Goda grunder att rensa i den kommunala myllan

Göteborg behöver framåtanda, visioner, god infrastruktur och ett gemytligt näringslivsklimat. Västsvenska paketet är därför av godo för oss göteborgare. Genom satsningen knappar staden in åtminstone något av det infrastrukturella försprång som konkurrenterna i Stockholm och Malmö skapat sig.

Näringslivsklimatet är dock fortsatt bistert och tycks dessutom bli allt kymigare. Sedan 2007 har Göteborg rasat från plats 60 till förra årets 150:e plats i Svenskt Näringslivs kommunranking. Riktigt illa är det med den upplevda konkurrensen från kommunala bolag där staden intar plats 243. De drygt 100 kommunala bolagen ger mindre resursstarka privata alternativ en svår situation. Som de senaste årens avslöjanden visar sköter sig de kommunala bolagen dessutom ofta riktigt illa. Samtidigt som våra skattepengar slukas av kommunala svarta hål konkurreras den privata näringen ut.

De kommunala bolagen är bokförda till ett värde om drygt 60 miljarder, medel som skulle kunna frigöras för betydligt produktivare ändamål. Att rensa upp i den kommunala myllan skulle inte bara bättra på Göteborgs sargade rykte utan också tina upp näringslivsklimatet och möjliggöra visionära och framåtblickande satsningar.

Invandringens båda sidor

Ekot rapporterade häromdagen att 160 000 av totalt 230 000 nya jobb i Sverige gått till utrikes födda sedan 2006. Glädjande men inte särskilt överraskande eftersom Sveriges befolkningstillväxt nästan uteslutande förklaras utav invandring.

Det faktum att landet blir allt mer beroende av invandring riktar ytterligare ljuset på vikten av en god integration och låga trösklar in på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens prognoschef, Tord Strannefors, konstaterar att tiden för inträdet på arbetsmarknaden är generellt lång men också ojämnt fördelad mellan invandrargrupper. Medan läkare, tekniker, civilingenjörer och vård- samt restauranganställda har det relativt lätt så är det tuffare för exempelvis jurister, poliser och ekonomer. Enligt SCB har Sverige internationellt sett få långtidsarbetslösa men uppvisar stora skillnader mellan inrikes och utrikes födda. Strannefors ser dock inget avvikande i detta eftersom Sverige tagit emot många nyanlända och anhöriga till dessa, två grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. Strannefors menar också att vi inte får blunda för det faktum att många av dem som kommer hit helt saknar gymnasiebehörighet.

Fredrik Reinfeldt fick löpa gatlopp efter sitt uttalande om att arbetslösheten bland ”etniska svenskar” är låg. Uttalandet fastslår dock bara det uppenbara, arbetsmarknaden är splittrad och vissa grupper möter större problem än andra. Därför måste också olika verktyg brukas och insatserna sättas in där de verkligen behövs.  

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5714050

Varför denna olycka?

Våra ungdomar mår allt sämre, alltfler är deprimerade, lider av ångest och är självmordsbenägna. Detta i ett av världens mest välmående länder. Utvecklingen är alarmerande, olyckliga människor mår inte bara sämre utan presterar också sämre över lag.

Förväntningarna på dagens unga är många och högt ställda. De förväntas leverera på alltfler plan och förväntas framförallt vara lyckliga eftersom de har allt. I denna förväntansbild ryms en paradox. Alltmedan ungarna skäms bort materiellt ägnas de allt mindre tid av vuxenvärlden. Lagom efter amning lämnas de över i förskolans försorg för att sedan kvarstå i offentlig vård till vuxen ålder. Medan de vuxna tampas med sina bestyr och dåliga samvete tvingas barnen ensamma ut på livets stormiga vatten. Barnfattigdomen i Sverige är inte främst materiellt betingad utan snarare själsligt. Kombinationen av materiellt överdåd och ett samtida underskott på vuxenvärldens omsorg skapar en orättfärdigad förväntan på att känna lycka, som istället skänker olycka.

Lycka är inte att alltid vara lycklig utan att kunna resa sig igen när man har ramlat, på arbetsplatsen, i relationen eller det sociala. Det måste vi lära våra barn men då krävs de vuxnas närvaro och omsorg, snarare än prylar och annan själslös tingest.

 

Allfler allt hederligare

11 procent av Sveriges företagare uppger sig vara utsatta för konkurrens från företag som skattefuskar. Det är en minskning med 7 procent sedan 2007 och dessutom ett tydligt trendbrott eftersom siffran tidigare legat tämligen konstant på en högre nivå. Särskilt tydligt är trendbrottet inom branscherna tillverkning och bygg men också inom hotell och restaurang, även om den förbättringen inte är säkerställd.

Skatteverkets företagsundersökning visar på en för myndigheten och skattesystemet generellt fördelaktig utveckling mellan 2007 och 2013. Företagarnas svar ger vid handen att allt färre upplever illojal skattekonkurrens och att allt färre känner någon som smiter skatten. Undersökningen visar dessutom att företagen generellt är mer nöjda med skattesystemet. Skatteverket självt ger ett antal sannolika förklaringar till det positiva utfallet. Personalliggare, kassaregister, rut- och rotavdrag, sänkt restaurangmoms, lägre bolagsskatt, generösare 3:12-regler, avskaffad förmögenhetsskatt, jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för unga och äldre.

Det skulle förvåna om Skatteverkets analys och slutsatser vore felaktiga, rimligare skatte- och avgiftsnivåer höjer självklart skattemoralen. En hög skattemoral leder i sin tur till fler skattebetalare och mer till statskassan trots, eller kanske tack vare, sänkta skatter.

http://www.skatteverket.se/omskatteverket/press/pressmeddelanden/riks/2013/2013/foretaguppleverminskadkonkurrensfranskattefuskare.5.46ae6b26141980f1e2d41cb.html

Långsiktigt ansvar viktigare än ägarform

Företag inom välfärdssektorn ska vara långsiktiga och uppfylla högt ställda kvalitetskrav, inte mycket att orda om och heller inte kontroversiellt. Hur vi ska nå dithän, med vilka medel och eventuella inskränkningar råder däremot högsta oenighet om.

Jan Björklund och Folkpartiets övriga styrelse föreslog till partiets landsmöte att vinstdrivande företag ska kunna verka inom välfärdssektorn så länge kvalitetskraven uppfylls och ägandet är långsiktigt. Detta, har Björklund tidigare fastställt, skulle utesluta alla former av riskkapitalbolag eftersom deras horisont sällan sträcker sig längre än sex - sju år. Att så krampaktigt hänga upp sig på en viss innehavstid eller ägarform är dumt. Självklart finns olämpliga och kortsiktiga riskkapitalister, vilket vi sett prov på, precis som det finns dåligt förvaltade kommuner och ytterst lämpade riskkapitalister. Mängder av riskkapitalägda skolor, sjukhus och äldreboenden är helt uppenbart både välbesökta och uppskattade, trots ägarens förmenta kortsiktighet.

Folkpartiet ändrade lyckligtvis styrelsens förslag till en mer nyanserad skrivning om att ägarna istället måste ”ta ett långsiktigt ansvar”. Skrivningen innebär, till skillnad från den först föreslagna, att kvalitet och långsiktigt ansvar ska vara vägledande, inte ägarform. Det är bra för välfärden.

http://jespersvensson.blogspot.se/2013/11/viktigt-med-seriosa-aktorer-i.html

http://annastarbrink.se/langsiktigt-agaransvar-krav-for-privat-vard/

En nödvändig skolskjuts

Få politiska områden har varit föremål för så omfattande reformer som skolan. Få områden har heller vållat sådan hätsk debatt. Argumenten, mer eller mindre välgrundade, viner genom luften. När debatten skruvats upp till öronbedövande nivå är det dags att sätta på hörselkåporna för att samla tankarna.

Som utbildningsminister har Jan Björklund satt hela sin prestige i att återskapa en skola med kunskapsfokus, präglad av jämn och hög kvalité. För att nå målet har måttstockar återinförts vilka gör det möjligt att tidigt upptäcka barn med extra behov. Tidigare och fler nationella prov möjliggör sedan en rättvisare betygsättning skolor emellan. Med de tidigare betygen kan inte längre problemen gömmas i en svettig gympapåse, i vilken stanken bara blir värre med tiden. Lärarutbildningen har danats om och ämneskunskap har åter satts i fokus. Lärarlegitimation säkrar kvalité och höjer kårens status. Fler karriärsvägar ökar yrkets attraktion och lärarens utvecklingspotential. Genom lärlingsutbildningar och minskade akademiska förkrav för praktiska utbildningar, har situationen för teoretiskt ointresserade men praktiskt kunniga elever uppgraderats.

Reformtempot har varit högt varför en och annan hållplats missats på vägen. Bussen går dock att backa och det är chaufför Björklund beredd att göra. Likafullt har reformerna varit en nödvändig skolskjuts, för elever, lärare och Sverige.

Sverige måste fortsätta sin förvandling

Mycket har hänt i Sverige sedan 2006. Reformer har drastiskt minskat långtidssjukskrivningarna, höjt kraven för a-kassa, sänkt skattekilarna för många tjänstebranscher, sänkt skatter för arbetstagare och bolag samt avgifter för anställda ungdomar, långtidsarbetslösa och invandrare. Reformer som har tjänat Sverige väl som idag är ett av de västländer som står allra starkast rustat inför framtiden.

De rödgröna har opponerat sig mot snart sagt samtliga ovanstående reformer och avser vid händelse av valseger att återställa flertalet av dem. Tidsgränserna i a-kassa och sjukförsäkring ska bort, arbetsgivaravgifter åter höjas precis som taket i a-kassan. Rut-avdraget ska trappas ned, liksom jobbskatteavdraget samtidigt som bolagsskatten åter höjs. Sammantaget vill man kraftigt försämra förutsättningarna för att driva näring och anställa vitt i landet och istället åter uppvärdera bidragsförsörjning. Hur de jobb som ska finansiera projektet ska skapas saknas dock skarpa förslag för.

Att återgå till det läge som rådde fram till 2006 vore förödande för svensk konkurrenskraft. Sverige måste fortsätta sin förvandling, för den där svenska humlan flög inte då och lär knappast göra det 2014 heller.

Skolundervisningen kräver vår respekt

Den svenska skolutbildningen och vår lärarkår har hamnat i allt sämre dager. Få områden har fått så mycket politiskt och medialt utrymme som skolan och dess anställda. Med sjunkande skolresultat och alltmer stressade lärare är det heller inte så konstigt.

Det vållar sällan svårigheter att finna syndabockar för den som letar och i skolfrågan är dessa antingen regeringen, lärarna, kommunaliseringen eller möjligen en blandning. Kommunaliseringen och lärarens urgröpta auktoritet har knappast gjort skolan väl men det stora problemet ligger djupare rotat än dessa fenomen. I de länder vars elever ständigt levererar de bästa resultaten åtnjuter skolundervisningen en grundläggande respekt i samhället, från föräldrar, elever, lärare och politiker. Lärarens uppgift är i dessa länder att förmedla kunskap medan föräldrar ska se till att barnet kan tillägna sig den. Barnet ansvarar slutligen självt för att bäst möjligt lära och förstå det som förmedlas. Om detta är alla överens. En sådan grundläggande respekt för bildning, läraren och kunskap kan inte skapas av politiker eller lärare ensamma utan endast av oss alla tillsammans.

Om vi nu är ense om att kunskap är makt och att Sverige även fortsatt ska konkurrera medelst just kunskap måste vi alla ta vårt ansvar och ge skolundervisningen den respekt som den kräver och förtjänar.

Betygsvalideringen måste vässas

I Sverige råder brist på 50 000 ingenjörer om vi ska klara nödvändig produktutveckling. Samtidigt väljer allt färre svenska studenter någon av de tekniska linjerna. Detta konstaterade Leif Johansson, ordförande i Ericsson och Astra Zeneca, på ett IF Metall seminarium häromdagen. Allteftersom att bristen på tekniker tilltar växer högarna av utländska akademikers betyg i väntan på validering.

Svenska Dagbladet har uppdagat att över 2 400 invandrare med akademisk utbildning från hemlandet står i kö för att få sina betyg bedömda. Betyg som ofta är helt avgörande för personens integrering på arbetsmarknaden. Långa handläggningstider innebär att många människor, trots både godkänd och relevant utbildning, missar goda anställningsmöjligheter.  Flertalet av dessa personer hänvisas istället till Arbetsförmedlingen som idag härbärgerar 1 600 utländska ingenjörer och tusentals fler akademiskt skolade invandrare. Medan Sverige skriker efter teknikkompetens rullar alltså tusentals invandrade tekniker tummarna i Arbetsförmedlingens lokaler.

Sverige är sämst i EU på att integrera invandrare på arbetsmarknaden, en situation som knappast förbättras av de inte ens kan få sina betyg bedömda. För att fylla den av Leif Johansson omtalade kompetensluckan, ge fler invandrare en ärlig chans och för att mota xenofobin i grinden måste betygsvalideringen vässas.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lang-vantan-pa-betygskoll_8699658.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131107

Alltfler bereds högskoleplats

Kunskapsutvecklingen i Sverige lär bli ett av huvudnumren i kommande års valakt. Genom utbildning och kompetens ska Sverige klara konkurrensen, det är båda sidor ense om. Regeringen klandras dock konstant av oppositionen för att skinna skolsverige på resurser. Stefan Löfvén hävdar t ex med bestämdhet att andelen med högre utbildning kommer att sjunka konstant under ett antal år framöver.

Faktum är istället att Socialdemokreternas stolta 50 procents mål om antalet högskolestuderande sannolikt kommer att uppfyllas genom nuvarande skolpolitik. Av årets 19-åringar kommer 53 procent att kunna påbörja en eftergymnasial utbildning innan 34 års ålder. En siffra som kommer att stiga till drygt 63 procent inom fem år. Faktum är att Sverige aldrig haft så många studenter som idag, studenter som dessutom alltså också till största del kan läsa vidare. Det är därför lite beklämmande när socialdemokrater talar om kunskapssveriges nedmontering och att låglönejobben skulle vara prioritet nummer ett.

Sverige av idag rymmer människor med olika kompetenser och förutsättningar. Just därför behövs satsningar inte bara på dem med akademiska mål och teoretiska begåvningar. Sverige rustar sig bäst genom att bereda plats för alla, och akademiker kommer det heller inte råda brist på.

Tv-licensen bör förpassas till historieböckerna

I en nyligen avkunnad dom slog kammarrätten i Sundsvall fast att Radiotjänst har rätt att avkräva licenspengar även från dem som saknar tv men besitter endera dator, surfplatta eller smart mobil. Kammarrätten anser, i likhet med förvaltningsrätt och Radiotjänst, att alla former av ”tv-mottagare” är licenspliktiga.

Domen ger Public service ytterligare respit att inte behöva möta branschens pågående strukturomvandling. Tv-licensen härstammar från den tid då monopol rådde på radio- och tv-marknaden och då en kontrollerande myndighet likt Radiotjänst hade en legitim roll. Sedan dess har teknikutveckling och avmonopolisering förändrat spelplanen fullt ut. Detta slogs också fast i Pulic service-utredningen förra året vilken landade i att avgiften borde skrotas och ersättas med annan finansiering. Risken med att fortsätta i dagens spår är att licensfinansierad media, och avgiften i sig, förlorar än mer av sin legitimitet vilket sannolikt leder till än fler licenssmitare.

Public service fyller sin funktion i det tilltagande mediebruset och förtjänar att värnas om. Det görs dock inte genom dagens oändamålsenliga finansiering. Eftersom snart sagt alla hushåll numer är avgiftspliktiga finns ingen anledning till att inte betala den via skattsedeln, då skulle också de pliktskyldiga slippa betala även för de samvetslösa. För att säkra oberoendet och inte beblanda avgiften med annan skatt bör den läggas separat, likt kyrkoavgiften. Kammarrätten slog en gång för alla fast att tv-licensen bör förpassas till historieböckerna.