Skatter och samhällskontraktet

Vad får dig att skriva under?

Vad är det som får de flesta av oss att frivilligt betala vår skatt och följa de regler som skattemyndighet och riksdag utfärdar? Trots världens femte högsta skatter och världens högsta marginalskatt är betalningsviljan god och skattemoralen ändå hög.

I ett sant skatteparadis behövs ingen snokande skattemyndighet alls eftersom folk ändå betalar de skatter som åsatts dem. Dit vill varje vettigt funtad skattepolitiker nå. Många steg har också tagits i rätt riktning. Rimligare beskattning av arbete sänder viktiga och sunda signaler om att arbete lönar sig. Likaså har skattelindringar på hushållsnära tjänster och husrenoveringar fått fler att betala dessa tjänster vitt. Den avskaffade förmögenhetsskatten tros ha lockat hem hundratals obeskattade miljoner till Sverige. Rimliga skatter får fler att vilja göra rätt, och när fler gör rätt följer snart fler eftersom toleransens mot fusk generellt minskar. Läggs sedan dessutom de insamlade medlen på rätt saker, där de gör mest nytta, torde skattemoralen bli mycket solid.

Sverige har lyckats få de allra flesta att skriva under samhällskontraktet mellan stat och medborgare. Tillståndet är dock inget evigt varande utan högst förgängligt. Börjar vi nu tufsa till skattesystemet, höja skatterna och kasta pengarna i sjön lär fler åter riva sina kontrakt för att köra solo.

Vinstbegränsning för mindre jobb, tillväxt och välfärd

Dock inte bara valfrihet på spel

De svenska tjänstenäringarna växer så det knakar och tar i allt större utsträckning över taktpinnen från de varuproducerande näringarna. Utvecklingen är glädjande av flera skäl. Tjänsteproduktion kräver mindre insats av kapitalvaror och fordrar därför mindre naturresurser av moder jord. Vidare krävs oftast mindre startkapital vilket gör det möjligt för fler att starta eget. Viktigast av allt, ändå, de flesta tjänstenäringarna är tämligen okänsliga för globala konjunkturnycker som normalt annars får våra klassiska exportsektorer att skälva.

Regeringen och Vänsterpartiet gör nu sitt för att mota utvecklingen. Dubblerade arbetsgivaravgifter för unga lär givetvis inte underlätta för de arbetsintensiva näringarna medan illröda förslag om vinstbegränsningar i välfärden lär lägga riktiga bumlingar på börda för riskbenägna välfärdsentreprenörer. Just välfärdsnäringarna, vård och omsorg, har exceptionellt goda förutsättningar för tillväxt och expansion. Konjunkturokänsliga som de är och med ständigt ökad efterfrågan. Svensk välfärd är dessutom präglad av högutbildad personal och stort teknikinnehåll och kunnande. Faktorer som brukar vara god jordmån för export och internationell expansion.

Utan möjlighet till vinstuttag, annat än en spottstyver på satsat kapital, dras mattan undan för hela sektorer som annars kunnat ge såväl jobb, tillväxt som mera välfärd.

En plump i feministprotokollet

Löfvens feministiska muskler imponerar inte

Bland anställda med högst två års eftergymnasial utbildning arbetar männen mer än en fjärdedel fler timmar än kvinnorna. Det motsvarar 440 timmar fler arbetade timmar på ett år. Bland tjänstemän på lägre nivå är gapet inte fullt så stort, även om dessa män jobbar drygt en femtedel mer.

Samtidigt som kvinnor jobbar betydligt färre antal timmar så jobbas dessa ofta i den offentliga sektorn. Där är både löneutveckling och karriärsmöjligheter sämre än i det privata. Dessa faktorer är de enskilt viktigaste för att förklara lönegapet könen emellan. Lösningarna bör i konsekvens härav fokusera på just dessa problem. I en studie för IFAU från 2004 konstaterar Lars Calmfors och Katarina Richardsson att en ökad konkurrens i välfärden och mer decentraliserad lönesättning särskilt gynnar kvinnors karriärer. Utan offentliga planmonopol skulle också fler, flexiblare, lösningar kunna utarbetas så att familjeliv bättre kunde kombineras med yrkeslivet.

Sveriges färska feministiska regering gör nu precis tvärtom, de vill monopolisera mera och begränsa arbetstiden ytterligare i det offentliga. En rejäl plump i feministprotokollet.

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kvinnor-i-sverige-jobbar-for-fa-timmar_4090651.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20141121

 

 

Allt här och nu

Inte mycket kvar till sparande

När Finansinspektionen så satte ned foten i bolånefrågan blev det amorteringsspåret man slog in på. Tuffa krav som på sikt ska tvinga ned belåningsgraden till 50 procent av fastighetens inköpspris. Omdömena har varierat och kritiken stundtals hård.

Amorteringskrav behandlar ett symptom utan att ge sig på själva sjukdomen, dvs. bostadsbristen. Med amorteringskravet lär nålsögat för stora grupper inte kunna passeras ens med titthålskirurgi. Många spår också att priserna till och med kan rusa ytterligare, eftersom färre förväntas flytta och köpa nytt då de skulle tvingas ta nya lån till de tuffare villkoren. Nu är en sund privatekonomi och en solid balansräkning alltid eftersträvansvärt varför amortering av höga lån alltid är att rekommendera. Med det ska då ske utifrån låntagarens specifika förutsättningar och långivarens riskbedömning. Ansvarig minister, Per Bolund, kluckar dock förnöjt eftersom han nu slipper ta i så obekväma frågor som begränsningar av ränteavdragen och sänkta flyttskatter.

Sveriges extremt generösa ränteavdragsmöjligheter och höga skatter på kapital, dvs. sparande och bland annat hus- och lägenhetsförsäljningar leder inte bara till nya lån, lyxfällor och bostadsbubblor utan sänder också rejält skruvade signaler. I detta land sparar vi inte utan lånar. Enligt principen, allt här och nu. 

Vårdvalet är här för att stanna

Så fick Jonas Sjöstedt åter hoppa jämfota av glädje. Först de framgångsrika förhandlingarna om vinstbegränsningar i välfärden och nu Riksrevisionens kritik av vårdvalet. Inget parti är så besjälat av att inskränka medborgarens friheter som Sjöstedts vänsterparti.

Riksrevisionens rapport var på många sätt graverande och belyste med tydlighet reformens brister. Att de sjukaste och mest vårdbehövande i viss mån trängts undan till förmån för patienter med lindrigare åkommor är givetvis inte okej. Många landsting har valt modeller där antalet besök premierats snarare än att söka en där vård ges efter behov och utifrån vårdtyngd. Sådana modeller måste modifieras för att vårdvalet ska bli rättvist och jämlikt. Samtidigt konstaterar denna rapport, precis som tidigare rapporter gjort, att antalet vårdcentraler ökat och det idag är mycket lättare att få tid inom primärvården. Vidare, vilket kanske är viktigast av allt, vet vi utifrån medborgarundersökningar att vi överlag är mycket nöjda med att själva få välja våra vårdgivare.

Riksdagens mandatfördelning talar för att vårdvalet är här för att stanna, något som lär dämpa Sjöstedts goda humör men å andra sidan glädja de allra flesta av oss andra.

Schackrande för miljarder

Med den nya regeringen är det stop från hela håll.

Två disparata partier med knappt 40 procents väljarstöd utgör för tillfället regering. Till val gick de var och en med luftiga och vidlyftiga löften till sina väljare. De Gröna utlovade en grön klimatomställning med miljarder i ytterligare miljöskatter, inhibition av stora infrastrukturprojekt och rivning av befintliga. Socialdemokraterna lovade motsatsen och talade istället om en återindustrialisering och lyhördhet inför näringslivet.

När nu löften ska bli politik tas det politiska schackrandet till nya nivåer, vilket tyvärr inte bara leder till brutna vallöften utan ätter värre till hjärtstillestånd för delar av näringslivet. I väntan på besked om vinstförbud i välfärden har en utredning tillsatts. För att kyla ned känslorna kring nedläggningen av Bromma flygplats tillsätts en utredning. Förbifart Stockholm skjuts upp, oklart varför men med åtskilliga miljarder i extra kostnader. Samma öde har nyprojekteringen av Slussen gått till mötes. Osämjan och schackrandet inom regeringen innebär inte bara miljardrullning av skattepengar utan framförallt en ökad osäkerhet och ett misstroende inom näringslivet, vilket knappast främjar investeringsklimat och riskvilja.

Den en gång förutspådda rödgröna röran verkar nu ha tagit form, till hela Sveriges förfång.


http://rasmusliberal.com/2014/11/03/osakrad-naringspolitik/