Miljöpartiet – extremisterna

Gröna extremister

Om det är ett uttryck för desperation eller kommer sig av verklig övertygelse vet vi inte. Vad vi däremot vet är att Miljöpartiet slagit in på en direkt radikal linje. 

Den uppmärksamme borde rimligen ha reagerat vid Agendas senaste partiledardebatt när språkrör Per Bolund som enda partiledare uppgav sig redo att inskränka fri- och rättigheter för klimatets skull. Det är ingen liten sak utan något man annars förknippar med auktoritära stater och, tydligen, pandemitillstånd. Vid partiets kongress i dagarna har en i mångt närmast revolutionär agenda spikats. Partiet vill nu spola det finanspolitiska ramverket för att årligen låna 100 miljarder till sin klimatfärdplan. Utöver det vill man redan inom tre år förbjuda nyförsäljning av bensin- och dieselbilar och 2030 helt stänga tankpumparna för fossildrivmedel. Planenligt genomfört vore det slutet för inte bara svensk fordonsindustri utan sannolikt också för åtskilliga företag och landsorter, beroende av rimligt prisatt drivmedel. Den ekonomiska agendan är i mångt lika radikal där partiet går fram med en omvänd arbetslinje. Bidrag ska höjas över hela linjen liksom garantipensionen, även för dem som aldrig lyft ett finger i Sverige. Skatter ska samtidigt höjas för löntagare och entreprenörer, liksom på kapital och bostäder. Sammantaget en skattepolitik som får självaste Vänsterpartiet att framstå som blyga. 

Det enda som måhända förskräcker mer än MIljöpartiets poliitk i sig är att den mycket väl riskerar att bli regeringspolitik efter valet. Och med Miljöpartiet extremisterna i Rosenbad, så hotas inte bara svensk ekonomi och svenska jobb utan även svenskens fri- och rättigheter.

Respektera medlemmarnas röst liberaler

Medlemmarnas val

Det är för envar, partiaktiv som annan, uppenbart att Liberalerna är ett fortsatt splittrat parti. Nästan lika uppenbart är att partiledare Sabuni inte fått sitt partis fulla uppbackning, trots det entydiga mandat som medlemmarna gett henne. Detta är ett misslyckande för hela organisationen, men också illojalt av dem som inte backar upp partiledaren samt ohållbart för partiet.

När Sabuni på landsmötet 2019 fick ett överväldigande stöd av medlemskåren var det utifrån förhoppningen om en nystart och ett tydligare liberalt parti. Uppenbart för denna majoritet av medlemmar var att ambivalensen i regeringsfrågan och tvehågsenheten till om riktningen var vänster eller höger skadat förtroendet för partiet. Liberala och till övervägande del borgerligt sinnade väljare trodde sig ha röstat för en borgerlig regering men fick fyra år till med Stefan Löfven, Per Bolund och Isabella Lövin. Sabuni var emot denna lösning och stod för en annan linje som medlemmarna alltså gav henne sitt stöd för att driva. Medlemmarna utgör fundamentet i alla partier och dess röster borde vara lag. Att grupperingar inom partiet då mer eller mindre öppet motarbetar sin partiledare är odemokratiskt och respektlöst, både mot Sabuni själv men också mot medlemmarna. Samtidigt är det ohållbart eftersom Liberalerna nu mer än någonsin behöver tala med en röst.

Med valet av Sabuni till partiledare valde Liberalerna också väg, tills annat är beslutat av medlemmarna. De som inte respekterar detta skjuter inte bara partiledaren i sank utan hela partiet. Och det vore både illojalt och olyckligt, eftersom borgerligheten behöver ett förnuftigt liberalt parti.

Tacka näringslivet för det

Krisen kommer ebba ut,

trots Per Bolund

Det har inte varit roligt att driva företag de senaste månaderna. Inte bara för att intäkter sinat, kollegor tvingats hem och privatekonomin smulats sönder utan också för att en allmänt trist syn på företagande fått fäste. Vår finansmarknadsminister vill exempelvis förbjuda vinstuttag för alla företagare. Samtidigt misstänkliggörs företag som tar del av statliga stöd av klickjagande journalister liksom privata vård- och omsorgsgivare ges skulden för äldrevårdens fall och vårdens bristande krislager.

Att ge sig på näringslivet är tacksamt, anonymt och girigt som det är. För tillfället är det dock inte bara olämpligt utan direkt felaktigt. Det är snarare så att det privata, trots det offentliga, kommer ta oss igenom denna kris. Medan politiken visat sig oförmögen att snabbt få fram test- och sjukvårdsutrustning har flexibla företag i rask takt ställt om sina verksamheter för massproduktion. Getinge har till exempel lyckats flerfaldiga sin produktion av respiratorer och ventilatorer medan stiftelsen Norrsken raskt startat företag för utveckling av masstestning. Listan av liknande exempel kan expanderas i det närmast oändliga. Det ser vidare ut som att det blir privat snillerikedom och kapital som slutligen kommer förse oss med det eftertraktade vaccinet. När 100 labb från olika läkemedelsföretag globalt satsar gemensamt går det fort. Pfizers vd tror på färdigt vaccin före årsskiftet medan Astra Zenecas dito tror på ”ett eller flera vaccin mot slutet av året”.

Faktum är att våra samhällen står handfallna utan de privata initiativen, individers riskvilja och privat kapital. Coronakrisen kommer ebba ut och till stor del kommer vi ha näringslivet att tacka för det.

Hög tid att lämna tillbaka badkläderna

Bör lämna tillbaka badkläderna

Stora delar av näringslivet går idag på knäna, när intäkterna sinar medan kostnaderna i princip är intakta. Det är nu, när tidvattnet dragit sig undan, som det blivit tydligt vilka som badat nakna. Frågan är dock vem det är som dragit ned badbyxorna på de svenska företagen.

Det borde egentligen inte förvåna finansmarknadsminstern att svenska företag nu står näck och trånar efter statens värme och omsorg. Att bygga eget kapital och soliditet har inte varit lätt i Sverige genom tiderna, vilket höga direkta och indirekta skatter samt kostnader för att anställa effektivt motverkat. Skattesystemet har på så sätt borgat för dagens läge, och det är således skattepolitiken som dragit byxorna av företagen. Att Per Bolund och Magdalena Andersson nu tvingas rycka ut med den värmande badrocken är därför inte konstigt och heller inte mer än rätt. För faktum är att både badbyxor och badrock bara varit staten till låns.

När isarna lägger sig och vinden pinar så är det extra viktigt att värna om badgästerna, för annars lär de inte återvända till högsäsongen. Då inte förr så är det därför hög tid för Bolund, Andersson och övriga att lämna tillbaka badkläderna, för badgästerna fryser just häcken av sig.

Ingen har råd med Bolundbuffert

Svamlande finansmarknadsminister

Successivt har aktiekapitalkravet skruvats ned från 100 000 kr till dagens 25 000 kr. Samtidigt har revisorsplikten avskaffats för de mindre företagen. Samtliga åtgärder har genomförts för att sänka tröskeln att starta eget.

Den nya nivån om 25 000 kr gäller från årsskiftet 2020 och infördes under finansmarknadsminister Per Bolunds styre. Idag, fyra månader och en Coronakris senare, förstummas samme Bolund över näringslivets tunna buffertar och funderar över politiska åtgärder för att rätta till det. Att återställa aktiekapitalkravet till 100 000 kr och återinföra revisorsplikten skulle nog vara bra, både för företagaren själv, dennes leverantörer, långivare och övriga intressenter. Den frågan har Bolund dock inte lyft utan svamlar istället om något oklart buffertkrav motsvarande det som bankerna har på sig. De flesta företag, inte minst de mindre, verkar i en extremt konkurrensutsatt miljö med genomsnittliga rörelsemarginaler om knapra 6-7 procent. Det ger omöjligen kapital nog att bygga Coronabuffertar, där intäkterna kanske helt raderas under flera månader.

Ingen har råd med en Bolundbuffert och ingen skulle ha råd att starta eget. I och för sig, då skulle givetvis färre behöva Bolunds stöd i kristider. Samtidigt, och etter värre, skulle vi få betydligt färre skattebetalare vars pengar bland annat Bolunds politik är så beroende av.

Utmanande budgetutspel

Extra busväder med höstbudgeten.

I fredags levererade finans- och finansmarknadsministrarna en tung uppsättning budgetutspel. Sammantaget avser Andersson och Bolund höja skatterna med 28 miljarder till nästa år. Även om de båda vädjade om förståelse för ett utmanande ekonomiskt läge så kan utspelen inte kategoriseras som annat än en riktig bomb.

Dessa och tidigare föreslagna höjningar ger en klar bild över regeringens visioner, där de själva snarare än vi andra ska ställa saker till rätta. I Anderssons och Bolunds värld kan nämligen satsningar endast ske genom deras, dvs. skattesedelns, försorg. Vi övriga synes duga illa till. Företagande och anställning ska bli dyrare, arbete efter 65 års ålder likaså. Sparmöjligheterna ska försämras via slopat pensionssparavdrag och höjda skatter på investeringssparkonto och i kapitalförsäkring. Transporter och pendling ska bli dyrare, liksom energin till industrin när kärnkraften ska betala mer. Efter förankring hos Vänsterpartiet kan vi också förvänta oss inkomstskattehöjningar för medel- och höginkomsttagare.

Om denna bombmatta av skattehöjningar ska kunna pareras krävs närmast genialisk politisk förmåga, som nuvarande ledning hittills inte visat prov på. Utspelen är utmanande, inte minst som förslagen garanterat kommer att passera genom riksdagen.

Allt här och nu

Inte mycket kvar till sparande

När Finansinspektionen så satte ned foten i bolånefrågan blev det amorteringsspåret man slog in på. Tuffa krav som på sikt ska tvinga ned belåningsgraden till 50 procent av fastighetens inköpspris. Omdömena har varierat och kritiken stundtals hård.

Amorteringskrav behandlar ett symptom utan att ge sig på själva sjukdomen, dvs. bostadsbristen. Med amorteringskravet lär nålsögat för stora grupper inte kunna passeras ens med titthålskirurgi. Många spår också att priserna till och med kan rusa ytterligare, eftersom färre förväntas flytta och köpa nytt då de skulle tvingas ta nya lån till de tuffare villkoren. Nu är en sund privatekonomi och en solid balansräkning alltid eftersträvansvärt varför amortering av höga lån alltid är att rekommendera. Med det ska då ske utifrån låntagarens specifika förutsättningar och långivarens riskbedömning. Ansvarig minister, Per Bolund, kluckar dock förnöjt eftersom han nu slipper ta i så obekväma frågor som begränsningar av ränteavdragen och sänkta flyttskatter.

Sveriges extremt generösa ränteavdragsmöjligheter och höga skatter på kapital, dvs. sparande och bland annat hus- och lägenhetsförsäljningar leder inte bara till nya lån, lyxfällor och bostadsbubblor utan sänder också rejält skruvade signaler. I detta land sparar vi inte utan lånar. Enligt principen, allt här och nu. 

Borg är i sin fulla rätt att moralisera

Finansminister Borg har blivit alltmer stridslysten under senare tid. Det är då inte bara Magdalena Andersson, Per Bolund, Ulla Andersson och andra politiska kombattanter som får sig en slev utan också skatteplanerande storföretag och revisorer.

Anders Borg är förmodligen den person med bäst insyn i hur landets finanser och välfärd påverkas av skatteintaget och skattemoralen. En god betalningsvilja kombinerad med en effektiv skatteförvaltning ger ofrånkomligen stärkta statsfinanser. Det i sin tur möjliggör framtidsinvesteringar och effektiviserande skattesänkningar. När då de största skattebetalarna i form av Sveriges storföretag och de personer, revisorerna, som ska vara normsättande i näringslivet gör sitt yttersta för undgå denna skatt inte bara eroderar skattebasen utan också övriga skattebetalares betalningsvilja. Det är nu inget olagligt i att inom vissa givna ramar aggressivt planera bort sin skatt, det står i allas fulla rätt och kan ibland dessutom vara direkt nödvändigt i en hårdnande global konkurrens, men det behöver därför inte vara moraliskt försvarbart.

Moral och etik är luddiga begrepp eftersom vi alla avgör innebörden av dem själva. Skatteplanerare behöver med detta sagt därför inte vara moraliskt lågtstående men de kan knappast heller anses särskilt högtstående.