Ett Sverige värt att försvara?

Du gamla du fria

Att Sveriges försvarsförmåga brister råder numer inga tvivel om. En vecka räknade förre ÖB:n med att vi skulle kunna hålla våra gränser vid yttre angrepp. Samtidigt saknar vi ett trovärdigt militärt samarbete som skulle kunna komma till undsättning vid behov. Vi ligger således risigt till, materiellt och personellt. Nästa fråga att besvara är hur stor försvarsvilja vi svenskar faktiskt har.

Vissa hävdar att det socialistiska samhällsbygget kapat de interpersonella banden och alienerat oss från varandra, vilket skapat en individualistisk anonymitet som raderat ut känslan av samhörighet. Andra menar att oansvariga, alternativt naiva, politiker sålt ut landet genom en omdömeslös migrationspolitik. Är ett sådant land nåt att slåss för?

Sverige är unikt på många sätt. Vi hyser inte bara tillit till varandra utan även till det offentliga och våra politiker. Till skillnad från i de flesta andra länder litar vi på varandra, och inte bara de närmsta och käraste. Vi betalar skatt frivilligt, värnar yttrandefriheten, månar om miljön och står upp för allas lika rättigheter. Visst har Sverige sina brister, och visst står vi inför stora utmaningar men här i landet är alla fria att delta och bidra till bättring. Bara den friheten är värd att gå i strid för.

 

Stolta men knappast nöjda

Stolt men ingen anledning att
vara nöjd

Ingen kan blunda för de flyktingtragedier som dagligen utspelar sig i våra nära och relativa närhet. Ingen med ett hjärta av annat än sten kan heller underlåta sig att känna empati och sympati.

Att Sverige sedan länge är det land som per capita tar emot i särklass flest asylsökande är därför något vi ska vara stolta över. Sverige har dessutom som ett av världens rikaste länder en moralisk skyldighet att hjälpa. Men hur mycket många än vill och hur mycket vi än borde, så hjälper inte det när nu 58 procent vill se minskad invandring. För alltmedan skaran av skeptiker ökar och gammelpartierna kör på i gamla hjulspår tilltar apatin bland väljarna. Känslan av hjälplöshet, att inte bli lyssnad till, kombinerad med faktiskt upplevda samhällsproblem och uppfattade sådana ger en giftig cocktail som nu sprids ut i landet.

Man kan klistra hur många fula etiketter som helst på SD, rasister, fascister eller varför inte nazister, men inget av det förändrar de faktiska förhållandena. Absolut ska vi vara stolta över vår humanism, men knappast nöjda över den politik som ger 20 procents väljarstöd till svensk historias främsta missnöjesparti.

Trångbott trots nya kåkar

Trångt värre trots alltfler nya kåkar.

Det byggs just nu så att byggdammet yr i Stockholm. Enligt konsultföretaget WSP kommer 15 500 nya bostäder påbörjas nästa år, den högsta nivån sedan 1970-talet. Enligt Skanska förklaras tillväxten framförallt av den ökade tillgången till mark och en ökad takt i nytillkomna detaljplaner. Siffrorna gläder givetvis och är en bekräftelse på att förra bostadsministern Stefan Attefalls kraftfulla insatser nu börjar ge effekt.

Likväl tilltar bostadsbristen i landets huvudstad. De nya bostäderna kommer nämligen inte dem till del som står för den verkliga befolkningstillväxten. 43 procent av stadens invandrare utgörs nämligen av köpsvaga hushåll, framförallt utrikes födda utan kapital till en insats eller saftig hyra. Samtidigt som bostadsbristen alltså ökar har den totala bostadsytan i Stockholm ökat i paritet med befolkningen under perioden 1997-2009. Således har ett fåtal fått mer bostadsyta samtidigt som ett flertal fått mindre. Därför är det inte framförallt nya subventionerade bostäder som behövs utan ökad rörlighet bland dem som redan bor. Höga skatter vid försäljning och husköp samt subventionerade hyror får dock alltför många att stanna där de är.

Nu när nybyggnationen äntligen tagit fart vore det passande med reformer för att se till att de även kommer dem till del med störst behov. Sänkta flyttskatter och mer marknadsorienterade hyror vore ett djärvt steg på den vägen. 

http://www.svd.se/naringsliv/pengar/bostad/tors-byggboom-i-stockholms-lan-igen_4177213.svd

Ja till ideologi, nej till myter

Ett frenetiskt arbete har pågått från oppositionspartier för att måla upp bilden av ett allt mer sargat Sverige. Arbetslösheten rusar, ekonomin knakar, välfärden raseras och de flesta får det sämre. Bilden har spätts på av en ivrigt sensations- och skandalsuktande media med lyktan på allt elände som vinstintresset påstås leda till. Media ska givetvis ägna sig åt samhällsgranskning, precis som politiker ska bilda opinion. Problemen kommer först när granskningen blir onyanserad och politiken sprider myter.

Hur man än mäter det så mår Sverige bra. Trots en lamslagen världskonjunktur är svensk BNP 10 procent högre idag än innan krisen, övriga euroländer har lägre BNP. Medan den svenska sysselsättningen ökat med 300 000 personer sedan 2006 har den minskat med en halv miljon inom euroområdet. Arbetslösheten har, trots en kraftig ökning av arbetskraften, stigit marginellt från 7 till 7,7 procent. I övriga Europa har den ökat från 8,2 till 11,5 procent, samtidigt som en betydande andel av arbetskraften gett upp och helt lämnat statistiken. Den blågula statsskulden har minskat från 50 till 40 procent av BNP sedan 2006. Inom euroområdet har motsvarande skuld stigit från 70 till 93 procent. I förhållande till euroländerna har svenskt näringslivsklimat förbättrats. Sverige har enligt Världsbankens näringslivsranking fjortonde bäst näringslivsklimat i världen. Sist men inte minst, Sverige är enligt OECD:s Better Life Index det tredje bästa landet i världen att leva i. Ett index som bl a baseras på parametrar som fastighetsmarknad, utbildning, miljö, livslängd och kriminalitet.

Val får gärna vinnas på ideologiska grunder, men inte på felaktiga. Med utgångspunkt i ovanstående fakta får gärna den ideologiska debatten ta vid. 

http://www.di.se/di/artiklar/2014/8/26/utklassning-sverigeemu-6-0/?utm_campaign=di.se-framework&utm_source=share&utm_medium=email&utm_content=2014/8/26/utklassning-sverigeemu-6-0/&share=TmdYKn%252fYsL6cjZEKAueYFZlw0JQWiCGOlaL6rFI7hrUvGXH9MxaaYw%253d%253d

http://rasmusliberal.com/2014/08/26/sverige-vinner-europeisk-tvekamp-i-ekonomi/

Öppna gränser bygger Sverige starkt

Sverige öppnade 2008 upp sina gränser för utökad arbetskraftsinvandring. Reformen innebar att arbetsgivarna, och inte som tidigare facket och Arbetsförmedlingen, avgjorde vilka behov som fanns på arbetsmarknaden. Missbruk gav vissa solfläckar men reformen får på det hela taget betecknas som positiv, för svensk ekonomi och för tusentals arbetskraftsinvandrare.

From och med 1 juli i år kommer även våra utländska toppstudenter kunna söka sin framtid här i landet. Regeringen har tillsammans med Miljöpartiet enats om att internationella doktorander efter fyra års forskning i landet ska erbjudas permanent uppehållstillstånd. Samtidigt ska internationella studenter få stanna sex månader efter avslutad högskoleutbildning, för att kunna söka jobb eller starta företag. Utbudet av högkvalificerad arbetskraft, särskilt inom teknik, naturvetenskap och matematik, kommer att breddas i ett slag vilket applåderas av ett ingenjörssuktande näringsliv.

Att Sverige byggts på invandring har vi hört till leda men förtjänar likväl att upprepas. Allra helst då vi nu har både politiska partier och mäktiga fackförbund som åter vill stänga gränser.

Inte rasist men kanske orolig

Finns det andra skäl än rent rasistiska att problematisera invandringen? Det är onekligen så att vår välfärdsstat är lika förebildlig som den är fragil. Systemet bygger på en solidarisk och engagerad medverkan från oss alla. Det kräver högt deltagande på arbetsmarknaden och en konkurrenskraftig, högutbildad population. Bl.a. därför kom senaste PISA-studien som en sådan kalldusch, dåliga skolresultat utgör nämligen ett hot mot välfärdsbygget.

Sverige är en högteknologisk och demokratisk stat. En gedigen utbildning, goda språkkunskaper, respekt för demokratin och dess institutioner samt respekt för varann är förutsättningar, inte bara för samhällsmedverkan utan också för samhällsmodellens överlevnad. Det är i en sådan kontext legitimt att känna oro för sitt samhälle när invandrargrupper utan demokratisk bakgrund, obefintliga språkkunskaper, kanske analfabeter, och utan erfarenhet av en modern arbetsplats ska integreras. Det är en utmaning för vilket samhälle som helst.

Det är oseriöst, fegt och dumt att avfärda en sådan oro som rasism. Väldigt få av oss är rasister, många är dock oroliga. Inte för utlänningar, muslimer eller mörkhyade utan snarare för vår samhällsmodells välgång.

Invandringens båda sidor

Ekot rapporterade häromdagen att 160 000 av totalt 230 000 nya jobb i Sverige gått till utrikes födda sedan 2006. Glädjande men inte särskilt överraskande eftersom Sveriges befolkningstillväxt nästan uteslutande förklaras utav invandring.

Det faktum att landet blir allt mer beroende av invandring riktar ytterligare ljuset på vikten av en god integration och låga trösklar in på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens prognoschef, Tord Strannefors, konstaterar att tiden för inträdet på arbetsmarknaden är generellt lång men också ojämnt fördelad mellan invandrargrupper. Medan läkare, tekniker, civilingenjörer och vård- samt restauranganställda har det relativt lätt så är det tuffare för exempelvis jurister, poliser och ekonomer. Enligt SCB har Sverige internationellt sett få långtidsarbetslösa men uppvisar stora skillnader mellan inrikes och utrikes födda. Strannefors ser dock inget avvikande i detta eftersom Sverige tagit emot många nyanlända och anhöriga till dessa, två grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. Strannefors menar också att vi inte får blunda för det faktum att många av dem som kommer hit helt saknar gymnasiebehörighet.

Fredrik Reinfeldt fick löpa gatlopp efter sitt uttalande om att arbetslösheten bland ”etniska svenskar” är låg. Uttalandet fastslår dock bara det uppenbara, arbetsmarknaden är splittrad och vissa grupper möter större problem än andra. Därför måste också olika verktyg brukas och insatserna sättas in där de verkligen behövs.  

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5714050

Uppförsbacken blir allt brantare

Den svenska arbetslösheten spås landa på dryga 8,3 procent nästa år. Ungdomsarbetslösheten ligger stabilt kring ca 25 procent och förväntas inte röra sig nämnvärt. Siffrorna är i nivå med finanskrisens arbetslöshetstal vilket givetvis inte är godkänt för någon regering.

Den dåliga statistiken kan härledas till ett antal faktorer. Exportberoende Sverige drabbas synnerligen hårt när våra exportmarknader kallnar. Det kan också konstateras att många tidigare långtidssjukskrivna nu åter anses arbetsförmögna vilket återspeglas i arbetslöshetsstatistiken. Vidare har under senare år dessutom tillkommit en stor mängd svenskar från krigshärjade och politiskt instabila länder, personer som naturligtvis har en extra brant uppförsbacke in på den svenska arbetsmarknaden.

Samtidigt som Sverige klättrar uppåt i den s.k. förädlingskedjan, med följden att jobben blir allt mer avancerade, får vi allt större grupper som inte hänger med i utvecklingen. Invandrare, tidigare långtidssjukskrivna och lågutbildade ungdomar är särskilt utsatta grupper. En utopisk tanke är att utbilda alla dessa till högproduktiv arbetskraft. En klart effektivare åtgärd vore att sänka arbetsgivaravgifter och att luckra upp den stela svenska arbetsrätten. Detta för att plana ut den allt brantare uppförsbacke som stora grupper står inför.

 

Den vilsne svensken

Begreppet svenskhet har kommit i dålig dager. I det politiskt försiktigt tassande landskapet ifrågasätts nu överhuvudtaget begreppets existens. Historia och traditioner bör lämnas därhän, allrahelst om där finns en religiös ton.

Som blanka blad förväntas vi vandra ut i verkligheten. Samlas gör vi inte i kyrkan eller kring historiska högtider utan på sin höjd i TV-soffan framför André Pops och Vinterstudion. Den villrådige invandraren gör bäst i att studera Kanal 5:s följetong om Böda Camping för att lära känna svensken. Vilket givetvis är både olyckligt och olämpligt.

Ytlighet, konsumism och en politisk strävan att inte stöta sig har sugit musten ur svensken. Vilsenheten är påtaglig vilket antagligen bara är förnamnet för vad den invandrade svensken lär känna. Med detta sagt tillönskar jag alla vilsna själar en extra traditionsenlig jul, kanske i någon av kyrkans historietyngda salar.

 

Inte nödvändigtvis rasism

Förundran är stor och spekulationerna många kring Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen. De färskaste mätningarna, till stor del genomförda efter järnrörsfadäsen, visar på ett väljarstöd från uppemot 8,5 procent av de tillfrågade. Partiet synes, snarare än att backa, istället gå framåt för varje gång partiordförande Åkesson tvingas fram för avbön.

Det torde inte vara ett alltför äventyrligt påstående att 8,5 procent av oss inte är rasister som låter oss övertygas av blabbe-retorik. Förklaringen till invandringsfientliga SD:s framgångar får sökas på annat håll. Den som skissar på en sympatikarta över väljarstödet runt om i riket kommer att finna ett ganska tydligt mönster. SD-rötterna gror och frodas allra bäst i en jordmån av segregerade boendemiljöer i områden präglade av hög arbetslöshet, förhållandevis låg utbildningsnivå och generellt utanförskap. Här upplevs verkligheten annorlunda än på Södermalm, i Vasastan eller för den delen i Rosenbad.

Där otrygghet och utsatthet präglar folks vardag och ingen av de etablerade partierna rår på problemen så kommer Sverigedemokraternas järngäng skörda ytterligare framgångar. Och detta ter sig dessvärre både logiskt och kanske till och med rimligt.

Invandringspolitiken måste också tillåtas vara nyttig

Fokus i svensk invandringspolitik har sedan slutet av sextiotalet legat tungt på flyktingmottagning. Störst möjlighet till uppehållstillstånd har de haft som kunnat påvisa skyddsbehov p.g.a. förföljelse eller väpnad konflikt samt anhöriga till dessa.

Samtidigt som Sverige axlat sin självklara roll som ett öppet och solidariskt land med stort humanistiskt patos har dörren för arbetskraftsinvandring varit låst och reglad. Kombinationen usel integration, ökat flyktingmottagande och stängda dörrar för dem med dokumenterade arbetslivskvalifikationer innebär stora påfrestningar, inte minst för ett land med ett stort offentligfinansierat välfärdssystem som det svenska. Detta faktum har länge förtigits men tycks sedan en tid slutligen ha komma upp till dagers även i de politiska finrummen.

Att Sverige även fortsättningsvis ska trona som solidaritetens förkämpe har väl få av oss något emot men för att den ekonomiska, humana och politiska kostnaden inte ska bli för hög krävs mer än fina ord och god vilja. Sedan december 2008 har arbetskraftsinvandring åter varit praktiskt möjlig. Möjligheten har utnyttjats av tusentals immigranter som inte flytt sina länder utan som aktivt sökt sin utkomst i Sverige och därmed kommit att bidra till det gemensamma. Folkpartiet vill nu ta ytterligare steg i riktningen och underlätta för invandring av uttalat kvalificerad arbetskraft. Nu talas om högutbildade med pengar på banken och med dokumenterad erfarenhet.

Säkert kommer idén att väcka ont blod i det politiskt korrekta Sverige, cyniskt och kallt är ord som säkert kommer att florera i debatten. Men, om vi vill hålla oss kvar på toppen, med en välutbyggd offentlig välfärd och ett konkurrenskraftigt näringsliv så måste vi våga se sanningen i vitögat. Vi måste våga prata om nyttig invandring och erkänna att den tidigare förda invandringspolitiken nådde vägs ände för mycket länge sen.

Först med fakta på bordet kan SD diskuteras

Sverigedemokraterna åtnjöt ett väljarstöd om 5,7 procent i årets val. Ett starkare stöd än såväl vänstern som Kristdemokraterna. De etablerade partierna fasar och vänsteraktivisterna rasar. Sverigedemokrater misshandlas, torgmöten saboteras och partiet ska tystas med alla medel. Sverigedemokraterna har sannerligen inte vandrad Eriksgatan upp, ändå är de alltså populärare än någonsin.

Att uppståndelsen kring SD och deras kontroversiella invandringspolitik utan tvekan bidragit till deras popularitet torde vara otvistigt. Uppståndelsen utgör dock knappast hela förklaringen. Integrations- och invandringsfrågor har i svenska debattforum varit nära nog tabubelagda. Få välrenommerade politiker har, med omtanke om sitt anseende, vågat ta debatten. När något så okontroversiellt som språkkrav för medborgarskap reses går debatten genast igång om främlingsfientlighet, flört med högerextrema krafter etc. Få vill och vågar därför lyfta dessa frågor. Än färre vågar reda ut sanningen och räkna fram de siffror som faktiskt bekräftar alternativt vederlägger förekommande utsagor. Att först lägga alla korten på bordet är ju annars, i alla andra debatter, grunden för en saklig debatt.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har på uppdrag av Finansdepartementet räknat på invandringens samhällsekonomiska effekter. Rapporten ”Invandringen och de offentliga finanserna” (rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, 2009:3) är ett ambitiöst försök att räkna på invandringen och utröna dess konsekvenser för svenska räkenskaper. Till en början fastslås att invandringens effekter på de offentliga finanserna är avhängig hur bra invandrarnas integration på arbetsmarknaden fungerar. Redan på denna punkt kan konstateras att Sverige misslyckats. För den utrikes födde tar det i genomsnitt 7 år att ta sig in på arbetsmarknaden (för en kvinna är samma siffra 9 år). Andelen förvärvsarbetande i åldrarna 20-64 år bland samma grupp är förskräckande 57 procent (att jämföra med 80 procent för infödda). Vem som ska klandras för dessa usla siffror går givetvis inte fastslå. Sanningen är vare sig svart eller vit. Oavsett var förklaringen ligger så innebär misslyckandet enorma kostnader, samhälleliga och mänskliga. Kostnaden, beräknad som inkomstomfördelning mellan infödda till invandrare, uppgick i slutet av 90 talet till 1,5 - 2 procent av samlad BNP. I reda siffror motsvarar detta mellan 45-70 miljarder. Beloppen är troligen än högre idag sedan invandringen tilltagit och integrationen knappast förbättrats.

Med brasklappen att invandringen är nödvändig för att försörja vår åldrande befolkning och att en effektivare integration skulle kunna förvandla kostnaderna till samhällsvinster borde mer av liknande studier lyftas fram i debatten. Nyanserande fakta ger en sakligare diskussion och underlag för korrekta beslut. Och först med dessa fakta kan SD`s legitimitet rent objektivt diskuteras.