Fokus i svensk invandringspolitik har sedan slutet av sextiotalet legat tungt på flyktingmottagning. Störst möjlighet till uppehållstillstånd har de haft som kunnat påvisa skyddsbehov p.g.a. förföljelse eller väpnad konflikt samt anhöriga till dessa.
Samtidigt som Sverige axlat sin självklara roll som ett öppet och solidariskt land med stort humanistiskt patos har dörren för arbetskraftsinvandring varit låst och reglad. Kombinationen usel integration, ökat flyktingmottagande och stängda dörrar för dem med dokumenterade arbetslivskvalifikationer innebär stora påfrestningar, inte minst för ett land med ett stort offentligfinansierat välfärdssystem som det svenska. Detta faktum har länge förtigits men tycks sedan en tid slutligen ha komma upp till dagers även i de politiska finrummen.
Att Sverige även fortsättningsvis ska trona som solidaritetens förkämpe har väl få av oss något emot men för att den ekonomiska, humana och politiska kostnaden inte ska bli för hög krävs mer än fina ord och god vilja. Sedan december 2008 har arbetskraftsinvandring åter varit praktiskt möjlig. Möjligheten har utnyttjats av tusentals immigranter som inte flytt sina länder utan som aktivt sökt sin utkomst i Sverige och därmed kommit att bidra till det gemensamma. Folkpartiet vill nu ta ytterligare steg i riktningen och underlätta för invandring av uttalat kvalificerad arbetskraft. Nu talas om högutbildade med pengar på banken och med dokumenterad erfarenhet.
Säkert kommer idén att väcka ont blod i det politiskt korrekta Sverige, cyniskt och kallt är ord som säkert kommer att florera i debatten. Men, om vi vill hålla oss kvar på toppen, med en välutbyggd offentlig välfärd och ett konkurrenskraftigt näringsliv så måste vi våga se sanningen i vitögat. Vi måste våga prata om nyttig invandring och erkänna att den tidigare förda invandringspolitiken nådde vägs ände för mycket länge sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar