Sahlins förtroendekris är ingen genusfråga

Förtroendet för S - ledaren Mona Sahlin är rekordlågt, inte bara bland borgerliga utan också hos de rödgröna väljarna. De som uppger sig ha stort eller mycket stort förtroende för Sahlin pendlar mellan 25 och 30 procent beroende på mätning och tidsperiod. Motsvarande siffra för sittande statsminister varierar mellan 55 och 65 procent. I vissa mätningar har de rödgröna anhängarna till och med uppgivit att de skulle föredra Wetterstrand som statsminister. Siffrorna i sig är givetvis oroande eftersom Sahlin skulle bli hela Sveriges statsöverhuvud vid ett regeringsskifte.

I vårt genusmedvetna land har många förklarat misstroendet mot Sahlin som ett utslag av hennes kön. En man hade aldrig tvingats schavottera såsom Sahlin tvingats göra. Men är detta verkligen förklaringen? Ingen tidigare statsministerkandidat har haft ett så uselt CV att visa upp för sina väljare.

Snarare än av kön lär det låga förtroendet förklaras av Sahlins långa rad av klavertramp. Svartavlönad dagmamma (1990), obetald TV-licens (1993), obetald bilförsäkring och utebliven besiktning (1993), frekvent användande av statens kontokort för privat bruk (1995), semester på Mauritius med familj, assistent och livvakter, betald med skattemedel (1995), 98 obetalda parkeringsböter (av vilka 32 gick till Kronofogden), för sent betald restskatt (2000), utträde ur facket 1996 – 2006.

Hade Reinfeldt, Persson eller Palme haft ett sådant bagage skulle de knappast ha ingett förtroende, trots deras kön. Visst är Sahlin kvinna, men i detta fall spelar det faktiskt ingen roll.

Grattis Libyen!

Muammar Gaddafi, Libyens solskensledare sedan trettio år, har all anledning att fira dessa dagar. Gaddafi har nämligen lyckats med konststycket att gå från obotlig terrordespot till ledare för ett av de utvalda länderna i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Här sitter han nu med kollegor från bl.a. Kina, Kuba och Saudiarabien och tillser att världens länder inte förtrycker sina medborgare.

Lite (o)lustigt kom nästan samtidigt en rapport från en av de ledande människorättsorganisationerna, Freedom House, där världens mest repressiva länder rankas. Inte oväntat kvalar som vanligt Kina, Kuba, Libyen och Saudiarabien in bland de absolut mest hårdföra. I toppskiktet konkurrerar man med bland andra Burma, Nordkorea, Vitryssland och Eritrea om att förtrycka sitt folk mest.

En plats i FN:s människorättsråd innebär en enorm tyngd att påverka och, framförallt, att förhindra påverkan. Huruvida FN fördömer eller kritiserar en nation är nämligen beroende av att det finns en majoritet för detta i rådet. I de fall exempelvis Gaddafi har lite sämre samvete sedan ännu en fri tidning förbjudits eller där kungahuset i Saudiararbien har på känn att omvärlden eventuellt misstycker deras förbud mot kvinnlig bilkörning röstar de givetvis inte för ett fördömande av Kinas hantering av dess Uigurer. Liknande exempel av skurknepotism har staplats på varandra under senare tid. Just Kinas förföljelse av minoritetsfolket Uigurer har till exempel aldrig lett till någon FN resolution.

Den en gång så stolta organisationen ”för alla stater som vill arbeta för fred” bildades efter krigslutet 1945. Genom samarbete skulle världens länder undvika krig och man skulle diskutera istället för att slå på stridstrumman. Med tiden har FN växt till ett monster med 192 medlemmar, som ovan nämnt, knappast bara länder ”som vill arbeta för fred”. Visst låter det bra med en fredsorganisation öppen för alla, dessvärre löser den inga problem. Istället ger den, via medlemskapet, legitimitet åt världens värsta skurkstater och dess ledare.

Muammar Gaddafis resa från hatad och fruktad despot till en av världens övervakare av mänskligt förtryck är dock imponerande och förtjänar en tulipan. För FN:s del innebär omfamnandet dock ännu en spik i frihetskistan.