Det blir nog ett gott nytt år trots allt

Spår ett gott nytt år

När finansminister Mikael Damberg målade upp de ekonomiska scenarierna för kommande år så var det idel i ljusa toner. År 2022 ska ekonomin växa till sig med 3,4 procent och året därpå med ytterligare 1,4. Detta efter ett år med imponerande 4,9 procents tillväxt.

Samtidigt som ekonomin expanderar spås också arbetslösheten sjunka, från höga 8,9 procent till mer modesta 7 procent 2023. Allt fler förväntas således få del av det ökade välståndet. Ovanpå detta visar spåkulan att det finansiella sparandet, budgetöverskottet, kommer gå med plus år 2023. Folkhälsomyndigheten, å sin sida, tror på smittspridningstopp i mitten av januari och därefter utplaning. En from förhoppning är då att även politiken tar sitt förnuft till fånga och släpper på överilade restriktioner och förbud. En ekonomi på tillväxt, arbetslöshet på nedgång, budgetöverskott och minskad smittspridning bådar för ett gott nytt år, trots en socialdemokratisk regering. Gott så.

Med gott om råg i ryggen finns många skäl till optimism. Ett ytterligare sådant vore slutligen en ny regering i höst, där vi som lever året får se. Med detta sagt så blir det nog ett gott nytt år trots allt.

Bistånd under lupp

Många kulor i luften

38 procent anser att biståndet bör minskas eller helt fasas ut. För fem år sedan var den siffran 22 procent. Med dryga 52 miljarder i budgeterat bistånd för år 2021 toppar Sverige listan över världens största biståndsgivare per capita. För 2020 överträffades till och med enprocentsmålet med 0,14 procent. Beloppet motsvarar i princip vad som läggs på försvaret och rättsväsendet, fyra gånger mer än på klimatsatsningar och bra mycket mer än på äldreomsorgen.

Att svensken blivit mer skeptisk är egentligen inte konstigt, utan snarare både sunt och logiskt. Det är substantiella summor skattepengar som den statliga biståndsförmedlaren Sida hanterar varje år. Samtidigt har antalet korruptionsanmälningar inom biståndet ökat dramatiskt i år, alltmedan både effektivitet och uppföljning ifrågasatts av bland annat Riksrevisionen. Enprocentsmålet är kvantitativt och synes generöst, så länge bara tillräckligt med pengar spenderas. Korrelationen mellan utgift och utfall är dock obefintlig och det är bevisligen så att många av världens största biståndsmottagarländer inte tillnärmelsevis utvecklats i paritet med biståndsspenderade medel. Istället anser svensken att frivilligorganisationer utgör effektivare kanaler att slussa bistånd än stat och Sida, vilket heller inte förvånar då sådana oftast är både smalare i syfte och lättare på fot.

Sverige är ett rikt land och är, samt bör förbli, ett generöst dito. Det innebär dock inte att bra pengar ska kastas efter dåliga, vilket alltför ofta är fallet ifråga om biståndet. Och precis som med förvaltning av alla andra skattepengar så måste staten vara nogsam, för i slutändan ligger både skattemoral och samhällskontrakt i potten.

Liberaler vid ett vägskäl

Nystart för Sverige,
eller ökenvandring?

Vid Liberalernas landsmöte i dagarna samlas partiet en sista gång inför nästa års val. Under mötet ska delegaterna söka samlas kring och fastställa partiets politik och väg framåt. Utgångsläget är dock dystert, både sett till opinionsläge och stämning internt. 

Tråkigt nog med Liberalerna är att politiken hamnat i skymundan, för sakpolitiskt är partiet en valvinnare. Med en tillnyktrad syn på migration och den sedan länge skarpa men pragmatiska integrationspolitiken är partiet särskilt rätt ute. En skola som ger alla, oavsett förutsättningar och begåvning, samma möjligheter är sedan länge en liberal paroll som inte rimligen saknar folkets stöd. Energi- och klimatkriser löses inte genom skambeläggning och förbud utan genom innovation, teknikutveckling och framtidstro. Detta är enda vägen, vilket Liberalerna förstår och går till val på. Det finns således alla skäl att rösta liberalt, om det inte vore för den gäckande regeringsfrågan. För även om politiken är på plats så förmår man inte ge besked huruvida en borgerlig regering eller fortsatt socialdemokratisk hegenomi föredras. Under sådana förutsättningar vet väljaren således inte om en liberal röst medför fyra ytterligare år av vänsteranstruken politik eller en borgerlig regering. Ställd inför sådan osäkerhet spelar det sedan ingen roll om så politiken ens månde rädda världen. 

Liberalerna står inför ett definitivt vägskäl, förtroende för och stöd åt partistyrelsens borgerliga linje. Alternativt motsatsen och en sannolik mångårig ökenvandring utanför riksdagens beslutsfattande rum och salar.

Regeringsfrågan avgör trots allt

Lovar runt men håller tunt?

I sitt linjetal som nyvald socialdemokratisk partiledare formulerade Magdalena Andersson väl vilken väg hon ser sitt parti slå in på. Vägen framåt är på klassiskt socialdemokratiskt spår med mer stat, mer omfördelning och mer skatt. För de LO-väljare som lämnat för SD utlovades skärpt migrations- och integrationspolitik och hårdhandskar på mot gängen. 

Vardera verklig sosse lär ha jublat över det de fick höra, för det Andersson nu utlovar vore ett uppbrott från den högerpolitik som Januariavtalet tvingade på partiet. Efter en regeringsperiod med historiska skattesänkningar, avregleringar och högerreformer befinner sig partiet nämligen i identititskris. På samma sätt som S behöver hitta hem, behöver Sveriges nu största samhällsfrågor akut få en lösning. Och det är här som Andersson möter sitt största problem, för efter sju år i regeringsställning har problemen bara accentuerats. Inte mycket talar heller för att den vänsterkonstellation som S lär behöva stöd ifrån kommer lämna henne vidare utrymme att driva den politik som kommer krävas. 

Socialdemokratiska kongressledamöter liksom säkert mången sosselagd väljare ute i landet fick säkert en injektion efter Anderssons kongresstal. Men väl i röstbåset nästa höst kommer trots allt regeringsfrågan avgöra, det vill säga om S tillsammans med V, MP och kanske C är bättre lämpade än motståndet att hantera gangsterväldet, fallerad integration, segregation och andra verkliga problem som svensken möter därute. En parlamentarisk realitet som inte ens Magdalena Andersson kan prata bort.

Välkommet hem Volvo

Ingen klämtande klocka

Trots kinesiskt ägande är det inget tu tal om att Volvo Cars är ett svenskt bolag. Det är ute i Torslanda som forskning och utveckling sker, de strategiska besluten fattas, den globala marknadsföringen utformas och i Torslandafabriken som hälften av koncernens anställda jobbar. Under ett sekel har här Volvo utvecklats till det globala premiummärke som det är idag. 

När kinesiska Geely kom in i bilden 2010 stod bolaget på ruinernas brant och slumpades ut av den dåvarande ägaren Ford. Profetiorna då var att Torslanda snart skulle vara tömt efter det att kineserna snott med sig rubbet hem till Kina. Facit nu 11 år senare blev dock precis tvärtom. Under Geelys och den mystiske Li Shufus ägo har Volvo dubblerat sina volymer och nått imponerande lönsamhetsnivåer. Krasst sett hade denna utveckling inte varit möjlig utan kinesisk långsiktighet och tålmodighet samt den direktaccess till Kinamarknaden som ägandet medförde. Det finns naturligtvis alla skäl att vara kluven till Kinas framfart och auktoritära utveckling, precis som det finns skäl att både oroas och protestera. Landets existens och globala närvaro går dock inte att förneka eller ignorera. Det handlar snarare om att hantera och förhålla sig till den, inte minst för ett handelsberoende litet land som Sverige. 

Med Volvo på Stockholmsbörsen återgår delar av ägande och kontroll till svenska institutioner och privatsparare, vilket inte bara Torslanda och Göteborg bör välkomna utan också resterande delar av landet samt Kina. För Volvos utveckling under kinesiskt ägande har varit en succé och ska ytterst ses som ett bevis för globaliseringens väl och att handel, även med Kina, trots allt kommer oss alla till gagn.

S jagar skolspöken

Tror på spöken?

Den 21 september fattade Socialdemokraterna det drastiska beslutet om vinststopp i skolan. Sen dess har en utredning tillsatts med syfte att se över hur detta ska gå till. Det troliga och sannolikt enda möjliga vore att helt fasa ut aktiebolag som ägare ur skolsektorn. Det vore, om inte omöjligt, så åtminstone utmanande. Minst sagt. För var tionde elev går idag i en friskola och bland dessa drivs 70 procent som aktiebolag. 

Nästa utmaning är sedan hur en sådan utfasning ska gå till. Tänker staten lägga tiotals miljarder på att köpa ut befintliga ägare? Eller tänker man sig helt sonika att expropriera egendomen? Inga vidare alternativ, någotdera. Huvudskälet till Socialdemokraternas aggressiva utfall mot Friskolesverige är främst de vinstmiljarder som påstås skeppas ut till skatteparadis runtomkring. Övervinster som skapats genom nedskärningar och som undandragits de elever och lärare som de är avsedda för. Dock, den genomsnittliga rörelsemarginalen för aktiebolag som driver skola är ynka 3,4 procent, lågt och knappast mycket nog för några miljardutdelningar. Uppgifter från de fem börsnoterade skolkoncernerna visar också mycket riktigt att utdelningar är få skolaktieägare förunnat. Av dessa fem bolag är det endast Academedia som alls gett någon utdelning, sammanlagt 475 miljoner på tre år vilket motsvarar en skral direktavkastning om 1,6 procent. Utdelningar som heller inte gått till skatteparadis utan framförallt till Nordeas och Swedbanks pensionsförvaltning. 

Det finns flera skäl att se över Sveriges skolsystem, med överetablering på sina håll och underetablering på andra liksom tilltagande segregation. Demografi och global konkurrens visar dock tydligt att vi kommer behöva fler, inte färre, skolor. Skolor som också håller högsta kvalité. Men istället för att befatta sig med dessa riktiga utmaningar väljer S att jaga skolspöken.

Miljöpartiet – extremisterna

Gröna extremister

Om det är ett uttryck för desperation eller kommer sig av verklig övertygelse vet vi inte. Vad vi däremot vet är att Miljöpartiet slagit in på en direkt radikal linje. 

Den uppmärksamme borde rimligen ha reagerat vid Agendas senaste partiledardebatt när språkrör Per Bolund som enda partiledare uppgav sig redo att inskränka fri- och rättigheter för klimatets skull. Det är ingen liten sak utan något man annars förknippar med auktoritära stater och, tydligen, pandemitillstånd. Vid partiets kongress i dagarna har en i mångt närmast revolutionär agenda spikats. Partiet vill nu spola det finanspolitiska ramverket för att årligen låna 100 miljarder till sin klimatfärdplan. Utöver det vill man redan inom tre år förbjuda nyförsäljning av bensin- och dieselbilar och 2030 helt stänga tankpumparna för fossildrivmedel. Planenligt genomfört vore det slutet för inte bara svensk fordonsindustri utan sannolikt också för åtskilliga företag och landsorter, beroende av rimligt prisatt drivmedel. Den ekonomiska agendan är i mångt lika radikal där partiet går fram med en omvänd arbetslinje. Bidrag ska höjas över hela linjen liksom garantipensionen, även för dem som aldrig lyft ett finger i Sverige. Skatter ska samtidigt höjas för löntagare och entreprenörer, liksom på kapital och bostäder. Sammantaget en skattepolitik som får självaste Vänsterpartiet att framstå som blyga. 

Det enda som måhända förskräcker mer än MIljöpartiets poliitk i sig är att den mycket väl riskerar att bli regeringspolitik efter valet. Och med Miljöpartiet extremisterna i Rosenbad, så hotas inte bara svensk ekonomi och svenska jobb utan även svenskens fri- och rättigheter.

En fetjänst åt Moskva

Myser

Höst och vinter närmar sig och med det också kyligare väder. Och i år lär det tyvärr bli än kymigare än vanligt, såvida man inte sitter i Kreml och myser. 

Råoljepriset är för tillfället på treårshögsta alltmedan de europeiska gaspriserna stigit med 300 procent sedan årsskiftet. I södra Sverige nådde elpriset nyligen en ny rekordnivå samtidigt som Karlshamns oljekraftverk länge gått på högvarv, ett verk som annars endast tas i bruk i absoluta nödfall. Blickar vi ut så är läget inte mycket bättre. I Storbritannien tog bensinen nästan slut och då olje- och gaslagren är låga, liksom vattennivåerna i magasinen, så lär inte situationen ljusna när höstens mörker lägger sig. Det är ingen angenäm sits vi satt oss i, i strävan mot en förment hållbarhet. Goda intentioner har tyvärr gett motsatta resultat, för där koldioxidfri kärnkraft avvecklats har istället kol och oljekraft utvecklats. Ingen är gladare över det än ministären i Kreml som inte bara kan räkna hem friska oljemiljarder utan snart också ett snabbgodkännande av gasledningen Nord Stream 2, med vilken de kopplar strypgrepp på Europa. 

EU:s klimatpolitik vilar till stor del på den så kallade taxanomin, enligt vilken kärnkraft inte anses hållbar. Den hållningen är ohållbar och måste reverseras. För snabbavveckling av kärnkraften är en björntjänst åt klimatet och en fetjänst åt Moskva.

Dyrköpta röster

Dyrköpta väljare

Socialdemokraterna är beredda att betala dyrt för barnfamiljernas röst. Av den nyligen avtäckta höstbudgeten framgår att 3,5 miljarder ska spenderas på ytterligare välbetalda föräldradagar. Det är mer än vad som sammantaget satsas mot brottslighet och nära nog i paritet med samtliga satsningar på miljö- och klimatområdet. Som enskild post är den näst störst och klart tyngre än posterna för såväl äldreomsorg som statsbidrag till kommunerna. 

Denna så kallade familjevecka kommer ge föräldrar till barn i åldrarna fyra till 16 år ytterligare tre betalda ledighetsdagar, fria för uttag efter behag. Det kan vid en första anblick te sig sympatiskt att erbjuda pressade föräldrar mer tid med sina barn. Redan vid närmare eftertanke är det dock både dyrt och faktiskt idiotiskt. Av regeringens eget budgetunderlag framgår att den ytterligare ledigheten kommer medföra ett produktionsbortfall motsvarande 17 miljarder, eller ca 8 miljarder i utebliven skatt. Detta samtidigt som vård, omsorg och välfärdsyrken i stort skriker efter kompetens. Att pussla ihop schemat för de pressade kollegor som stretar på kommer bli än mer delikat och garanterat innebära ytterligare stress och i förlängning sjukskrivningar. Det kommer således främst bli kvarvarande kollegor som får betala för Socialdemokraternas föräldraflört, i reda pengar och med sin hälsa. Man kan därtill fråga sig om det verkligen är ytterligare ledighet som är kuren för stressade föräldrar, när vi redan har kanske världens mest generösa föräldraledighet och semesterlagstiftning. 

Det är inte svårt att se vad S vill uppnå med sin fluffiga familjevecka. Men de föräldraröster man söker vinna är dyrköpta, både monetärt men sannolikt också rent hälsomässigt.

Sköt dig själv Stefan

Med allvar i blicken

När statsministern sparkade igång riksdagens hösttermin gjorde han det i sin sista partiledardebatt, för i november lämnar han vidare partiledar- och troligen statsministerklubban. Det var med ödesmättad och allvarsam ton som statsministern gjorde gällande att demokrati inte ska tas för givet, ens i Sverige. Med dessa ord satte han samtidigt tonen för det valår som nalkas. 

Det hot som statsministern skymtar är ett regeringsskifte i vilket moderater och kristdemokrater griper makten medelst Sverigedemokraterna, ett parti som vill ”ha sönder det som bygger Sverige starkt, jämlikhet, frihet och demokrati”. Det är naturligtvis allvarliga anklagelser, främst givetvis mot Sverigedemokraterna själva men också mot den övriga oppositionen som enligt Löfven är beredd att sjunka så lågt. Med detta sagt ämnar statsministern att misstänkliggöra och befläcka övriga partier och därigenom stigmatisera partiernas potentiella väljare. Det i sig är ett lågt spel som sår onödig split men samtidigt också relativiserar demokratin, underförstått att oppositionen och ett regeringsskifte utgör demokratihot. Skälet bakom statsministerns fulspel är mest sannolikt att skyla över sin egen regerings prekära situation och misslyckanden. För samtidigt som hans regeringsunderlag eroderar så skjuts det som aldrig förr och gängkriminaliteten frodas, arbetslösheten är fjärde högst i EU, en energikris står för dörren liksom sannolikt ett förödande cementdito. 

Istället för att misstänkliggöra andra partier och varna för demokratins undergång borde Stefan Löfven sköta sig själv. Det hade till skillnad varit bra för demokratin.

Tomten kommer tidigt i år

Både tomte och kvinna

Finansministern vill ge vanligt folk mer i plånboken och föreslår därför skattesänkningar motsvarande 10 miljarder. Sänkningarna ska komma alla till del, yrkesarbetande, pensionärer liksom förtidspensionärer och A-kasseanslutna. Proportionellt mest får de som inte jobbar, det vill säga ålders- och sjukpensionärer.

Magdalena Andersson uttalar flera skäl till förslagen, främst att få folk att konsumera mer men också att hon därmed önskar sluta skatteklyftan mellan lönearbetare och övriga. Den med kunskap om regeringens kniviga parlamentariska läge förstår dock också att Anderssons giv lika mycket tjänar till att mätta övriga gökungar i det rödgröna redet, V, MP och C. Skattesänkningar är allt som oftast av godo, allrahelst på produktiva skattebaser som arbete. Det finns i detta fall dock såväl en del att reflektera över som att kritisera. Den minnesgode minns exempelvis hur samma Magdalena Andersson kritiserade Alliansen hårt för dess jobbskatteavdrag. Att sänka skatten när välfärden samtidigt behövde stöd var förkastligt lät det då. Svensk ekonomi är för tillfället glödhet och konsumenterna på strålande humör. Att Andersson då vill ge dem ännu mer att spendera för är inte bara ologiskt utan statsfinansiellt rent korkat. Slutligen ska också kritiseras att den största delen av skattesänkningarna går till dem som inte jobbar. Med EU:s fjärde högsta arbetslöshet borde istället alla stimulanser fokuseras på att öka drivkrafterna för jobb, och inte tvärtom.

Skattesänkningar i all ära, men Magdalena Anderssons budgetgiv är mer än något annat en julklappssäck åt griniga och gapiga stödpartier, samt övriga potentiella väljare. Tomten kommer inte bara tidigt i år, hon är dessutom kvinna.

Välkommen tillbaka Mauricio Rojas

Modig och framsynt

Liberalen Mauricio Rojas var kanske först ut inom den etablerade politiken i att påtala de strukturella utmaningar och problem som en generös invandring kombinerad med obefintlig integrationspolitik för med sig. Redan för drygt tjugo år sedan lyfte han ihärdigt frågan om det växande utanförskapet, dess orsaker och konsekvenser. Vidare, han inte bara påtalade utan kom också med förslag om åtgärder och lösningar såsom det då, 2002, för Folkpartiet valvinnande förslaget om språkkrav för medborgarskap. 

Rojas var dock före sin tid och tvingades så småningom bort från politiken då hans uppfattningar och förslag var obekväma och ansågs, i då rådande klimat, rent rasistiska. Vi kan idag konstatera att han hade rätt och att hans varningar om grasserande segregation och parallellsamhällen, alienation och kriminalitet nu de facto utgör reella systemhot. Rojas var modig och framsynt. Modig då han som liberal vågade tala om något så känsligt som migration och integration, framsynt då hans förutsägelser tyvärr slagit in. Sedan Rojas senaste sejour i politiken har både diskurs och faktisk politik slagit om, tyvärr två decennier för sent. 

Att Rojas nu återvänder till politiken är glädjande, för liberala politiker med hjärta och hjärna är något som både Liberalerna och Sverige behöver fler av. Så välkommen tillbaka Mauricio Rojas, och lycka till i valet!

Gruset i jobbmaskineriet

Alltfler som väntar på sin tur

Svensk ekonomi går som tåget. Företagens och hushållens humörsbarometrar är på topp och coronakrisen tycks mest förbli en irriterande svacka i den ekonomiska formkurvan. Arbetsgivarna skriker samtidigt efter kompetens där antalet nyanmälda lediga platser hos Arbetsförmedlingen idag är hela 23 procent högre än motsvarande tid 2019. 

Trots denna ekonomiska jubelföreställning och trots de arbetskraftstörstande företagen så förblir arbetslösheten hög, hela 9,2 procent vid juni månads slut. Det är en siffra som indikerar fortsatt kris i landet. Och inte nog med det, andelen företag som uppger sig ha svårt att rekrytera uppgår även den till rekordnivåer. Coronakrisen har ytterligare satt luppen på den alltmer segregerade och dysfunktionella svenska arbetsmarknaden, med stor arbetslöshet kombinerad med arbetskraftsbrist. Arbetslösa äro de som saknar färdigställd utbildning samt utrikes födda, bland övriga råder närmast full sysselsättning. En socialdemokratisk dogm har länge varit att Sverige inte ska konkurrera med låga löner och att därför minst 50 procent ska ha en högskoleutbildning. En vid första tanke kanske rimlig ambition men vid närmare eftertanke både orealistisk och faktiskt segregerande. För det som händer när kravspecifikationerna och lönerna skruvas upp, liksom kraven på teoretisk utbildning, är att en allt större grupp aldrig kommer kunna konkurrera, vilket är precis vad vi ser nu. 

Det är grus i det svenska jobbmaskineriet. Lösningen är antagligen en kombination av lägre krav, lägre löner och inte fullt så politiskt storvulna ambitioner.

En nota som manar till eftertanke

Kommer med en nota

Det genomsnittliga budgetunderskottet i Euroområdet var 7,4 procent efter första kvartalet. Det innebär förvisso en minskning från fjärde kvartalets 8,1 procent. För hela EU minskade underskottet från 7,5 till 6,8 procent mellan kvartalen. Den genomsnittliga statsskulden i euroområdet steg samtidigt till 100,5 procent i första kvartalet, jämfört med 97,8 procent vid slutet av förra året. Vid första kvartalet 2020 låg motsvarande på 86,1 procent. För hela EU steg statsskulden från 90,5 till 92,9 procent mellan fjärde och första kvartalet. Detta enligt Eurostats senaste uppdatering. 

Siffrorna ska ses i ljuset av de så kallade Maastrichtkraven, som måste vara uppfyllda hos dem som vill ha euron. Länder med budgetunderskott om mer än 3 procent eller statsskulder över 60 procent av BNP göre sig enligt dessa krav icke bekymmer. Coronapandemin har knappast varit särskilt festlig utan mer som en sorglig och långdragen begravning. Lik förbaskat kommer den med en nota, vilket Eurostats siffror visar. Notan kommer heller inte gå att springa ifrån, så endera får vi betala men mer sannolikt framtida generationer. 

Det har rått relativ samstämmighet kring den ekonomiska krisbekämpningen, där såväl enskilda länder som EU i grupp sprätt pengar ut i systemen. Det i sig har nog varit helt korrekt men frågan för framtiden måste vara en annan, nämligen om världen verkligen har råd att stänga ned varje gång den drabbas av virus. Eurostats siffror talar emot.

Vid vägs ände

Vid vägs ände

Likt ett gummiband verkar det inte finnas gränser för hur töjbar Stefan Löfven är. Utan ruelse och ideologiska betänkligheter synes dagens socialdemokrater sakna gränser för sin flexibilitet. Det synes inte spela någon roll om samarbetspartnern är socialist, nyliberal eller klimatradikal,  då gummibandet hittills alltid gått att spänna ytterligare lite. 

Även ett gummiband har dock sina gränser och frågan är om inte Löfven nu nått dithän. För även om chefsfixaren Ibrahim Baylan lyckas sy ihop en uthärdlig kompromiss som inblandade kan leva med så kvarstår frågan, vad blir det för soppa till politik? Socialdemokratisk? Nyliberal? Eller kanske rent socialistisk med gröna skott av regleringsiver och gränslös migrationspolitik? Följdfrågan är vad väljaren egentligen tar ställning till och kan förvänta sig av ett sådant styre. Och vem ska ställas till svars och avkrävas ansvar från denna kompott? Ett så dysfunktionellt styre vore vidare förödande, utan vare sig politisk vision eller förmåga till större och för landet avgörande reformer. 

Stefan Löfven har i åtta år rattat in på varje tänkbar avtags- och sidoväg, artigt stannat vid utsatta mötesplatser och betalat sina parkeringsavgifter. Vid detta lag talar dock mycket för att han ändå nått vägs ände.

Annie Lööf mot väggen

Ensam mot mot väggen

Länge har vi nu lystrat till Annie Lööfs brösttoner. Präktiga proklamationer om hur sakpolitik och lösningar i människors vardag minsann ska gå före det politiska spelet. Lika övertygande är hon i hur de så kallade ytterlighetspartierna intet har att hämta i hennes visionära mittenrike. 

Rent faktiskt följer Lööf också sina utfästelser. Trots långtgående vänsterpartiska skatteeftergifter blev det nobben. Lika definitivt var det nej som Kristersson fick, trots ljuva locktoner i form av landsbygdssatsningar och uppluckrat strandskydd. Problemet med Kristersson är att hans alternativ bygger på SD-stöd, vilket Lööf inte kan acceptera. Mot bakgrunden att Annie Lööfs mittenprojekt dels är en illusion och dels inte är önskvärt så stänger hon alla dörrar, utom den till hennes egna lustgård där alla utom V och SD hövligt umgås och förlustar sig. Januarisamarbetet är dött och begravet, en majoritet av väljarna föredrar en borgerlig regering och SD, alltmedan Stefan Löfven inte kommer få igenom sin budget i höst. Centerpartiet hade kunnat lösa knuten, antingen genom stöd för Löfven och indirekt V eller stöd för Kristerssons alternativ. I vägen står dock Annie Lööfs präktighet och illusoriska verklighet. 

När båda sidor jämkat sig, vridit på de alternativ som finns och bjudit C på bröd och skådespel så står till slut Lööf där, trängd och ensam mot väggen. Den politiskt intresserade följer med spänning hennes och Centerpartiets väg därifrån.

Socialismens fula tryne

Socialismens fula tryne

Man kan betrakta det som ett simpelt politiskt utspel, en teaterakt inför de redan frälsta och inför dem som tröttnat på Socialdemokraternas påtvingade högergir. Men den som hävdar att partiets nymornade skattehöjarintresse i allmänhet, och höjning på sparande i synnerhet, endast är ett skådespel gör det väl enkelt för sig. 

Sverige har ett märkligt skattesystem som premierar skuldsättning men straffbeskattar arbete och sparande. Skevheten har historiska anor men framförallt ideologiska. När Sverige under 50- och 60-talen växte ur sin fattigmanskostym ökade samtidigt den så kallade skattekvoten drastiskt och tyngde sedan alltmer under 70- och 80-talen. När Socialdemokraterna påbörjade skattehöjarresan år 1950 låg kvoten, alltså de totala skatterna som andel av BNP, på modesta 18 procent. 40 år senare uppgick kvoten till 50 procent och innebar då att hälften av allt som svensken producerade gick ner i finansministerns fickor. Det innebar vidare att svenskens frihet och makt inskränktes påtagligt jämfört med finansministerns och statens. 

Anlägg ett ideologiskt perspektiv och Socialdemokraternas skattehöjarförslag blir mycket mer än enbart teater. De ger istället uttryck för en ideologi som syftar till att begränsa varderas egenmakt och frihet för att utöka statens dito. En skymt av socialismens fula tryne.

En halt svensk tiger

Halt och lytt

Verkligheten är komplex, det vet alla vi som tvingas leva i den. Och inte blir den enklare av att våra förtroendevalda gör sitt genom att blanda korten för att vinna stöd för den egna politiska verklighetsbilden. Den som ändå har en ambition att finna någon sorts sanning måste först bottna i de hårda siffrorna, och därefter fatta klokare politiska beslut. 

Rikedom är relativ och det vanligaste ekonomiska måttet att mäta denna är BNP per capita, eller i vardera invånares ekonomiska levnadsstandard. Så sett har Sverige raskt fallit från en sjunde- till en tolfteplats sedan 2011. Ett sätt att jämföra konkurrenskraft är att se till kostnadsläget per tillverkad enhet, produktivitet på fackspråk. Här har löneutvecklingen relativt konkurrentländerna sprungit ifrån produktiviteten vilket innebär att svensktillverkat blivit relativt dyrare i förhållande till sitt innehåll och kvalité. Genom bytesbalansen, dvs. skillnaden mellan import och export, kan man få en uppfattning om hur eftertraktade svensktillverkade varor och tjänster är i omvärlden. Sedan 2008 har bytesbalansöverskottet krympt från 8 till dagens blygsamma 4 procent. 

De hårda siffrorna talar således för att den svenska tigern haltar. Skälen är givetvis flera men varje seriös politiker bör i vart fall ta sin utgång i en korrekt verklighet. Väl där bör denne gör sitt för att få ordning på skola, integration, migration, grasserande brottslighet samt för ett skattesystem som främjar flit, sparande och risktagande. Nödvändigheter för att åter få den blågula tigern på språng.

Nyckeln till frihet

Fläskar på

Pensionerna kommer med all sannolikhet bli en het potatis i nästa års val. Gruppen pigga och röststarka pensionärer växer samtidigt som inkomstpensionerna krymper. Frågan är likaså lätt att ta politiska poäng på, för vem tycker inte att pensionären ska ha en dräglig ekonomi efter ett långt och slitsamt yrkesliv? 

Sverigedemokraterna står utanför den så kallade Pensionsgruppen, i vilken övriga partier utom V sitter med för att diskutera och diktera de långsiktiga ekonomiska dragen i pensionssystemet. Det var denna grupp som på 90-talet såg till att Sverige fick en långsiktig hållbarhet i det då läckande systemet. Som outsider har SD pole posiiton, fria från ansvar och eftertankens kranka blekhet. Från denna position föreslår partiet att pensionerna ska drygas ut medelst höjda arbetsgivaravgifter, vilket för övrigt Socialdemokraterna också gör. Arbetsgivaravgifterna uppgår redan idag till drygt 32 procent, avgifter som till mångt är rena men väld dolda skatter. Tillsammans med de mer synliga inkomstskatterna innebär dessa att svenska arbetstagare betalar långt över 60 procent till staten på förvärvad inkomst. 

Vägen till högre pensioner går dock inte genom isterdrypande valfläsk, och nyckeln till frihet är inte än högre skatt. Tvärtom handlar det om långsiktigt hårt arbete och sänkta skatter, för att skapa de jobb som trots allt säkrar våra pensioner. Budskap man däremot tyvärr inte vinner val på.

Orimligt men tänkvärt

Väcker känslor och tankar

Sverigedemokraterna förnekade sig som vanligt inte i samband med sin vårbudgetproposition. Och som vanligt flyttade partiet fram sina positioner, för att behålla relevansen i de egna väljarleden. SD vill nu att de så kallade bosättningsbaserade förmånerna ska knytas till medborgarskap och inte som nu, till bosättning. 

Socialförsäkringslagen skiljer mellan bosättnings- och arbetsbaserade ersättningar där de senare förutsätter arbete i Sverige medan de förra ges till alla dem som anses bosatta i landet, i princip dem med uppehållstillstånd. Exempel på bosättningsbaserade förmåner är barn- och bostadsbidrag, föräldrapenning, tandvårds- och aktivitetsstöd. Summa summarum kan dessa villkorslösa stöd utgöra ansenliga belopp för till exempel en familj med tre-fyra barn. Det kan till och med antas att bidragen samfällt många gånger ger mer pengar för hushållet än vad det kunnat drömma om i sitt ursprungsland. Detta utgör en så kallad ”pull-faktor” där förmånliga bidragsregler gör Sverige attraktivt som tillfyktsort. Det är onekligen tänkvärt om alla med uppehållstillstånd verkligen ska ha direkt access till en bred palett av bidrag, finansierade av arbetande skattebetalare. Den releventa frågan är om det verkligen är en mänsklig rättighet att villkorslöst få del av alla dessa stöd. Och om många inte tycker det, vad gör det då med sammanhållningen och skattemoralen? 

Hur tänkvärt detta än må vara så är SD:s medborgarskapskrav orimligt. Att bli medborgare tar tid och åtskilliga, till exempel barnen, skulle drabbas hårt. Höga krav för, och kvalificering till, det svenska välfärdssystemet är fullt rimligt, däremot inte att i ett svep kasta ut barnfamiljer och äldre i misär och fattigdom.

Det går bra nu, för somliga

Har ett tufft uppdrag

Svenskens standard har nästan fördubblats sedan 1995. Utvecklingen har dock inte kommit alla till del. 2019 var inkomsten hos den rikaste tiondelen drygt tre gånger högre än den hos medianinkomsttagaren, att jämföra med 1995 då den förra gruppen tjänade dubbelt så mycket. Allra mest har dock den rikaste procenten dragit ifrån som 2019 tjänade tio gånger mer än medianen, jämfört med 1995 då motsvarande grupp tjänade dubbelt upp. Pikant nog har utvecklingen accelererat under Socialdemokraternas senaste två presidier. 

Den ekonomiska tudelningen återspeglas även i arbetslöshetsstatistiken, där Sveriges siffror ser riktigt risiga ut. Löfvens mål från 2014 om Europas lägsta arbetslöshet 2020 bommade rejält, och nu ett år senare ser det än dystrare ut. Med en arbetslöshetsnivå om 8,9 procent placerer sig Sverige på 23e plats av Europas 27 länder i arbetslöshetsligan. Även arbetslösheten är ojämnt fördelad. I slutet av januari uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till 20,2 procent medan endast 5,3 procent inrikes födda återfanns i Arbetsförmedlingens rullar. Det finns givetvis ett samband mellan arbetslöshet och ökade ekonomiska klyftor. De som har ett jobb har alla fått det bättre med mer pengar i plånboken, pengar som kunnat investeras i bostad och på börsen. De medellösa har dock vare sig fått del i inkomstökningen, de rusande bostadspriserna eller i börsrallyt. Och uppenbarligen utgörs den senare delen främst av utrikes födda. 

Det går således ganska bra nu, i vart fall för dem med jobb och tillgångar. Övriga halkar efter allt mer. Usel arbetslöshetsstatistik och ökande ekonomiska klyftor torde inte vara nåt för Löfvens socialdemokrater att yvas över inför valåret 2022.

Valfrossa och coronapopulism

Klarar hon sig från valfrossa?

Hälften av dem som avlidit med Covid-19 i Sverige har bott på äldreboende, en fjärdedel hade hemtjänst. Medianåldern bland de döda är 85 år och överdödligheten totalt förra året stannade vid drygt 2 procent. Bland personer yngre än 65 år hade Sverige en underdödlighet med minus 6,4 procent.

Covid-19 är en otäck farsot som drabbat individer och samhällen svårt. Infektionen är smittsam, dödlig och ger i vissa fall allvarliga och bestående men. Det finns således inget skäl att förklena eller trivialisera smittan. Men att därifrån gå till att isolera människor, släcka ner deras tillvaro och ekonomi samt inskränka många grundlagsfästa rättigheter är inte försvarbart. En penetrering av statistik ger, som framgår ovan, vid handen att det globala svaret på pandemin snarare utgör demokratiska övergrepp än välavvägd smittskyddsbekämpning. Dessa övergrepp kommer ge långsiktigt bestående men hos stora grupper samt rendera en fet coronastödsnota för framtida generationer att betala. Statistik och siffror visar vidare att det är äldre och riskgrupper som avlider, fokuseras insatserna främst på dem så borde samhällen kunna fungera tämligen normalt.

Ur perspektivet proportionalitet så får trots allt både Folkhälsomyndighet och regering godkänt. Faran lurar dock runt hörnet att även våra politiker kommer hemfalla till den typ av populistisk lock-down-politik som präglar vår omvärld. En risk som tyvärr också ökar ju närmare val vi kommer och ju mer trängd regeringen känner sig. 

Utan rim och reson

Stänger ner

Vissa frågor är känsligare än andra, tabubelagda och lättinfekterade. De handlar ofta om saker som kan kokas ned till människosyn, värderingar och moral. Eftersom de är så känsliga så är de särskilt svåra att diskutera utan att känslor och moralism tar över. 

I Sverige är migrationen sedan länge en sådan fråga där moralpolisen slår ned hårt mot oliktänkande, till förfång för fakta och förnuft. Tyvärr är även coronaepidemin en sådan fråga, där forskare, epidemiologer, myndighetspersoner, politiker och andra tvingas trippa på tå för att inte fastna i coronamobbens klor. Sannolikt är denna utveckling, och efterföljande rädsla att trampa fel, också skälet till de oproportionerliga och i mångt godtyckliga åtgärder som politiken tagit till världen över. Trots avsaknad av egentligt stöd för sådana åtgärder stängs länder ner på bred front, människors fria rätt inskränks och grundläggande demokratiska rättigheter åsidosätts. Detta är inte bara skrämmande utan också ett underbetyg, att beslutsfattare inte bättre förmår att bottna i vetenskap och belägg. 

Hade bara vi och våra politiker kunnat hålla en hyfsat saklig samtalston, hade kanske inte coronaepidemin behövt hanteras utan rim och reson.

Det är Löfven som utgör hotet

Demokratihot

Det är egentligen ganska oerhört att en statsminister målar ut sin opposition som ett demokratihot. Vid ett maktskifte, hävdar statsministern, är demokratin i fara eftersom en sådan ny regim skulle tarva stöd från SD. Ett SD som vill ta Sverige i ungersk auktoritär riktning och i en förlängning kanske ännu längre ut i mörkret. 

Med denna definitiva profetia ställer statsministern väljarna inför ett val, inte mellan legitimt och demokratiska valda partier, utan mellan frihet och demokrati alternativt auktoritärt förtryck. Måhända handlar detta om en mjukstartad valrörelse men icke desto mindre kan dess retorik få ytterst olyckliga konsekvenser. Att demonisera meningsmotståndare och förklara dem rent illegitima skapar klyftor mellan människor som, stora nog, kan bli oöverstigliga. I en förlängning kan det rent av ifrågasättas om en valförlust ens kan accepteras. För om statsministern framhärdar i att vissas röst och vissa partier är illegitima, är det då rimligt att acceptera dem? Det tyckte inte de tusentals Trumpanhängare som stormade Capitolium i vintras. Löfvens domedagsretorik kan i värsta fall trigga liknande stämningar och uppfattningar här i hemma i Sverige. 

När statsministern, i bästa fall aningslöst, målar ut demokratiskt valda partier som demokratihot är det de facto Löfven själv som utgör hotet.

 

 

Syna Lööfbluffen

Bluffar

I den bästa av världar finns vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, det håller jag med Annie Lööf om. Nu lever vi dock inte i den världen och det måste vi alla, inklusive Annie Lööfs centerparti, förhålla oss till. 

Vid viss eftertanke är Lööfs utfästelser kring framtida regeringskonstellationer både vaga och ihåliga. Med en from förhoppning om att någon slags politisk mitt kommer kunna samlas menar Lööf att både V och SD ska kunna hållas utanför regeringsbildningar och budget. Med detta sagt vill hon både äta kakan och ha den kvar. Att svensk politiks historiska motpoler och kontrahenter M och S skulle konspirera för att utesluta V och SD är naturligtvis uteslutet. Detta särskilt som S har en historia kantad av vänstersamarbeten medan M tycks finna alltfler skärningspunkter med SD. När Lööf samtidigt säger sig beredd att sitta i en S-regering bygger hon det på att V hålls utanför inflytande. Hur hon får ihop den kalkylen har hon dock inte talat om. 

Annie Lööfs politiska landskap är en liberal drömvärld som inte existerar. Både väljare och potentiella samarbetspartier kommer behöva syna Lööfbluffen, och ju förr desto bättre.

En seger för Liberalerna och demokratin

Rimlig 

Hur hårt man än blundar så försvinner de inte, SD och V. Partierna finns där av ett skäl och det går inte, såsom Januariöverenskommelsen föreskriver, att avtala bort deras existens och inflytande. Åren som gått sedan SD:s entré i riksdagen har istället visat hur katastrofalt illa utfrysningsstrategin fungerat och hur Åkessons parti frodats ute i den parlamentariska kylan. 

Att Nyamko Sabuni nu vunnit gehör i Liberalernas partiledning för linjen att alla riksdagens partier räknas och måste tas hänsyn till är därför på tiden. Det är nämligen inte bara så att utfrysningstaktiken är kontraproduktiv utan också odemokratisk. Att januariavtalsvägen ignorera drygt 25 procent av väljarnas röster är respektlöst och leder endast till ytterligare missnöje och politikerförakt. Istället för självgod navelskådning borde partierna istället fundera över varför ytterligheterna växer och dra lärdom därav. När S driver högerpolitik ökar givetvis V och när regeringar upprepat bedriver migrationspolitik utan folkligt stöd och fallerar med integrationen så växer SD. 

Förhoppningsvis får nu Sabuni tillräcklig partintern backning för sin fullt rimliga linje att prata med alla, liera sig med meningsfränder men ändå hålla antagonisterna stången. Det skulle vare en seger både för Liberalerna och demokratin.

Vart är vi på väg?

Fallit i glömska

Det var nu drygt 400 år sedan som upplysningens idéer och ideal slog igenom. Med stöd i naturvetenskapen och nyvunna kunskaper om sakers natur kom kyrkans envälde och grund att ifrågasättas. Individen var inte underkastad någon guds ordning utan satt själv på verktyg nog för att diktera och forma sitt eget öde. 

Nu, på 2020-talet, tycks Voltaires läror helt ha fallit i glömska. Ty i sin iver och strävan efter jämställdhet och rättvisa äter sig identitetspolitiken allt längre in i samhällsapparaten. Utvecklingen sker inte bara med politikens goda minne utan hejas snarare ivrigt på av densamma. Och starka samt välfonderade äro de lobbygrupper som driver på. En av världens mäktigaste finansinstitut, amerikanska Blackrock, kräver exempelvis att inte bara kön utan även ras och sexuell läggning beaktas i valberedningsarbetet. Det är inte bara kränkande mot individen själv att rekryteras på sådan grund utan också rent förolämpande. Att inte rekryteras utifrån kompetens utan snarare härkomst, hudfärg, sexuell preferens eller tingest mellan benen vore att backa bandet så långt som till mörka medeltiden. Tider innan begreppet kunskap fick fäste och relevans. 

Grunden för våra västerländska kunskapssamhällen är respekten för just kunskap, förkovran och merit. När nu allt annat än just dessa ideal tycks bli norm så kan man undra, vart är vi på väg?

Glöm direktörerna och fokusera på skolan

Fördummande och banal

Traditionsenligt så här års presenterade nyligen LO sin rapport om inkomstskillnader och ojämlikhet i landet. Som vanligt och förväntat har storbolags VD-lönerna dragit ifrån industrarbetarnas ytterligare, som nu tjänar hela 60,2 gånger mer. Det låter, och är, oerhört och den eftertänksamme frågar sig kanske vad direktörerna ska till med alla pengar. 

Vad VD gör av sina miljoner är dock både ointressant och oväsentligt, av relevans är däremot hur samhälle och debatt svarar på dessa uppgifter. LO:s bot är lika enkel som käck, ytterligare skatt för rika och rejäla kapitalskattepåslag. Finansministern går på samma linje och förepråkar likaså mera kapitalskatt. Frågan som då ska ställas är hur detta skulle göra Sverige bättre, fattiga rikare, integrationen smidigare och skolan funktionell. LO:s jämlikhetsrapporter är fördummande och banala i sitt upplägg och konklusion. Att direktörer blir allt snuskigt rikare sticker i mångas ögon, men att göra dem mindre snuskigt rika hjälper inte dem i utanförskap, utan utbildning och utan lön. Arbete och investeringar ska stimuleras och utanförskap bekämpas. För dem med jobb och utbildning har reallönerna efter skatt ökat påtagligt de senaste decennierna, tack vare jobbskatteavdrag och ansvarsfulla lönerörelser som hållit inflationen i schack. De som däremot stått bredvid, har hamnat verkligt bredvid.   

Höga VD-löner är inte Sveriges problem utan istället en misslyckad integration och en dysfunktionell skola, som inte gett elever de kunskaper som samhälle och arbetsgivare fordrar. Samhällets svar på LO:s rapport borde därför vara att glömma direktörerna och fokusera på skolan.

S leker med elden

Leker med elden

Vår värld blir alltmer polariserad sägs det. Vi verkar ha allt svårare att förstå varandra och ett lika litet intresse av att försöka göra det. Sociala mediers algoritmer gör oss allt mer inskränkta samtidigt som intresset för hyfsat neutral public service avtar. Under sådana förhållanden hade man gärna sett att åtminstone våra förtroendevalda kunnat föregå med gott exempel.

Alltmedan vi med skräckblandad förtjusning följt den amerikanska utvecklingen under Trumps år vid makten så har situationen här hemma blivit alltmer prekär, tyvärr underblåst av vissa av våra ledande politiska företrädare. Socialdemokraterna har länge drivit linjen att minsta samröre, samtal eller blinkning åt sverigedemokratiskt håll i princip skulle öppna för ett fascistiskt maktövertagande. Tidigare socialminister Annika Strandhäll skrämdes till exempel nyligen med en högerkonservativ moderatledd regering med stöd av extremhögern. Justitieminister Morgan Johansson drar samtidigt oblygt paralleller mellan stormningen av Kapitolium och Ulf Kristerssons flört med SD häromdagen. Självfallet är denne och den före detta ministern rädda att tappa makten och förlora sina jobb, men de måste också inse att de samtidigt leker med elden. 

Demokratin bygger på tilltro till politiken, respekt för varandra och varandras åsikter. När justitieministern och kollegor målar ut drygt 20 procent av röstande svenskar som högerextremister så inte bara polariserar de landet, utan underminerar även den demokrati som det bygger på.

Ett gemensamt ansvar

Inte bara Trumps fel

En hel del av oss satt fängslade uppe och följde den remarkabla stormningen av Kapitolium häromdagen. Övriga fick händelseförloppet rapporterat dagen därpå, tillsammans med unisona fördömanden av våldsverkarna själva liksom av presidenten som drivit på i tal och på Twitter. 

Att USA:s president är den kanske största mobbaren och hetsaren är givetvis olyckligt. I hans roll, med den makt och exponering den för med sig, har han givetvis ett desto större ansvar. Men hur stort Trumps ansvar än må vara så fråntar det inte oss övriga vårt egna ansvar. Inte bara Trump utan likaså konventionell media och allehanda debattörer lever alltmer på kontrovers och polemik. Detta ligger i sakens natur då konkurrensen om vår uppmärksamhet bara tilltar. Det relevanta är således det som väcker uppmärksamhet och intresse, kanske snarare än kvalitén i själva nyheten. Vi får därför det mediaklimat vi förtjänar. På sociala medier frodas dreven, påhoppen och fördömanden, ofta efter att en pöbel med svans plockat ihop en präktig värphöna av en nyhetsfjäder. Sociala medier liksom debattklimatet i stort populeras och dikteras av dig och mig och det är således vi, snarare än Trump och klickjagande kvällspostjournalister, som driver utvecklingen. Just nu helt åt helsike. 

Vi bär alla ett ansvar, nämligen att inte gå igång på minsta lilla fluga, tänka efter och sluta koka nyhetssoppa på småspik av skvaller .

Tacksamma slagpåsar och aptliga gödkalvar

Slagpåsar och gödkalvar

Konflikt fyller en viktig funktion i det politiska. För framgångsrikt konfliktande krävs en fiende att enas mot. Fienden ska helst vara anonym för de flesta, gärna en krösus, mäktig och på något sätt uppfattas som inflytelserik. Regeringen har hittat sådana fiender i de svenska bankerna och i landets företag. 

Storkapitalet och finansvalpar klingar illa i de flesta svenskars öron. För giriga bankirer, mäktiga direktörer och andra Stureplanssnitsare är ju svåra att sympatisera med. Regeringen har därför tacksamt kunnat hetsa på för ytterligare bank- och ”riskskatter”. Likaså vann regeringen snabbt gehör för vinstutdelningsstopp så snart corona slog till och pengar pungats ut i permitteringsstöd. Utgångspunkten för dessa åtgärder måste vara att banker tjänar för mycket och att företagens ägare inte riktigt kan hantera sina bolags egna medel. Så kan regeringen givetvis tycka men mer sannolikt är att den mest jagar politiska poänger. Svenska banker är nämligen stabila och internationellt sett heller inte särdeles lönsamma. Inget talar heller för att aktieägare skulle blivit så värst mycket mindre ansvariga eller kompetenta sedan corona slog till. 

Tråkigt nog får regeringens politiska spel även realekonomiska följder, utöver de retoriska. Internationellt tuffa bankskatter begränsar bankernas utlåningsmöjligheter, till förfång för investeringar och växande företag. Utdelningsstopp innebär mindre pengar till bland annat forskning och utveckling, som många gånger är beroende av just dessa medel. Det anonyma kapitalet och dess förvaltare utgör förvisso tacksamma slagpåsar och aptitliga gödkalvar, som en ansvarsfull regering dock borde vara betydligt försiktigare med.