I Sverige värnar vi om våra minoriteter och gör vår yttersta för att vara alla till lags. Det värsta vi vet är diskriminering, något som enligt diskrimineringslagstiftningen alla minoriteter kan drabbas av. Diskriminerad kan man exempelvis bli på grund av etnicitet, religionstillhörighet, sexuell läggning och kön.
Het går nu debatten om Folkpartiets senaste förslag att ändra högskolelagen och skollagen på så sätt att rektorer ska ges tydligare möjligheter att förbjuda lärare och elever att bära burka eller niqab i skola eller på universitet. Den politiskt korrekte, bland andra Mona Sahlin och DN:s ledarsida, anser att Folkpartiet åter fiskar i grumligt vatten och att man flörtar med främlingsfientliga krafter. Partiledare Björklund å sin sida påtalar att lärare och elev måste kunna kommunicera under lektionstid och att överdriven politisk korrekthet snarare göder extremism än stävjer den.
Diskrimineringslagstiftning är inte okomplicerad. Särregler och speciallagstiftning ämnad för vissa grupper innebär inte sällan att någon annan grupp tvingas stå tillbaka. Det kan vara en majoritet men också en grupp som lagstiftningen inte omfattar. Ponera till exempel att en burkaprydd lärarinna undervisar en klass med ett par hörselskadade elever. Den hörselskadade är inte sällan helt beroende av att läsa den talandes läppar för förståelse. Med täckt mun går inte detta och den hörselskadade får inte del av undervisningen. I detta fall blir en minoritet diskriminerad till förmån för en annan. Och sådan är diskrimineringslagstiftningen, särregler och undantag gynnar vissa individer men krockar ofta med såväl lagar som andras intressen.
Burkadebatten till följd av FP:s förslag är också ett trist exempel på hur lågt i tak det är i svenska debattforum, något som utan tvekan gynnar ”sanningssägare” som Sverigedemokraterna. Och med handen på hjärtat, är det inte en självklarhet att elev och lärare måste kunna kommunicera under lektionstid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar