Glöm direktörerna och fokusera på skolan

Fördummande och banal

Traditionsenligt så här års presenterade nyligen LO sin rapport om inkomstskillnader och ojämlikhet i landet. Som vanligt och förväntat har storbolags VD-lönerna dragit ifrån industrarbetarnas ytterligare, som nu tjänar hela 60,2 gånger mer. Det låter, och är, oerhört och den eftertänksamme frågar sig kanske vad direktörerna ska till med alla pengar. 

Vad VD gör av sina miljoner är dock både ointressant och oväsentligt, av relevans är däremot hur samhälle och debatt svarar på dessa uppgifter. LO:s bot är lika enkel som käck, ytterligare skatt för rika och rejäla kapitalskattepåslag. Finansministern går på samma linje och förepråkar likaså mera kapitalskatt. Frågan som då ska ställas är hur detta skulle göra Sverige bättre, fattiga rikare, integrationen smidigare och skolan funktionell. LO:s jämlikhetsrapporter är fördummande och banala i sitt upplägg och konklusion. Att direktörer blir allt snuskigt rikare sticker i mångas ögon, men att göra dem mindre snuskigt rika hjälper inte dem i utanförskap, utan utbildning och utan lön. Arbete och investeringar ska stimuleras och utanförskap bekämpas. För dem med jobb och utbildning har reallönerna efter skatt ökat påtagligt de senaste decennierna, tack vare jobbskatteavdrag och ansvarsfulla lönerörelser som hållit inflationen i schack. De som däremot stått bredvid, har hamnat verkligt bredvid.   

Höga VD-löner är inte Sveriges problem utan istället en misslyckad integration och en dysfunktionell skola, som inte gett elever de kunskaper som samhälle och arbetsgivare fordrar. Samhällets svar på LO:s rapport borde därför vara att glömma direktörerna och fokusera på skolan.

Vi gillar olika

Gilla olika, men lev med

konsekvenserna

På valdagen den 19 september 2010 lanserade Aftonbladet kampanjen ”Vi gillar olika”. Den värjde sig mot främlingsfientlighet och riktade udden mot Sverigedemokraterna som då var på väg in i riksdagen. Nu är de inne med råge men det finns andra goda skäl att återanvända Aftonbladets gamla slogan.

När SVT nyss rapporterade om att gapet mellan fattiga och rika ökat i 275 av Sveriges 290 kommuner blev det liv i den politiska luckan. Utvecklingen beklagades och fördömdes från vänster till höger och utvecklingen tarvade enligt de tilltalade omedelbara åtgärder. Innan vi går till handling måste vi dock gå till botten med frågan om ojämlikhet. Många ställde sig bakom Aftonbladets kampanj då, att olika faktiskt är bra. Olika, alltså mänsklig mångfald, innebär dock också olika utfall. För vi är olika, exempelvis ifråga om ambition, riskvilja och arbetsbenägenhet. Accepterar, ja till och med gillar vi det, måste vi också acceptera olika utfall. Och ekonomiska gap. Ekonomiska gap är inte i sig problemet utan snarare när inte alla erbjuds samma möjligheter att få full utväxling för sina ambitioner, sin risk- och arbetsvilja.

De som verkligen gillar olika bör därför inte främst förbanna sig över ekonomiska gap utan över de orättvisor som innebär att inte var en får möjlighet att utveckla sin full potential.

Bättre belöna än bestraffa

Bättre tjockare plånbok åt fler

än färre

En liberal syn på människan är att den vill väl och kan bäst själv. Det är en positiv ansats som lämnar mycket frihet åt individen men som också är uppfordrande då den samtidigt ställer krav. Krav på eget ansvar, flit, moral och egen reflektion.

Ansvar, flit, moral och reflektion är ideal som ett samhälle behöver. Ett samhälle präglat härav är ett fungerande samhälle, oavsett färg på dem som för tillfället bestämmer. Medborgare bör därför uppmuntras att agera i linje med dessa ideal. Här skiljer sig liberalismens syn och från den socialistiska, då den senare hellre trycker ner än uppmuntrar. Viktigare än att få fler att ta egna initiativ och eget ansvar är att bestraffa dem som gör det. Det är improduktivt och resursförstörande. För det är exempelvis bättre för samhället att fler får välbetalda jobb än att de som har det straffbeskattas för det. Eller att fler gör välinformerade aktieaffärer än att de som gör det därför ska betala extra i skatt.

Goda ideal och gott beteende ska uppmuntras. Det är också genom att få fler att leva efter sådana ideal som vi bäst råder bot på ekonomiska och sociala ojämlikheter. Och då är det bättre att belöna än att bestraffa.

LO kokar soppa på spik

LO intensifierar sin jakt på nya mått att mäta samhällets ökande klyftor och ojämlikhet. Senast i raden av tappra försök är förbundets rapport om svenskars resvanor. Av rapporten framgår att 32 procent av de svenska arbetarna stannar hemma i sommar vilket är 6 procent fler än för fem år sedan och bland de högsta siffrorna sedan 1984.

LO, och Göteborgs Posten som citerar rapporten, slår på allra största trumman. ”En oroväckande trend” som enligt utredaren Mats Larsson visar att klasskillnaderna ökar och att all fler på grund av skral ekonomi tvingas stanna hemma. Lika alarmistisk är GP som på första sidan exklamerar att det för var tredje arbetare bara är en dröm att få tillbringa semestern i en hängmatta, solstolen eller i en bungalow.

För det första går det inte att dra några sådana slutsatser av rapporten, respondenterna fick nämligen inte uppge skälet till deras semesterbeslut. Med andra ord kan det mycket väl ha varit frivilligt att avstå chartern. För det andra kan det knappast vara en mänsklig rättighet att tillbringa semestern i en bungalow. Och slutligen för det tredje, det är högst osannolikt att svensken skulle ha mindre råd att resa i år än tidigare år.

All tillgänglig statistik visar att alla, inte minst den medelklass som arbetarna tillhör, fått mer att röra sig med under senare år. Samtidigt är kronan rekordstark mot de flesta resevalutor. I kombination med allt billigare flygresor och utlandsboende blir det nära nog billigare att semestra utomlands än att stanna hemma. LO:s rapport blir därför intet mer än en smaklös soppa, kokad på förvisso vass spik.

http://www.gp.se/resor/1.982788-var-tredje-arbetare-stannar-hemma-pa-semestern