Kjell Olof Feldt och vinster i välfärden

Regeringsföreträdare måste kunna stå
över vulgärretorik

Inom kort ska riksdagen ta ställning i den för svensk välfärd kanske viktigaste frågan hittills, den om vinstbegränsningar. Regeringsföreträdare har höjt tonläget betydligt och inga retoriska grepp synes förbehållna.

Att vinstbegränsningsutredningen alls sjösattes berodde på Vänsterpartiets ultimatum för att stödja regeringens budgetförslag. Och det nu upptrissade tonläget beror på en allt desperatare socialdemokratisk jakt på väljare. En statsminister måste dock kunna stå över vulgärretorik om barn som riskeras på börsen, och finansministern vet mycket väl att få eller inga aktörer uppnår vinstmarginaler om 20-25 procent, som de sedan skickar skattefritt till någon paradisö.

Finansministern, liksom hennes chef, borde ta lärdom av Magdalena Anderssons föregångare på posten. Kjell Olof Feldt sammanfattade en gång kärnfullt begreppet vinst och behovet därav. ”Vinstens uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda resurser. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser används effektivt. Och för att  denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening är att maximera vinsten i det näringsliv man äger.”.

Hotet mot välfärden

Den allvarligaste skada en högsta marginalskatt på 57 procent kan åstadkomma är antagligen den som inte syns utan orsakas av händelser som inte inträffar, jobb som inte söks eller som inte uppstår, studie- eller forskningskarriärer som uteblir, nyskapande idéer som inte omsätts i handling. Och skulle dessa händelser inträffa utomlands, märker vi det inte heller. Orden är Kjell Olof Feldts och fälldes i samband med dennes egen studie av värnskatten.

Kompetens och kapital rör sig idag fritt över länders gränser och tenderar att allokeras dit där villkoren är förmånligast, där kapitalet bäst kan förmeras och kompetensen komma i sin fulla blom. I Sverige har vi världens högsta marginalskatt och en kapitalskatt som är nästan dubbelt så hög som motsvarande skatt i jämförbara länder. Det är våghalsigt. Vill vi behålla och kunna locka hit fler huvudkontor, få entreprenörer och högutbildade att stanna, investerare att investera samt uppmuntra till arbete och utbildning, då måste dessa tillväxtfientliga skatter åtgärdas.

Jobbskatteavdragen har gjort arbete mer lönsamt för framförallt låg- och medelinkomsttagare, vilket gjort Sverige väl. Rut- och rotavdragen har minskat skattekilarna och fått nya branscher att blomstra. Men mer måste alltså till. För i rådande konkurrensmiljö är det inte skattesänkningar, utan frånvaron av sådana som utgör det största hotet mot välfärden.