Glöm direktörerna och fokusera på skolan

Fördummande och banal

Traditionsenligt så här års presenterade nyligen LO sin rapport om inkomstskillnader och ojämlikhet i landet. Som vanligt och förväntat har storbolags VD-lönerna dragit ifrån industrarbetarnas ytterligare, som nu tjänar hela 60,2 gånger mer. Det låter, och är, oerhört och den eftertänksamme frågar sig kanske vad direktörerna ska till med alla pengar. 

Vad VD gör av sina miljoner är dock både ointressant och oväsentligt, av relevans är däremot hur samhälle och debatt svarar på dessa uppgifter. LO:s bot är lika enkel som käck, ytterligare skatt för rika och rejäla kapitalskattepåslag. Finansministern går på samma linje och förepråkar likaså mera kapitalskatt. Frågan som då ska ställas är hur detta skulle göra Sverige bättre, fattiga rikare, integrationen smidigare och skolan funktionell. LO:s jämlikhetsrapporter är fördummande och banala i sitt upplägg och konklusion. Att direktörer blir allt snuskigt rikare sticker i mångas ögon, men att göra dem mindre snuskigt rika hjälper inte dem i utanförskap, utan utbildning och utan lön. Arbete och investeringar ska stimuleras och utanförskap bekämpas. För dem med jobb och utbildning har reallönerna efter skatt ökat påtagligt de senaste decennierna, tack vare jobbskatteavdrag och ansvarsfulla lönerörelser som hållit inflationen i schack. De som däremot stått bredvid, har hamnat verkligt bredvid.   

Höga VD-löner är inte Sveriges problem utan istället en misslyckad integration och en dysfunktionell skola, som inte gett elever de kunskaper som samhälle och arbetsgivare fordrar. Samhällets svar på LO:s rapport borde därför vara att glömma direktörerna och fokusera på skolan.

Finansministern tar den enkla vägen

Stureplanskonsulterna

är inte problemet

I en färsk Novusmätning angav 73 procent att de ville se mindre klyftor medelst höjda kapitalskatter. En av Januariavtalet och från höger hårt pressad finansminister tog omgående tillfället i akt att ge sig på den förmögna elit som enligt ministern roffar åt sig från det allmänna.

I den verklighet som Magdalena Andersson och hennes parti söker måla upp är det ”konsulter kring Stureplan” som främst drar nytta av de förmånliga s.k. 3:12-reglerna för fåmansbolagsdelägare. Genom att bilda bolag och ta utdelning kan delägaren förvandla tjänsteinkomster till lägre beskattat kapital. Reglerna är förmånliga men det i sig är inte problemet, eller ens att Stureplanskonsulter drar nytta av dem, utan skattesystemet i allmänhet och höga skattenivåer i synnerhet. Skälet till att 3:12- reglerna är så populära är de internationellt sett extrema marginalskatterna på tjänsteinkomster. Det är inte ett fåtal förmögna Stureplanskonsulter som Andersson ska ge sig på utan sitt eget allt hopplösare skattesystem.

Politikerna har ett ansvar som är betydligt viktigare än att vinna röster. Det är att långsiktigt göra vad som är bäst för landet och att förklara allt komplexare sammanhang för oss medborgare. Andersson väljer tyvärr den enkla vägen när hon söker göra kortsiktiga opinionspoäng istället för att förklara de problem som ett allt snårigare och mer asymmetriskt skattesystem för med sig.

Fler företag med egna pengar på banken

I en färsk rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, slås fast att knappt en tredjedel av Sveriges vuxna befolkning har tillräckligt med egna besparingar för att kunna starta eget aktiebolag. En låg andel vid jämförelse med andra rika länder.

Samtidigt som de egna resurserna på kontot är knappa har det blivit allt svårare att få banklån för att starta eget. Svårigheten att ackumulera eget kapital bottnar till största del i de ogina svenska skatter som drabbar löntagare, entreprenörer och de sparsamma. Privat förmögenhetsbildning har länge motarbetats i Sverige. Höga marginal- och löntagarskatter, förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt samt höga kapitalskatter har historiskt fördelat om sparandet från medborgare till stat. Situationen är bekymmersam i så måtto att potentiella entreprenörer och tillväxtföretag förhindras att ta steget och att expandera verksamheten.

Om Sverige ska få fler växande företag och fler arbetsgivare måste vi i större utsträckning tillåta privat förmögenhetsbildning. Viktiga led i detta är förmånligare entreprenörsskatter och generellt lägre skatt på sparande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/foretagande-ska-inte-bara-vara-for-rika_3831908.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140823

Konsten att både äta kakan och ha den kvar

Regeringens egen expertmyndighet, Finanspolitiska rådet, gav häromdagen sitt omdöme om regeringens krishantering. Det torra, men väl godkända, betyget var att stabiliseringspolitiken varit träffsäker. Kängan riktades mot det faktum att överskottsmålet inte uppnåtts.

Enligt nationalräkenskaperna ökade Sveriges skatteintäkter med 133 miljarder mellan 2007 och 2012. Samtidigt sänktes skattetrycket med drygt 4 procentenheter. Siffrorna ska betraktas i ljuset av den finanskris som härjat världen under denna period. Trots kraftigt sänkta skatter, och finanskris, har således skatteintäkterna ökat kraftigt. Hur går den ekvationen ihop? Det handlar om konsten att både äta kakan och ha den kvar. Som exempel på hur det kan gå till kan nämnas Finanspolitiska rådets bedömning om jobbskatteavdragens effekter, nämligen att avdragen haft tydligt positiva effekter på sysselsättningen. Med dessa har nämligen fler fått jobb varpå intäkterna ökat. Och detta är vad smart skattepolitik handlar om, att göra det som är bäst och inte bara mest. Sänkt skatt på rätt företeelser stärker nämligen ekonomi och välfärd.

Mer finns dock att göra. Världens högsta marginalskatter skrämmer bort kompetens och misskrediterar flit och ansvar, höga flytt- respektive kapitalskatter hindrar rörlighet och nya investeringar medan höga arbetsgivaravgifter motverkar nyanställningar etc. Frågan är vilken regeringskoalition som är mest benägen att genomföra dessa reformer?

http://www.di.se/artiklar/2014/5/13/ledare-dags-att-avdramatisera-budgetunderskottet/

Välkommen till Sverige Nalle

En av Finlands rikaste personer, Björn ”Nalle” Wahlroos, är sedan december folkbokförd i Sverige. Detta innebär att han med största sannolikhet även kommer att beskattas här. Wahlroos är, förutom snusförmögen, bland annat även indirekt storägare i Nordea.

Att Wahlroos nu valt Sverige istället för Finland beror enligt egen utsago på den förmånligare svenska beskattningen. Medan finländarna ännu betalar skatt på arv, gåvor och förmögenhet har motsvarande skatter avskaffats här i landet. Wahlroos menar på det att det är klokt av en förmögen familj som funderar kring arvsarrangemang att bosätta sig i Sverige. Förra året stod det även klart att Wahlroos minst lika besuttne kollega, Ingvar Kamprad, återbosatt sig här i riket, med största sannolikhet bland annat av liknande skatteskäl. Vi välkomnar dem båda, som goda svenska skattebetalare, konsumenter och investerare.

Attraktiva, rimliga och rättvisa skatter attraherar kapital och kompetens vilket vidgar skattebasen och ökar skatteintäkterna. Rödgrön skattepolitik utgör därför ett direkt hot mot skattebasen och, i en förlängning, den gemensamma välfärden.

http://www.di.se/artiklar/2014/4/8/bjorn-wahlroos-skriven-i-sverige/

Kulorna rullar in

Enbart sedan 2010 har 1,7 miljarder flytet in i statskassan genom självrättade deklarationer. Tidigare gömda tillgångar i ljusskygga skatteparadis hittar i allt större utsträckning hem till Sverige igen.

I rask takt har en rad nya informationsutbytesavtal slutits med tidigare slutna jurisdiktioner. Idag kan bankkonto- och ägaruppgifter begäras genom ett tämligen enkelt förfarande. För att undgå skattetillägg och eventuell brottsanmälan väljer då alltfler självrättelse. De ökade riskerna som följer med det ökade informationsutbytet är en viktig förklaring till pengarullningen, en annan, och nog så viktig, är med säkerhet avskaffandet av arvs- och gåvoskatten samt förmögenhetsskatten. Dessa skatter beräknas ha skrämt iväg 100-tals miljarder från Sverige, pengar som annars skulle ha investerats i svenska företag och svensk konsumtion.

Svenskt skatteklimat har blivit gynnsammare men avarter finns ännu kvar. Även om kulorna redan rullar in så skulle lägre kapital- och ägarskatter garanterat få kulregnet att tillta ytterligare.

http://www.di.se/artiklar/2014/3/31/allt-fler-svenskar-flyr-skatteparadis/

Hotet mot välfärden

Den allvarligaste skada en högsta marginalskatt på 57 procent kan åstadkomma är antagligen den som inte syns utan orsakas av händelser som inte inträffar, jobb som inte söks eller som inte uppstår, studie- eller forskningskarriärer som uteblir, nyskapande idéer som inte omsätts i handling. Och skulle dessa händelser inträffa utomlands, märker vi det inte heller. Orden är Kjell Olof Feldts och fälldes i samband med dennes egen studie av värnskatten.

Kompetens och kapital rör sig idag fritt över länders gränser och tenderar att allokeras dit där villkoren är förmånligast, där kapitalet bäst kan förmeras och kompetensen komma i sin fulla blom. I Sverige har vi världens högsta marginalskatt och en kapitalskatt som är nästan dubbelt så hög som motsvarande skatt i jämförbara länder. Det är våghalsigt. Vill vi behålla och kunna locka hit fler huvudkontor, få entreprenörer och högutbildade att stanna, investerare att investera samt uppmuntra till arbete och utbildning, då måste dessa tillväxtfientliga skatter åtgärdas.

Jobbskatteavdragen har gjort arbete mer lönsamt för framförallt låg- och medelinkomsttagare, vilket gjort Sverige väl. Rut- och rotavdragen har minskat skattekilarna och fått nya branscher att blomstra. Men mer måste alltså till. För i rådande konkurrensmiljö är det inte skattesänkningar, utan frånvaron av sådana som utgör det största hotet mot välfärden.

Att spara är väl fortfarande en dygd?

Under 2012 deklarerade vi svenskar 108,2 miljarder i ränteutgifter. Det motsvarar drygt 32 miljarder i skatteavdrag. Två av tre över 20 år hade under året någon form av ränteutgift. Utgifterna är, trots den historiskt låga räntan, 35 procent högre än genomsnittet de senaste 15 åren.

De rekordhöga ränteavdragen, tillsammans med den internationellt höga kapitalskatten, innebär inte bara ett väldigt skattebortfall utan också en orättvis och osund omfördelning, mellan de som sparar och de som inte gör det. Den svenska kapitalbeskattningen är förunderlig, å ena sidan ger den 30 procentigt avdrag vid belåning och å andra sidan beskattar den sparande med 30 procent. Det ohållbara i situationen blir nu allt tydligare när lånemarknaden boomar och fastighetspriserna skenar. Stackars Riksbanken vet varken ut eller in när räntebesluten ska fattas.

Ett såväl rimligt, logiskt som rättvist steg att ta vore att sänka kapitalskatten och minska ränteavdragen. Det skulle inte bara rädda Riksbanken ur sin rävsax utan också sända långsiktigt vettiga signaler till oss svenskar. Att spara är en dygd, att slösa kan vara kul men på kredit blir det förr eller senare bara problem.

http://www.svd.se/naringsliv/pengar/ranteavdraget-kostar-staten-32-miljarder_8828120.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131221