Varför denna olycka?

Våra ungdomar mår allt sämre, alltfler är deprimerade, lider av ångest och är självmordsbenägna. Detta i ett av världens mest välmående länder. Utvecklingen är alarmerande, olyckliga människor mår inte bara sämre utan presterar också sämre över lag.

Förväntningarna på dagens unga är många och högt ställda. De förväntas leverera på alltfler plan och förväntas framförallt vara lyckliga eftersom de har allt. I denna förväntansbild ryms en paradox. Alltmedan ungarna skäms bort materiellt ägnas de allt mindre tid av vuxenvärlden. Lagom efter amning lämnas de över i förskolans försorg för att sedan kvarstå i offentlig vård till vuxen ålder. Medan de vuxna tampas med sina bestyr och dåliga samvete tvingas barnen ensamma ut på livets stormiga vatten. Barnfattigdomen i Sverige är inte främst materiellt betingad utan snarare själsligt. Kombinationen av materiellt överdåd och ett samtida underskott på vuxenvärldens omsorg skapar en orättfärdigad förväntan på att känna lycka, som istället skänker olycka.

Lycka är inte att alltid vara lycklig utan att kunna resa sig igen när man har ramlat, på arbetsplatsen, i relationen eller det sociala. Det måste vi lära våra barn men då krävs de vuxnas närvaro och omsorg, snarare än prylar och annan själslös tingest.