Det ofrivilliga samhällskontraktet

Alla svenskar, oavsett etnicitet, religion och social bakgrund, har skrivit på det osynliga samhällskontraktet. Alla förväntas vi sedan också att fullfölja det, kontraktstiden ut. Kontraktet stipulerar bland mycket annat vilka lagar, regler och normer som ska följas, hur du förväntas bete dig bland folk, möjliga karriärsvägar mm.

De flesta av oss ställer upp på innehållet och fogar oss därefter, vissa med mer entusiasm än andra. Somliga myglar och gör sitt bästa för att slippa undan, somliga lyckas medan andra fångas in av samhällets långa arm. Slutligen finns det de som aldrig ställt sig bakom sin underskrift. Det kan vara rånare, mördare och våldtäktsmän, ofta personer som inte går att nå annat än med hårda nyper. Att de flesta ändå följer kontraktsskrivningarna är en förutsättning för att det samhälle vi byggt inte ska falla itu. Därför är samhällets absolut viktigaste uppgift att få så många som möjligt att frivilligt ställa upp. Här har Sverige ett problem.

När skadegörelsen kulminerar, folk bidrags- och skattefuskar, skitar ned och myglar med TV-licensen äts välfärdssamhället sakta upp inifrån. Kvar blir en schweizerost ståtandes mest för syns skull. Utvecklingen måste vändas, kontraktet måste åter ges legitimitet. Svensken måste känna att kontraktet är ömsesidigt och då måste ansträngning löna sig och skattepengen gå dit den är avsedd.

Alliansregeringen har inte skrivit om kontraktet, däremot har den modifierat det. Utbildning och flit lönar sig bättre, fler har kommit att bidra till det gemensamma, fusk stävjas och en effektivare rättsapparat nyper åt de värsta kontraktsöverträdarna.

Ett samhälle där alla vill göra rätt för sig går inte via tvångsmässig kollektivism utan genom uppmuntran av individualism. Detta har endast Alliansregeringen förstått.

S spelar för galleriorna

Regeringen har sänkt skatten med 100 miljarder, skattesänkningar som framförallt gått till de allra rikaste (medelålders män med villa och enorma förmögenheter). Sänkningarna främst skett genom de fyra jobbskatteavdragen vilka enligt S genomförts med lånade pengar. Vid samtliga fyra tillfällen har S-ledningen grymtat om en oansvarig finanspolitik som vidgat klyftorna och hotar statsfinanserna. Samtidigt har man lovat att dra tillbaka sänkningarna, ett efter ett. S har också uppfunnit en pensionärsskatt som alla ålderspensionärer skulle betala till de yrkesverksamma. Den senare har man också lovat att avskaffa.

S och koalitionspartners har på sedvanligt högtidligt maner lovat att avskaffa borgerlighetens införda orättvisor. Detta ska ske via bland annat återförd fastighets- och förmögenhetsskatt för de allra allra rikaste (hur många de nu må vara). Intressant nog ska orättvisan mellan löntagare och pensionärer inte avskaffas genom höjda skatter. Istället drar man till med en av de enskilt största skattesänkningarna i svensk historia – 17 miljarder! Då börjar det snurra i skallen. I fyra år har S knorrat om de orättvisor och statsfinansiella underskott som regeringens jobbskatteavdrag skapat. Men nu, när de har chansen att rätta till det hela, blir de kvar. Inkonsekvent och ologiskt.

Det troliga är att grymtandet och stånkandet mest varit ett spel för gallerierna. Östros och Sahlin är nog bistert medvetna om skattesänkningarnas positiva effekter för löntagare och svensk ekonomi. En extra månadslön i näven per år och åtminstone 70 000 nya jobb (enligt SNS rapporten ”En skattepolitik för både innan- och utanförskapet”) innebär många viktiga röster, och sådana vill man ju inte avskaffa.

Sänkt skatt är en välfärdssatsning

1976 förlorade Socialdemokraterna makten efter 44 års oavbrutet maktinnehav. Tungan på vågen den gången tros ha varit en viss barnboksförfattande Pomperipossa. Pomperipossa röstade troget på de Visa Männen (S) varje gång det var val eftersom hon tyckte de var så visa. Detta kom dock att ändras sedan en vän informerat Pomperipossa att hon det året betalade 102 procent i skatt.

Det självbiografiska verket av Astrid Lindgren satte stop för en oavbruten period av offentlig expansion som möjliggjorts av hutlösa skattehöjningar. Det fanns inte längre någon hejd på skatteskalorna och 80 procentiga marginalskatter var ingen ovanlighet. Socialdemokraternas välfärdsbygge hade nått vägs ände, det fanns inte mer pengar att plocka ur svenskens ficka.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Bland annat insåg finansminister Kjell Olof Feldt och statsminister Ingvar Carlsson att det faktiskt fanns rent skadliga skatter som hindrade folk från att arbeta och företag från att anställa. I den slutliga skatteuppgörelsen 1990 beslöts att ingen skulle betala mer än 50 procent av sin inkomst till skattmasen. Ganska omgående frångicks dock principen och skattebelastningen ökades åter. När Alliansregeringen tog över 2006 betalade genomsnittssvensken ca 55 procent i direkta och indirekta skatter.

Sedan 70 talet har Sverige, trots världens högsta skatter, dalat i välfärdslistor och tappat i internationell konkurrenskraft. Världens hårdaste skattetryck renderade således inte i bättre välfärd utan istället i den direkta motsatsen. Höga marginalskatter fick folk att ta långsemester istället för att arbeta, likaså bestraffades utbildning och strävsamhet samtidigt som det för lågutbildade lönade sig mer att gå på bidrag än att arbeta. Arbetsgivare hade inte råd att anställa och den svarta marknaden florerade. Världens högsta skattetryck gav i detta läge lägre skatteintäkter och därmed sämre välfärd. Skattebelastningen blev således en börda, inte bara för alla löntagare och arbetslösa utan framförallt för Välfärdssverige.

Alliansens arbetspolitik med breda skattesänkningar till framförallt låg- och medelinkomsttagare men också för arbetsgivare och investerare (genom avskaffad förmögenhetsskatt) i kombination med valfrihet inom vård, skola och omsorg har gjort det möjligt att anställa och lönsamt att arbeta och utbilda sig. Skattemedlen har blivit fler och kommit att användas effektivare, svensken får nu mer välfärd för inbetald skattepeng.

Alltså, sänkt skatt är en välfärdssatsning.

Nu ska ännu fler med

Det lär nu åter höjas röster om Folkpartiet som ett kravparti. Detta sedan partiets gruppledare och kommunalråd i Göteborg, Helene Odenjung, föreslagit krav på motprestation för socialbidrag. Ett kontroversiellt förslag i mellanmjölkens land där vi alla föds med rättigheter men utan skyldigheter.

Socialbidrag kan (efter bedömning) utgå till den som har arbetsförmåga men som inte är kvalificerad för arbetslöshetsersättning. Bidragstagaren kan således i de flesta fall arbeta men har inget jobb att gå till. Att leva på ekonomiskt existensminimum är säkert oerhört tufft men att leva på mänskligt existensminimum måste vara allra värst. Att sakna sammanhang och gemenskap eller att inte vara efterfrågad torde vara bland det värsta vi flockdjur kan uppleva.

Förslaget innebär, utöver stor samhällsnytta, också möjlighet för tusentals att återinträda i gemenskapen. Med förslaget skulle ännu fler komma med på tåget.

Klasskampsbluffen

Vänsterblocket går till val på återställd rättvisa och minskade klyftor. Klyftor och orättvisor som skapats av regeringens skattesänkningar, pensionärsbeskattning, nedskärningar i det offentliga och ihärdiga sparkande på de svagaste. Mona Sahlins uttalade mål är att ”skärpa konflikten”. Alltså, högerregeringen har raserat välfärdssverige och vidgat klyftorna och Mona Sahlin ska ändra på detta. Så, med vilken trovärdighet skulle hon då göra det?

Under de tre föregående mandatperioderna under S-styre steg ungdomsarbetslösheten konstant, unga människor förtidspensionerades på löpande band utan chans till rehabilitering, såväl arbetstagare, arbetsgivare och pensionärer betalade mer i skatter och avgifter. 110 000 färre gick till jobbet om dagarna. Högskatte- och bidragspolitiken höll effektivt svensken borta från arbetsmarknaden vilket vidgade klyftorna mellan dem med arbete och dem utan. För att stävja utvecklingen röstade svenska folket bort Socialdemokraterna 2006 till förmån för Alliansen.

Inför valet 2010 ställs väljarna inför exakt samma alternativ. S lovar, under klasskampsretorikens täckmantel, att återställa det som varit med höjda bidrag till alla, ”humanare sjukförsäkring”, en kravlös skola och höjda inkomstskatter och avgifter.

Denna politik minskar inga klyftor och hjälper ingen på klassresan. Det gäller bara att syna bluffen.

Kloksnål krishantering

Enligt fackliga företrädare och oppositionella politiker är det regeringens fel att arbetslösheten stigit under krisåren. LO anser att Anders Borg är dumsnål som inte expanderat det offentliga och IF Metalls ordförande menar att uteblivna regeringsinsatser (läs skattemiljarder till en ytterst osäker fordonsbransch) orsakat massarbetslöshet bland förbundets medlemmar. Det är liksom ovidkommande att en obarmhärtig ekonomisk kris härjat Sverige och övriga världen. Likaså implicerar denna retorik att Sverige fortlever i en värld utan konkurrens och hundratals miljoner låglönearbetare.

Dessa högmälda olyckskorpar menar att det kloka skulle varit att, som många av våra nu närmast bankrutta grannar, satsa välfärdsmiljarder i privata företag som helt uppenbart inte klarat konkurrensen och krisen på egen hand. Kanske låter det hårt men ingen är idag, och ska heller inte vara, immun mot vare sig kriser eller konkurrens.

I rättvisans namn ska också sägas att enorma insatser gjorts, och görs, för att dämpa konsekvenserna av krisens härjningar. Detta dock inom ramen för en regerings och stats uppgifter. Att köpa bolag eller skapa syntetiska plusjobb är både kostsamt och ohållbart i längden.

Den eftertänksamma krispolitiken tillsammans med strukturella reformer för att få fler i arbete innebär nu att Sverige har solida finanser och att 110 000 fler arbetar idag jämfört med för fyra år sedan. Undersökningar visar att vi svenskar ser positivare på vår ekonomi än våra grannar. Lika positiva om framtiden är deras arbetsgivare, företagen. Fackets och oppositionens agitation är ihålig. Svensken har blivit rikare, fler har fått möjlighet till självförsörjning och företagen behöver inte oroa sig för chockhöjda räntor och skatter.

Snål må han vara Anders Borg men dum är han definitivt inte.

Språktest – en socialliberal vinnarfråga

Två folkpartistiska riksdagsledamöter, Gulan Avci och Nina Larsson, skriver mycket initierat på SVD Brännpunkt (15/8) om vikten av språkkunskaper för en lyckad integrering i samhället. ”Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv, känna sig delaktig i samhället och öka möjligheten att komma ut på arbetsmarknaden”. Författarna refererar till undersökningar som visar att chanserna att få ett jobb ökar med upp till 25 procent redan vid hyggliga kunskaper i landets språk. Detta torde egentligen inte överraska någon.

Själv har jag aldrig känt mig så missanpassad och utanför som vid de tillfällen som jag bott utomlands och saknat erforderliga språkkunskaper. Snabbt sjunker självkänslan och frustrationen växer över det faktum att få ens vill och än färre kan förstå vad du säger. Spiralen nedåt är dessutom vindsnabb, ju längre tid som tillåts gå desto sämre självkänsla och tilltagen frustration. Naturligtvis en ytterst destruktiv utveckling, för såväl individ som samhället i stort.

I ett samhälle med högt tempo finns sällan tid att lägga på hackande utlänningar med fäktande händer och armar, tyvärr. Än mindre finns anledning för en arbetsgivare att anställa en sådan om nu fullgoda konkurrenter talar språket flytande.

Folkpartiet anses av en del ha lämnat sitt socialliberala arv till förmån för någon form av krav- eller ”batongpolitik”. Anser man att förväntningar på individer och tro på deras inneboende förmåga är att ta till batongen så är det svårt att argumentera emot. För den som däremot själv någon gång haft känslan av oduglighet eller den av att ingen vare sig brytt sig om en eller förväntat sig något, så är dessa typer av ”krav” höjden av socialt ansvarstagande.

Att ställa krav är att bry sig hävdar Avci och Larsson. Att å andra sidan inte ställa krav är följaktligen att inte bry sig. Om du bryr dig och har förväntningar på dina medmänniskor borde språktest för medborgarskap vara en självklarhet.

Handling som räknas

Finansminister Anders Borg kräver nu att Svenska Spel redovisar turerna kring ordförande Margareta Winbergs ersättningar. Det är nämligen så, för att Winbergs riksdagspension inte ska reduceras så har hon låtit etablera ett bolag från vilket hon nu fakturerar sina tjänster. Konsekvensen av detta är dels att pensionen inte reduceras men också att Winberg slipper inkomstskatten på ersättningarna och att Svenska Spel slipper betala arbetsgivaravgifter. Finurlig skatteplanering således.

Socialdemokraten Winberg är inte ensam om detta upplägg, även tidigare partiledare och statsminister Persson har ett liknande upplägg. Rätt genomförda ligger uppläggen oftast inom lagens ramar, intressantare är dock vad de säger om personernas moral. I retoriken är det lätt att sätta sig på höga hästar och rida rakryggad i sadeln, men det är först genom det faktiska handlandet som personens moral framträder.

När socialdemokrater utnyttjar RUT-avdraget, Lars Ohlys barn väljer friskolor eller när den bostadsrättskritiske Leila Freivalds säljer sin nyombildade hyresrätt med miljonvinst förlorar de rätten att kritisera. Visst är det som de säger, ”vi följer bara lagen” och ”nu finns ju reglerna där”, men om du står för något, arbetar för (eller emot) något och framförallt drivs av en ideologi så är inte detta några skäl.

Winberg säger sig företräda socialdemokratin som kämpar för rättvisa och solidaritet medelst beskattning och transfereringar. Själv vill hon dock inte bidra. Att socialdemokratin eller vänstern i övrigt generellt skulle vara mer solidarisk är trams. Solidarisk är man först genom att agera solidariskt, detta oavsett partitillhörighet.

Socialdemokraternas hopplösa bidragsåtrå

SCB presenterade för ett par dagar sedan sysselsättningssiffror utvisande att ca 110 000 fler arbetar idag än i juni 2006. Den säsongsrensade arbetslösheten uppgår till 8,1 procent vilket är 1,1 procentenheter högre än i juni 2006 (beräknat enligt europeisk standard). Siffrorna visar att fler arbetar och betalar skatt idag, trots 2 år av ekonomisk depression, än vad som var fallet innan regeringsskiftet.

Alliansregeringen har sedan tillträdet fört en målmedveten jobb- och skattepolitik med skattesänkningar för löntagare och riktade avgiftssänkningar för arbetsgivare. Arbetslösa sopas inte längre under mattan via förtidspensionering utan erbjuds, via omedelbara rehabiliteringsinsatser, nya möjligheter att återinträda på arbetsmarknaden.

När Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros presenterade partiets vision och plan för att minska arbetslösheten fanns inte minsta tillstymmelse till ödmjukhet. Enligt S och Östros har regeringen svikit de arbetslösa, sänkt skatterna för de rikaste och hänvisat sjuka till socialkontoren. S lovar vid ett regimskifte att vrida tillbaka klockan till den tid då bidrag, vuxenutbildningar och plusjobb präglade arbetsmarknadspolitiken. D.v.s. samma politik som underkändes definitivt i valet 2006, då svenska folket gav S sitt dittills lägsta stöd någonsin.

Varför väljarna skulle tycka bättre om denna passiverande och inhumana bidragspolitik 2010 än då, för fyra år sen, är en gåta. Och att döma av Sifos undersökning avseende tilltron till de olika partiernas jobbpolitik så verkar svenskarna lika trötta på S idag som då. Detta ska vi också vara tacksamma för, endast genom proaktiva insatser och pragmatism kan vi pressa arbetslösheten ytterligare. Måtte nu Sifos siffror stå sig till den 19 september.

Alla busfrön är inte värstingar

Mången kritisk röst har höjts i samband med folkpartiförslaget att föräldrar i större utsträckning ska kunna kallas in att sitta med vid deras stökiga barns lektioner. Man anser bland annat att åtgärden inte hjälper barnet utan snarare förnedrar dem och deras föräldrar.

På kritikerna låter det som att alla stökiga barn antingen kommer från problemhem (i vilka föräldrarna ändå inte bryr sig) eller har någon bokstavskombination. Alla som tillbringat längre tid i skolmiljö vet att detta inte är fallet. Långa perioder i grundskolan präglas av identitetssökande och ett behov av att synas, det senare särskilt bland pojkar. Detta sökande tar sig ofta uttryck i bus, stoj och stim. Något som inte bara sabbar undervisningen för övriga elever utan också för den skyldige. Dessa busfrön måste vare sig ha taskiga hemförhållanden, Adhd eller någon annan kombination, likväl kan de ställa till oöverkomliga problem för deras lärare.

Många lärare kallar redan idag in, ofta ovetandes om sitt barns beteende, föräldrar att närvara i klassrummet. En metod som dämpar barnet och möjliggör undervisning. Rätt använt kan detta vara ett pedagogiskt grepp som hjälper alla inblandade.

”Vinner de rödgröna är det slut för oss”

Om 1,5 månad är det val och vissa har större anledning att oroas än andra. En av de grupper som oroas mest är företagarna inom hemservicesektorn. Var tionde företag inom branschen uppger i en nyligen publicerad Almegarapport att de skulle lägga ned om skattereduktionen för hushållsnära tjänster försvann. Nära nog samtliga av de tillfrågade räknar med en minskad omsättning på i snitt 50 procent.
Sedan införandet av RUT – avdraget under våren 2008 har antalet hemserviceföretag mer än fördubblats från 5 000 till 11 400 och omsättningen i branschen har ökat från ca 200 miljoner kronor till 2,5 miljarder. Antalet köpare har ökat med över 100 procent och varje månad tillkommer 20 000 nya kunder.

De rödgröna går till val på att avskaffa avdraget. Socialdemokraterna menar att branschen ”ska kunna bära sin egen kostnad” och att ”de här företagen kommer att klara sig även utan avdraget”. Ett slopande skulle med ens fördubbla kostnaden och därmed hota ett tusental nyetablerade företag enligt Almega. Jeanette Gorosch, grundare av barnvaktsföretaget Nannynu, påpekar att ”efterfrågan på en barnvaktstjänst som kostar 150 kr/timme är jättestor, men om priset är 300 kronor finns det plötsligt ingen efterfrågan kvar”. Inte särskilt överraskande om efterfrågan påverkas av en 100 procentig prisstegring.

Tjänstesektorn, och då särskilt hemtjänstbranschen, präglas av stora relativa arbetskraftskostnader och ofta ett relativt beskedligt förädlingsvärde. Detta i sin tur innebär att höga skatter och avgifter på tjänsterna och för de anställda får oförsvarligt stort genomslag på konsumentpriserna. Konsekvensen blir att efterfrågan hålls nere och att tjänsterna helt enkelt inte produceras alternativt produceras svart. Inget av alternativen ger några skatteintäkter utan snarare kostnader i form av bidrag och utanförskap.

Jeanette Gorosch spetsar till situationen då hon hävdar att ”vinner de rödgröna är det slut för oss”. Ingenting talar för att detta är en överdrift eller att uttalandet inte skulle gälla hela branschen. En prisdubblering över natten får garanterat de flesta kunder att dra öronen åt sig.

Onyktert i burkadebatten

I Sverige värnar vi om våra minoriteter och gör vår yttersta för att vara alla till lags. Det värsta vi vet är diskriminering, något som enligt diskrimineringslagstiftningen alla minoriteter kan drabbas av. Diskriminerad kan man exempelvis bli på grund av etnicitet, religionstillhörighet, sexuell läggning och kön.

Het går nu debatten om Folkpartiets senaste förslag att ändra högskolelagen och skollagen på så sätt att rektorer ska ges tydligare möjligheter att förbjuda lärare och elever att bära burka eller niqab i skola eller på universitet. Den politiskt korrekte, bland andra Mona Sahlin och DN:s ledarsida, anser att Folkpartiet åter fiskar i grumligt vatten och att man flörtar med främlingsfientliga krafter. Partiledare Björklund å sin sida påtalar att lärare och elev måste kunna kommunicera under lektionstid och att överdriven politisk korrekthet snarare göder extremism än stävjer den.

Diskrimineringslagstiftning är inte okomplicerad. Särregler och speciallagstiftning ämnad för vissa grupper innebär inte sällan att någon annan grupp tvingas stå tillbaka. Det kan vara en majoritet men också en grupp som lagstiftningen inte omfattar. Ponera till exempel att en burkaprydd lärarinna undervisar en klass med ett par hörselskadade elever. Den hörselskadade är inte sällan helt beroende av att läsa den talandes läppar för förståelse. Med täckt mun går inte detta och den hörselskadade får inte del av undervisningen. I detta fall blir en minoritet diskriminerad till förmån för en annan. Och sådan är diskrimineringslagstiftningen, särregler och undantag gynnar vissa individer men krockar ofta med såväl lagar som andras intressen.

Burkadebatten till följd av FP:s förslag är också ett trist exempel på hur lågt i tak det är i svenska debattforum, något som utan tvekan gynnar ”sanningssägare” som Sverigedemokraterna. Och med handen på hjärtat, är det inte en självklarhet att elev och lärare måste kunna kommunicera under lektionstid.