Ett tu tre

Ett tu tre blev det

Det har inte varit lätt att vara liberal den senaste tiden. Ett minst sagt begränsat väljarstöd, både nationellt och i EU-val. Ovanpå det väntar snart ett sannolikt uppslitande partiledarval.

Ett tu tre kandidater har nu aviserat sitt intresse att axla avgående Jan Björklunds ansvar. Efter Nyamko Sabuni har även folkpartirävarna Erik Ullenhag och Johan Persson trätt fram. Alla tre med gedigna CV:n och erkända förmågor. Även sakpolitiskt är det jämt skägg där vissa måhända betonar mer det socialliberala men där samtliga står trygga i de liberala grundvärderingarna om individens fria rätt, lika möjligheter och värde. Samtliga tre synes också eniga om att partiets hemvist är i det borgerliga blocket och i en allians. Oenighet verkar däremot råda om relationen och förhållandet till Sverigedemokraterna, såsom oantastbara eller som ett parti riksdagen nu har att hantera.

Den senare frågan råkar också vara den avgörande för åt vilket håll Liberalerna väljer att gå, åter åt det borgerliga hållet eller mer åt det vänstra. Och detta är ingen liten fråga då den inte bara påverkar partiets nära framtid utan också till ganska stor del den svenska parlamentariska framtiden. Det är således svåra avvägningar som väntar delegaterna vid partiets landsmöte den 28 juni.

Rörigt värre med Januariöverenskommelsen

Har rört till det

En hel del partiföreträdare och valarbetare har nog känt en viss lättnad i att få prata lite avlägsen EU-politik ett tag. Särskilt liberaler, centerpartister och sossar kan man förmoda då dessa spelar med de största insatserna och därmed har mest att förklara.

Januariöverenskommelsen har rört till spelplanen. Lite som när schackbrädet skakas om och pjäserna sedan ska placeras ut på brädet igen, utan att någon kommer ihåg var de tidigare stått. Till höger eller till vänster? Upp eller ned? Socialdemokraterna lockade över ett par högerspelare till sin vänsterkant och spräckte därmed den borgerliga samverkan. Skälet var Sverigedemokraternas nya allt tyngre roll som potentiell vågmästare. Ett parti utan tydlig vänster- eller högerprägel men desto tydligare TAN-ton. Med traditionella, auktoritära och nationalistiska drag lägger man sig någonstans i närheten av gammelmoderater och en och annan mossigare kristdemokrat. Rörigt värre när höger-/vänsterskalan plötsligt bytts mot den klart diffusare GAL-TAN-skalan.

Väljare både till höger och vänster står villrådiga. Januariöverenskommelsen kommer säkert fösa L och C närmare S och samtidigt distansera Kd och M, som eventuellt konvergerar mer med Sd. Det ger helt nya förutsättningar, vilka kommer tvinga många väljare till nya svårprognostiserade ställningstaganden.

Ett värderingsval

En värderingssak

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Så lyder artikel 2 i EU-fördraget som alla EU:s medlemsländer skrivit under och förbundit sig till.  Värdena återspeglar Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv som i sin tur bygger på det universella värdet om människans okränkbara rättigheter. Allt fler, i Sverige men än mer nere på kontinenten, ifrågasätter nu vissa av dessa principer och på vissa håll bryts helt ogenerat mot flera av dem. EU-samarbetet är komplex materia och det kan, och bör, diskuteras hur långt och djupt det bör vara. Men, innan var och en går till valurnan bör denne i vart fall ha bottnat i vilka värderingar man vill ska prägla vårt Europa.

Faktum är att många av de universella värden som vi annars tar för givna inte är så givna, vilket vi ser i alltfler länder runtomkring oss nu. EU-valet är ett värderingsval. Tänk på det.

Vad fan får vi för pengarna?

Får en hel del för pengarna

Vad fan får jag för pengarna utbrast en uppbragd Leif Östling när han än en gång fick se sin saftiga slutskattenota. Även om Östling säkert fått en hel del för sina pengar så är frågan ändå relevant. Så också i samband med kommande EU-val.

EU:s nya budgetförslag för åren 2021 – 2027 förhandlas just nu där en uppjustering till motsvarande 1,1 procent av unionens bruttonationalinkomst är föreslagen som ram. Justeringen beror till tre fjärdedelar på en justering för inflation och för att medlemsländerna blivit rikare sen förra budgeten. Resterande fjärdedel ska täcka brexitkostnaderna och avvecklingen av de rabatter vissa länder åtnjutit. För Sveriges del skulle detta innebära ett påslag om drygt 15 miljarder och en sammantagen avgift om drygt 50 miljarder, eller netto styft 30 miljarder efter återbetalningar. Vad fan får vi för pengarna då? EU ger tullfritt tillträde till världens största inre marknad, erbjuder en palett förmånliga handelsavtal, EU-gemensamma produktstandarder, möjlighet att resa och studera fritt, etablera sitt företag och placera sitt kapital. EU har helt andra resurser att arbeta för klimatfrågan, migrationen, brotts- och terrorbekämpningen och att samordna försvars och civila insatser. EU-kommissionens egna beräkningar visar att Sverige tjänar tio gånger så mycket på bara den inre marknaden än vad vi betalar i avgift. Det är en hygglig avkastning.

Med Östlings fråga ringandes i öronen så borde svaret i detta fall vara att vi får en hel del för pengarna, även om EU-apparaten samtidigt också synes vara ett riktigt glupskt slukhål.

Greker tillbaka i solen

Tillbaka i solen

Grekerna har fått genomlida fler än sju svåra år sedan finanskrisen, närmare bestämt tio hittills. Dessa föregicks av en lika lång period av överkonsumtion och ekonomisk lättja i EMU:s varma famn. Landet har tvingats till svåra umbäranden och sattes i princip under tvångsförvaltning av trojkan från eurogruppen och IMF. 

Välutbildade och desperata greker flydde landet samtidigt som arbetslöshet och statsskuld sköt i höjden. Det var många års lättsinnig politik som behövde kompenseras. Mycket lite tydde på att det skulle lyckas när populistvänstern och Alexander Tsipras röstades fram till makten. Tsipras har dock gjort ett remarkabelt scenbyte, lierat sig med eurokollegorna, accepterat marknadspremisserna och genomfört många tuffa reformer. Reformer som nu ger resultat. Under 2018 växte den grekiska ekonomin med fina 1,9 procent, arbetslösheten sjönk ytterligare till 19,3 procent och tros nå ned till 16,9 procent 2020. Den grekiska tioårsräntan är nere på rekordlåga 3,3 procent vilket innebär att landet åter anses kreditvärdigt.

Grekerna tog alltså tag i sina problem och nyckeln var inte skrikig antikapitalistpopulism utan smarta men tuffa ekonomiska reformer. Det är många idag som borde ta intryck av Tsipras helomvändning, vars Grekland nu åter är tillbaka i solen.

Tomt, ohederligt och farligt förstamajprat

Borde gått till jobbet istället 

Socialdemokraterna förnekade sig inte på arbetardagen. S-företrädarnas förstamajtal var ohederligt insinuanta och sparkade i bästa fall in ett par redan öppna dörrar.

Från talarstolen varnade Stefan Löfven oss väljare för de mörka krafter som håller på att locka över moderater och kristdemokrater till det högerextrema lägret. Något belägg lade han inte fram men syftet är nog åtminstone tvåfalt. För det första vill han givetvis framhålla sig själv som det givna värnet mot mörkrets makter och för det andra vill han vidga avståndet mellan de forna allianspartierna. Ju mer brunt han lyckas smeta på M och KD desto svårare ska det bli för L och C att åter ta upp allianstråden. Insinuationen är ohederlig eftersom den inte stämmer och farlig eftersom den ytterligare spär på misstron och polariseringen i samhället. En annan del av talet vigdes åt skattesmitarna, eller underförstått giriga borgare och högerväljare. Löfven slog fast ett par självklarheter som vikten av skattemoral och att mota det globala skattefusket. De åtgärder som föreslogs finns dock redan på plats eller väntar på att ta plats. Det globala samarbetet mot aggressiv skatteplanering har aldrig varit så intensivt som nu och omfattar bland annat de åtgärder Löfven och Magdalena Andersson nu talar sig varma för.

Tomt, ohederligt och farligt S-prat således. Fler borde gå till jobbet på arbetardagen istället för att lyssna på sådant dravel.

Riksbanken är skäl nog för euron

Kronor på djupt vatten

Sedan Finansinspektionen tilldelades ansvaret för den s.k. makrotillsynen har Riksbankens uppgift varit koncentrerad till att hålla koll på inflationen. 2 procent är bankens egna mål och den siffra man slaviskt jagar för att nå.

Hur mycket minusränta banken än sätter och hur många statsobligationer som än återköps så synes dock inget bita. En i bankens ögon alltför låg inflationsnivå grinar konstant riksbanksdirektionen i ansiktet. Vad som däremot blir följden av bankens kadaverdisciplinerade inflationsjakt är att svenska kronan urholkas alltmer. Kronvärdet nådde enligt en färsk Nordeaanalys nyligen sin lägsta nivå någonsin. En euro kostar idag 10,65 kr och en dollar 9,50 kr. Relativt sett blir svensken allt fattigare, trots att Sverige rent objektivt presterar riktigt väl just nu. Följden är inte bara att import blir dyrare och att utlandssemestern får anstå utan också att svenskt näringsliv blir dammsuget på billiga bolag och att produktivitetsfrämjande investeringar och kostnadsanpassningar uteblir. Och detta, om något, hotar svensk konkurrenskraft på sikt.

Riksbankens offensiv mot svenska kronan borde vara skäl nog för en övergång till euron - en världsvaluta med stabilt och förutsebart värde och som utgör handelsvaluta i en av världens största ekonomier.