Vi gillar olika

Gilla olika, men lev med

konsekvenserna

På valdagen den 19 september 2010 lanserade Aftonbladet kampanjen ”Vi gillar olika”. Den värjde sig mot främlingsfientlighet och riktade udden mot Sverigedemokraterna som då var på väg in i riksdagen. Nu är de inne med råge men det finns andra goda skäl att återanvända Aftonbladets gamla slogan.

När SVT nyss rapporterade om att gapet mellan fattiga och rika ökat i 275 av Sveriges 290 kommuner blev det liv i den politiska luckan. Utvecklingen beklagades och fördömdes från vänster till höger och utvecklingen tarvade enligt de tilltalade omedelbara åtgärder. Innan vi går till handling måste vi dock gå till botten med frågan om ojämlikhet. Många ställde sig bakom Aftonbladets kampanj då, att olika faktiskt är bra. Olika, alltså mänsklig mångfald, innebär dock också olika utfall. För vi är olika, exempelvis ifråga om ambition, riskvilja och arbetsbenägenhet. Accepterar, ja till och med gillar vi det, måste vi också acceptera olika utfall. Och ekonomiska gap. Ekonomiska gap är inte i sig problemet utan snarare när inte alla erbjuds samma möjligheter att få full utväxling för sina ambitioner, sin risk- och arbetsvilja.

De som verkligen gillar olika bör därför inte främst förbanna sig över ekonomiska gap utan över de orättvisor som innebär att inte var en får möjlighet att utveckla sin full potential.

Andersson smider medan järnen är varma

Bara höja lite till

Alla stjärnor står för tillfället rätt på den svenska ekonomiska himlen. Minusräntor, svag kronkurs, stigande tillgångspriser, optimistiska hushåll och inköpschefer liksom ett ljusnande läge på våra största exportmarknader, eldar på den ekonomiska brasan. Det innebär samtidigt ett ypperligt tillfälle för strukturreformer, som garanterar oss välgång även i sämre tider.

Med vinden i seglen passar finansministern istället på att återigen expandera transfereringssystemen medelst skattehöjningar. Något luddigt motiverar hon sitt handlande med ökade inkomstklyftor, som härigenom ska slutas. Det är i och för sig riktigt att de som saknar arbete halkat efter övriga i inkomstutvecklingen. Lika riktigt är det dock att de med arbete fått se sin reala disponibla inkomst öka med 60 procent mellan 1995-2012, och ytterligare därefter. Magdalena Anderssons slutsats, att sluta klyftorna genom ökade skatter och höjda bidrag, är därför endast till mindre del riktig. Snarare minskar de höjda skatterna och bidragen incitamenten till att ta sig ur arbetslösheten. Och detta trots att det endast är arbete som faktiskt kan minska inkomstklyftorna.

Magdalena Andersson smider de socialdemokratiska järnen när den ekonomiska brasan gör dem varma. Det är dumt, för en vacker dag svalnar brasan och då lär det gå fortare än nödvändigt.

”Hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”

Öppet för vissa, stängt för många andra

Svensk ekonomi växer så det knakar och arbetsmarknaden är glödhet, för vissa. Handelsbanken konstaterar i sin senaste konjunkturprognos att arbetslösheten i gruppen inrikes födda 25-74 år ligger på 3,1 procent och väntas sjunka ytterligare. Motsvarande siffra för utrikes födda är 21,8 procent.

Tudelningen på arbetsmarknaden och den allt snabbare växande klyftan, mellan dem som är inne och de som lämnats utanför, är politikens främsta utmaning att ta sig an. Idag är mediantiden för en nyanländ sju år för att få första jobbet. Hos dem som nu är inskrivna i etableringsuppdraget hos Arbetsförmedlingen har 30 procent eftergymnasial utbildning, 21 procent gymnasial utbildning medan hela 48 procent enbart har förgymnasial utbildning. Detta är alarmerande siffror för ett land med höga välfärdsambitioner, Europas hårdaste beskattning av arbete och lägst andel låglönejobb. Det finns under sådana omständigheter ingen arbetsmarknad för flertalet av de arbetslösa, och får inte de några jobb blir det svårt att upprätthålla välfärdsambitionerna.

Enligt Handelsbanken bidrar snäv lönespridning, höga marginalskatter och bidragssystem som inte stimulerar lågutbildade att söka jobb till att de enklare jobben som skulle kunna matcha flertalet arbetslösa blir för få. Banken avslutar sedan rapporten med en retorisk fråga: ”hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”. Bra fråga.

Klyftorna som växer

Många häpnas vi över hur astronomiskt rika vissa av oss är. I dagarna lär vi få ännu ett gäng rikingar till förmögenhetsklubben, när spelutvecklingsbolaget Mojang övergår i Microsofts ägor. Bolagets storägare och spelutvecklaren Markus Persson lär kamma hem flertalet miljarder.

Kan detta vara ett problem? Persson bidrar trots allt påtagligt till att vidga de ekonomiska klyftorna. Det torde ändå vara svårt, ens för den mest envetne klasskampsförkämpen, att hävda detta. Samtidigt är det just personer som Persson som spär på gapet mellan fattig och rik. Exemplet belyser den inbyggda konflikt som ligger i begreppet. Persson har från ingenting skapat en kassako som nu står redo för slakt, ingen har dock blivit fattigare för det. Istället lär försäljningen inbringa många sköna miljarder till statskassan. Alla har således tjänat på Perssons nyvunna rikedom.

Eftersom den ekonomiska kakan växer, mest påtagligt genom innovationer likt Mojangs Mindcraft, behöver den enes död inte vara den andres bröd. Trots att klyftorna växer. Så istället för att dogmatisera kring detta ganska andefattiga begrepp bör fokus ligga på hur rikedom skapas och hur fler kan skapa sig en.

http://www.di.se/artiklar/2014/9/16/notch-gar-om-pamparna/

Idel vinnare på sänkt skatt

Svenska låginkomsttagare är den låginkomsttagargrupp som i de ursprungliga EU 15-länderna fått störst inkomstökning sedan 2006. Detta framgår av statistik från EU-organet Eurostat. Statistiken visar vidare att en svensk vuxen som är fattigare än 90 procent av alla vuxna i landet har fått en inkomstökning med 14 000 kr per år, beaktat inflation.

Sett till köpkraft har Sveriges låginkomsttagare den fjärde tjockaste plånboken bland de jämförda femton länderna, två placeringar bättre än 2005. Enligt SCB har spridningen i människors inkomster efter skatt varit i princip oförändrad sedan 2005, trots att andelen pensionärer och studerande ungdomar ökat kraftigt. Stefan Fölster, professor i nationalekonomi, pekar på ett genomgående mönster där låginkomsttagare gynnats mer i länder som sänkt skattetrycket, likt Sverige, än länder som höjt eller bibehållet skattenivåerna.

Ovanstående torde mana till eftertanke. Istället för att åter vrida åt skattekranarna och begränsa sin horisont till inkomstutjämning bör fokus ligga på verkliga, jobbskapande och innovationsdrivande reformer. Sådana, till skillnad från skadligt höga skatter, gynnar nämligen hela samhället.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sveriges-fattiga-har-fatt-det-storsta-inkomstlyftet-i-eu_3646432.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140612

http://martinskjoldebrand.net/index.php/home/k2-categories/item/410-mythbusting-101-de-fattiga-far-det-fattigare

Kampen om verklighetsbilden hårdnar

Mycket har hänt i det politiska Sverige sedan maktskiftet för 7 år sedan. Valfriheten har ökat, skatterna sänkts för arbetstagare och pensionär, avgifter har sänkts för att anställa vilket också momsen gjorts för café- och restaurangnäring. Om dessa reformer kan man ha olika uppfattningar, vilket är självklart i ett öppet och fritt samhälle. I kampen om verklighetsbilden förekommer dock en del tjuvnyp vilka solkar ned och förmörkar verkligheten.

Från oppositionen hörs bl a att Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar allra mest. Utgångspunkten är då det relativa måttet där man anses fattig om man har lägre inkomst än 50 procent av medianinkomsten. Mätmetoden slår blint och tar ingen hänsyn till om folk trots sin relativa fattigdom ändå fått det bättre, vilket är fallet i Sverige. Svensken har haft en av de bästa reallöneökningarna i hela OECD, brutto. Efter skatt har än mer blivit över tack vare jobbskatteavdragen. Det trummas också in att Sverige lider av massarbetslöshet, att unga står inför en hopplös arbetsmarknadssituation och att långtidsarbetslösheten biter sig fast på en allt högre nivå. Bortsett från alla de gymnasister och studenter som söker arbete parallellt med studierna sjunker ungdomsarbetslösheten till drygt 7 procent snarare än 25. Så sett sjunker även den totala arbetslösheten från 8 till drygt 5,7 procent, vilket är en riktigt bra siffra internationellt sett. Även om långtidsarbetslösheten ökat sedan 2008 har Sverige ännu ett av de lägsta långtidsarbetslöshetstalen i Europa, drygt 19 procent mot EU-snittet 45 procent enligt EU-organet Eurostat.

Kampen om verklighetsbilden lär hårdna ytterligare fram till nästa års val. Må bästa lag vinna den kampen, för bara utifrån korrekta fakta kan de rätta besluten kan fattas.

http://www.di.se/#!/artiklar/2013/9/4/debatt-sverige-ar-inte-sa-bra-som-obama-tror/

Rikare trots ökade klyftor

De tilltagande inkomstklyftorna har åter blivit hett stoff på debattforum. Media ställer undersköterskan och den handelsanställda mot börs VD:n och allehanda välbetalda direktörer. Reaktionerna låter heller inte vänta på sig, vid den senaste pejlingen ansåg 80 procent i gruppen låg- och medelinkomsttagare att inkomstskillnaderna nu är för stora.

Det är antagligen få av oss som någon gång inte grymtat till framför nyheterna när det åter visat sig att någon riktig riking fått ännu mer. Konstruktivare för debatten än ett stilla grymtande framför TV:n vore dock om vi lyfte blicken och såg bortom de braskande rubrikerna, där finns nämligen rikligt med intressanta siffror att ta del av.

Dessa siffror visar förvisso att inkomstklyftorna ökat de senaste 20 åren, där den rikaste tiondelen fått en ökning med 76 procent efter skatt och justerat för inflation. Detta samtidigt som medelinkomsttagaren endast fått 30-40 procent mer och den fattigaste tiondelen ynka 7 procent. Förutom att några få av oss fått det betydligt bättre visar alltså siffrorna att vi alla fått det bättre, om än marginellt på vissa håll. Det verkliga problemet är istället att alltfler betraktar sig som fattigare. Tapio Saloni, professor i socialt arbete, förklarar detta med vår alltmer konsumtionsbaserade vardag vilken gör oss alltmer beroende av att ha vissa prylar. I en sådan konsumtionskarusell blir det allt svårare för stora grupper att hänga med.

Detta ”ha-begär” kan vi dock själva styra över vilket vi i större utsträckning också borde försöka göra. För kan vi bara tygla detta begär så kan vi trots allt glädja oss åt att vi får det allt bättre.