

Laslåsningen

Och kön lär bara växa

Lagen om anställningsskydd, Las, antogs 1982. Syftet var att skydda arbetstagaren mot orättfärdiga och omotiverade uppsägningar. I år skriver vi 2015 och åtskilliga kubikmeter vatten har flutit under broarna sedan lagens tillkomst.

33 år efter lagens instiftande har världen öppnats, konkurrensens hårdnat och det svenska näringslivet förändrats. Med nya förutsättningar och premisser finns alla anledningar till att se om sitt hus. När Teknikföretagen intervjuade sina medlemmar uppgav sju av tio att Las minskade viljan till att anställa samt att reglerna fått till följd att de ställde högre krav på utbildning och erfarenhet. Åtta av tio angav att de hellre anställde på visstid och 85 procent att de föredrog bemanningsföretag före heltidsanställningar med anledning av lagens regler. Arbetsgivarnas svar manar till eftertanke då de visar på att trösklarna för att anställa höjs med reglerna i Las. Höga trösklar motverkar rörlighet och stänger ute dem som saknar erfarenhet, utbildning och/eller gedigna språkkunskaper. Tröskeleffekterna och trögheten är sannolikt inte oväsentliga förklaringar till Sveriges relativt höga ungdomsarbetslöshet och dåligt fungerande integration.

Svensk arbetsmarknad av idag ställer allt högre krav på flexibilitet och rörlighet. Därför måste vi på allvar våga ta tag i och reformera en förstelnad arbetsmarknadslagstiftning från svunna tider.

http://www.dn.se/debatt/gor-om-reglerna-for-anstallning-fran-grunden/

Löfvén lär få trolla med knäna

På den socialdemokratiska kongressen för en tid sedan valdes Stefan Löfvén formellt till partiets ordförande och därmed till Fredrik Reinfeldts argaste konkurrent om statsministerposten. Ett uppdrag som självklart förpliktigar. Därför darrade Löfvén inte det minsta på manschetterna när han lät proklamera partiets nya löfte om att Sverige under dennes styre ska ha Europas lägsta arbetslöshet.

Löfvéns ambition lär dock stanna vid en ambition om han inte lyckas vända sin oljetanker till parti. För att nå det mål partiet nu satt upp krävs en kraftig omläggning av näringslivspolitiken. Då fordras djärva förändringar av arbetsrätten, sänkta kostnader för att anställa samt fortsatta jobbskattesänkningar för att stimulera arbetsutbudet. Löfvén saknar mandat för samtliga dessa reformer.

S lovar ändå, genom 90 dagars jobbgaranti för unga, åtskilligt fler högskoleplatser, obligatorisk gymnasieexamen, höjd A-kassa och storsatsningar på arbetsmarkandsåtgärder, att Sveriges arbetslöshet ska bli den lägsta i Europa. S-märkt arbetsmarknads- och bidragspolitik lär inte ta Löfvén närmare sina drömmars mål, såvida han nu inte kan trolla med knäna.

Den svenska humlan flyger inte

Kullagertillverkaren SKF:s VD Tom Johnstone planerar för stora investeringar i Nordamerika. Johnstone låter förstå att kostnaden för produktion i USA blir allt konkurrenskraftigare och att en reindustrialisering påbörjats av landet. Med en av OECD-regionens lägsta lönekostnader i ryggen har amerikanska giganter som Caterpillar, Apple och General Electrics valt att flytta hem mycket av sin produktion, från låglöneländer men också från Västeuropa.

Att flyttlassen nu åter går över Atlanten är intressant men torde också mana till eftertanke hos svenska och europeiska politiker. Stela arbetsmarknader, sammanpressade lönestrukturer och generösa socialförsäkringssystem har sänkt de europeiska företagens konkurrenskraft i så måtto att de nu får se sig omsprungna från såväl västlig, östlig som sydlig riktning.

I Sverige gör LO och socialdemokrater ett stort nummer av att vi svenskar inte ska konkurrera genom låga löner. Samtidigt envisas moderater med bibehållet höga arbetsgivaravgifter och ett omhuldande av de stelbenta LAS-reglerna. Sammantaget blir detta till en dyr cocktail, både för företagen och för alla de som aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Så innan alla flyttflåglar hunnit lyfta till Amerika måste vi svenskar inse att inte ens den svenska humlan kan flyga.

Uppförsbacken blir allt brantare

Den svenska arbetslösheten spås landa på dryga 8,3 procent nästa år. Ungdomsarbetslösheten ligger stabilt kring ca 25 procent och förväntas inte röra sig nämnvärt. Siffrorna är i nivå med finanskrisens arbetslöshetstal vilket givetvis inte är godkänt för någon regering.

Den dåliga statistiken kan härledas till ett antal faktorer. Exportberoende Sverige drabbas synnerligen hårt när våra exportmarknader kallnar. Det kan också konstateras att många tidigare långtidssjukskrivna nu åter anses arbetsförmögna vilket återspeglas i arbetslöshetsstatistiken. Vidare har under senare år dessutom tillkommit en stor mängd svenskar från krigshärjade och politiskt instabila länder, personer som naturligtvis har en extra brant uppförsbacke in på den svenska arbetsmarknaden.

Samtidigt som Sverige klättrar uppåt i den s.k. förädlingskedjan, med följden att jobben blir allt mer avancerade, får vi allt större grupper som inte hänger med i utvecklingen. Invandrare, tidigare långtidssjukskrivna och lågutbildade ungdomar är särskilt utsatta grupper. En utopisk tanke är att utbilda alla dessa till högproduktiv arbetskraft. En klart effektivare åtgärd vore att sänka arbetsgivaravgifter och att luckra upp den stela svenska arbetsrätten. Detta för att plana ut den allt brantare uppförsbacke som stora grupper står inför.

 

Sverige har mer att ge

Sverige är världens tredje konkurrenskraftigaste land visar d Economic Forums årliga mätning. I mätningen har företagsledare från 142 länder tillfrågats om var de helst skulle etablera sina företag. I undersökningen har kriterier som förutsättningar för innovation, tillgång till teknikkunnande och välutbildad arbetskraft, byråkrati, bolagsstyrelsers effektivitet, skatter och arbetsmarknadsregler etc. bedömts.

Tredjeplatsen är en ståtlig fjäder i hatten och bådar gott inför framtiden i den allt tuffare globala konkurrensen. Faktum är dock att bronspengen är en valör sämre än fjolårets silvermedalj. Tappet förklaras av företagsledarnas missnöje med skattetrycket och de rigida arbetsmarknadsreglerna. I kategorin flexibel lönesättning harvar vi i bottenträsket. Detta alltså enligt företagen själva, dvs. de aktörer som vi är beroende av för framtida skatteintäkter och pensionsutbetalningar.

Borg och Reinfeldt förtjänar allt varsin fjäder i hatten för den ekonomiska hanteringen men någon självgodhet har herrarna inte råd med. Även om läget är motigt med minoritet i riksdagen så får inte reformambitionerna tillåtas att avta. För att fylla Sveriges fulla potential krävs nu istället extra mycket mod och självförtroende att ta kampen i riksdag och i utskott. Sverige har mer att ge men då måste kampen tas för konkurrenskraftigare skatter och en flexiblare arbetsmarknad.

Huvudproblemet stavas inte missmatchning

I sin iver att slå hål på regeringens arbetslinje har Socialdemokraterna låtit mynta det nya begreppet ”missmatchning”. Missmatchning innebär att arbetslösa inte lyckas matchas till lediga tjänster och att detta förklaras av de saknar relevant kunskap för den lediga tjänsten. Huvudspåret är att regeringen skurit så djupt i vuxenutbildningen och Komvux att folk nu står med föråldrad och irrelevant kunskap. Så rustar vi inte Sverige för framtiden dundrades det från socialdemokratiskt håll när vårpropositionen debatterades. Sätt folk i skolbänken alltså, gammal som ung, intresserad som ointresserad.

Richard Murray, fil. doktor i nationalekonomi radar på DI debatt (16/4) upp en rad orsaker till att den svenska arbetsmarknaden är så trög. Enligt Murray förklaras trögheten inte av felutbildning utan snarare av den sällsynt tröga svenska arbetsmarknadslagstiftningen (LAS) som effektivt får folk att stanna på jobb de egentligen helst skulle lämna. För att sänka trösklarna efterlyser Murray utökat Rutavdrag, kompletterande privat finansiering av skola vård och omsorg, sänkt moms på tjänster och framförallt en reformerad LAS.

AMS-politiken är en klassisk socialdemokratisk universallösning. Så har de tidigare lyckats dölja arbetslöshet samtidigt som de fått verksamheten att framstå som lovvärd och framsynt. Jobben blev dock inte fler och få mekaniker blev datakonsulter eller förskolelärare. En utopisk tanke är den att tro att alla vill och kan omskolas till de yrken som för tillfället efterfrågas på arbetsmarknaden.
Genom att sänka skatter på arbete och anställning och mjuka upp den hämmande arbetsrätten sänks trösklarna in för såväl arbetstagare som för arbetsgivare.

AMS-politiken är beprövad. Den gav oss rekordmånga (ofrivilliga) skolelever och en rekordhög dold arbetslöshet. Nu har en mer klarsynt regering att angripa de verkliga problemen.

En svensk tiger som haltar

När OECD:s representanter avlade sin senaste Sverigevisit ströddes idel lovord över vår robusta och välansade ekonomi. Somliga kallar Sverige en tigerekonomi och andra önskar klona finansminister Borg med tanke på dennes välgenomförda jobb. Naturligtvis bara att sträcka på sig.

Även solen har dock sina fläckar, något som inte bara OECD påpekade utan också SNS i sin senaste konjunkturrapport. Den största och allra fulaste fläcken är arbetslösheten som åter efter en kris synes bita sig fast på höga nivåer. Visst har här regeringens inkomstskattesänkningar fått fler att söka sig ut på arbetsmarknaden men de utbudsstimulerande åtgärderna är inte tillräckliga i sig.

SNS föreslår, för att komma åt det strukturella problemet med hög arbetslöshet hos framförallt unga och flyktinginvandrare, att minimilöner sänks och att arbetsgivaravgifterna sänks ytterligare (utöver de redan genomförda sänkningarna). OECD slår in på samma linje men nämner särskilt Sveriges rigida arbetsmarknad (läs LAS och MBL) som förklaring till dagens onödigt höga jämviktsarbetslöshet.

Man undrar vad en finansminister från ett moderat parti må tänka när i princip alla tunga ekonomiska bedömare gång efter annan pekar ut samma hämskor för vår ekonomi. Varför offra hundratusentals unga och invandrare och en fortsatt positiv ekonomisk utveckling på altaret för att hålla en allt klenare fackrörelse på humör? Den svenska tigern haltar något och endast Anders Borg och M-kollegor kan få den på tårna igen. Men då måste taggen ur tassen och den rigida arbetsmarknaden mjukas upp.

Reformer för ökad konkurrenskraft

Långtidsutredningen, en från politikerna tämligen fristående forskargrupp, släppte i dagarna delar av sin kommande rapport avseende tänkbara framtidsscenarier för svensk ekonomi. Hur spännande en långtidsutredning nu är kan diskuteras, dess innehåll torde dock likväl vara av yttersta intresse. Materialet ligger inte sällan till grund för politiskt beslutsfattande som i sin tur påverkar allas vår vardag.

I årets rapport sticker några utredningsförslag ut lite extra. Bland annat konstateras att vi svenskar måste acceptera lägre löneökningar framgent för att klara konkurrensen. Vidare rekommenderas en uppmjukning av LAS med avseende på turordningsreglerna, vilka enligt utredarna försämrar arbetsmarknadens funktionssätt. Båda förslagen är enligt forskarna förutsättningar för en bibehållen svensk konkurrenskraft.

Mot denna bakgrund konstateras att många av regeringens reformer ligger i linje med utredarnas. Sänkt skatt på arbete ger mer i plånboken och minskar naturligt löneanspråken. Lärlingsanställningar, instegs- och nystartsjobb sänker trösklarna in på arbetsmarknaden för de som tidigare stått längst ifrån en anställning.

Kvarstår gör reformer av LAS med tonvikt på turordningsreglerna. Området är minerat och kräver mod att beträda. För fortsatt konkurrenskraft och bibehållna välfärdsambitioner måste regeringen uppbåda detta mod.

Nu handlar det om efterfrågan

Ingen svensk lär efter fem års idogt borgerligt propagandaarbete gått miste om att det är arbetslinjen som gäller. Arbetslinjen som inneburit kraftigt sänkt skatt för den arbetande, sänkt ersättningen från a-kassan och en reformerad socialförsäkring. Insatser som alla, med uppenbart goda resultat, tjänat till att öka arbetsutbudet. Mer för att jobba, mindre för att inte jobba har gett önskvärt resultat.
Ett ökat arbetsutbud är dock i sig inte tillräckligt. Samtidigt som antalet sysselsatta ökar ligger arbetslösheten kvar på höga nivåer. Fler söker arbete, inte fullt så många anställer. Tyvärr har detta faktum ägnats alltför lite energi. Folkpartiet och Centern utgör närmast ytterlighetspartier i strävandet att förenkla livet för våra arbetsgivare.

I en av Dagens Industri nyligen genomförd undersökning har 368 företag besvarat frågan vilka faktorer som utgör de största hindren för att de ska kunna växa. Resultatet överraskar föga. De fyra överlägset största hindren för tillväxt uppges i nämnd ordning vara: arbetsgivaravgifter (51 % av de tillfrågade), tillgång till arbetskraft med rätt kompetens (45 %), regler/byråkrati (43 %) och LAS systemet (31 %).

Nämnda faktorer anses således av arbetsgivarna själva vara de främsta förklaringarna till varför efterfrågan på arbetskraft inte tillåts möta utbudet. Varför sätter då våra politiker inte fart, lösningen synes ju som uppenbar? Sänkta arbetsgivaravgifter, minskad byråkrati och ett flexiblare LAS system skulle utan tvekan pressa de försmädliga arbetslöshetstalen. Politik är dock, tyvärr, just politik. En politiker har som uppgift att vinna val och för det krävs maximerade rösttal. Antalet företagare och arbetsgivare är begränsat, dessutom tillhör de den där misstänkliggjorda gruppen av kapitalister och ”höginkomsttagare”. Förbättra för dem och du riskerar tappa många viktiga röster.

De riktade sänkningar som genomförts av arbetsgivaravgifter för yngre, arbetslösa, pensionärer och invandrare har gett många en ny chans och statskassan viss påfyllning, arbetslöshetsstatistiken har förbättrats och bidragsutbetalningarna kunnat minskas. En vädjan till de moderater som bestämmer är därför: visa nu kurage och ge även våra arbetsgivare chansen. Det skulle även ni vinna på i längden.

Anställningstrygghet under falsk flagg

Trygghet i anställningen ger tryggare och mer harmoniska människor hävdas det. Genom att gneta tillräckligt många år för samma arbetsgivare inarbetas den åtråvärda fallskärmen som ska förhindra illegitima avsked.

Historiskt kom dessa trygghetslagar till för att i konkurrensen med yngre förmågor skydda äldre på arbetsmarknaden. De yngre skulle, istället för att utmana de äldre, kanaliseras till de nya framtidsbranscherna. Sådan var utgångspunkten då, när de äldre var uttjänta i arbetsgivarens ögon skulle de kastas ut till förmån för en yngre och produktivare kraft.

I storindustrins Sverige må detta ha varit ett bärande argument men idag, nästan 40 år senare, ser näringslivet annorlunda ut. Tjänstenäringar har tagit över industrins roll som huvudarbetsgivare. Manuella och fysiskt krävande arbetsuppgifter har bytts mot datoriserad tankeverksamhet utan andra fysiska åkommor än möjligen gamnacke och ömmande skinkfläsk. Svenskar arbetar allt längre och erfarenhet blir allt viktigare. Av detta följer att högre ålder och erfarenhet snarare ses som en resurs och inte tvärtom.

Den bärande tanken bakom trygghetslagarna får allt mindre relevans. Idag ger systemet snarare tusenstals anställda en falsk trygghet på jobbet sedan deras fackförbund i regel ändå förhandlingar bort deras skydd i krissituationer. Med vetskap om denna risk hos den anställde blir effekten istället den motsatta, anställningsotrygghet. Den funktion lagstiftning dock faktiskt fyller är uppbyggnaden av oöverkomliga trösklar för den som inte lyckats inträda på arbetsmarknaden och ännu inte omfamnats av LAS ”trygga” famn.

En falsk trygghet för de anställda och ett utanförskap för de ännu oanställda, detta är resultatet av Lagen om anställningstrygghet anno 2010.