Andersson smider medan järnen är varma

Bara höja lite till

Alla stjärnor står för tillfället rätt på den svenska ekonomiska himlen. Minusräntor, svag kronkurs, stigande tillgångspriser, optimistiska hushåll och inköpschefer liksom ett ljusnande läge på våra största exportmarknader, eldar på den ekonomiska brasan. Det innebär samtidigt ett ypperligt tillfälle för strukturreformer, som garanterar oss välgång även i sämre tider.

Med vinden i seglen passar finansministern istället på att återigen expandera transfereringssystemen medelst skattehöjningar. Något luddigt motiverar hon sitt handlande med ökade inkomstklyftor, som härigenom ska slutas. Det är i och för sig riktigt att de som saknar arbete halkat efter övriga i inkomstutvecklingen. Lika riktigt är det dock att de med arbete fått se sin reala disponibla inkomst öka med 60 procent mellan 1995-2012, och ytterligare därefter. Magdalena Anderssons slutsats, att sluta klyftorna genom ökade skatter och höjda bidrag, är därför endast till mindre del riktig. Snarare minskar de höjda skatterna och bidragen incitamenten till att ta sig ur arbetslösheten. Och detta trots att det endast är arbete som faktiskt kan minska inkomstklyftorna.

Magdalena Andersson smider de socialdemokratiska järnen när den ekonomiska brasan gör dem varma. Det är dumt, för en vacker dag svalnar brasan och då lär det gå fortare än nödvändigt.

Dags för regeringen att gå till jobbet

Fina tider för insiders

Som bostads- och aktieägare mår man riktigt bra nu. Har man dessutom ett jobb mår man rent av fantastiskt. Rekordlåga räntor har i flera år eldat på bostadsbrasan och lågorna står idag höga. Likafullt har börsen tuffat på bra, trots en ganska medioker vinstutveckling, eftersom alternativa ränte- och obligationsplaceringar varit ännu sämre. Utan inflation har därutöver reallöneutvecklingen varit finfin.

Ovanpå detta går Sverige som en Tesla och växer så det knakar. Merparten, dvs. de som har bostad, aktier och jobb, kan således fira. Värre är det för dem som saknar tillgångar och som inte lyckats få in foten på arbetsmarknaden. Och för denna grupp snarare stjälper än hjälper riksbankens extrema räntepolitik, då bostadsprisutvecklingen gör drömmen om nåt eget avlägsen.

Riksbanken kan vare sig trolla fram jobb eller bostäder. För den utsatta grupp som står utanför krävs istället dels en flexiblare arbetsmarknad med låga trösklar och dels att bostadsmarknadens regeldjungel kalhuggs. Riksbanken har nått vägs ände, dags för regeringen att gå till jobbet.

Kortsiktighet hotar vår konkurrenskraft

Med dollartecken i blicken.

Ingen lär ha missat den uppochnedvända räntevärld vi nu lever i. Den historiska minusräntan har kastat många tidigare sanningar över bord vilket innebär att vi alla seglar på ganska okända vatten. Lika okänt som skrämmande är det investeringsklimat som följt av Riksbankens pengarullning.

Aldrig förr har svenska börsbolag delat ut en så stor andel av sina nettovinster till ägarna. För de börsbolag som hittills presenterat sina utdelningsförslag ligger utdelningsandelen av den totala nettovinsten på 76 procent, att jämföra med snittet på 52 procent för perioden 1980-2013. Denna historiskt höga andel innebär att endast 24 procent lämnas kvar i kassan, för investeringar, marknadssatsningar och buffertspar. Detta är inte långsiktigt hållbart eftersom framtida konkurrenskraft, och kassaflöden, bygger på produktivitetshöjande investeringar och marknadsexpansion. Den obefintliga avkastning som ränteplaceringar ger innebär att ägarna, dvs. främst de stora institutionella placerarna, måste vinna avkastningen från sina aktieinnehav. De ser därför till att krama ut vad de kan ur de bolag som de investerat i.

De institutionella storägarnas, inte minst våra pensionsförvaltare, kortsiktiga jakt på avkastning utgör ett hot mot vår långsiktiga konkurrenskraft, och det är verkligt skrämmande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-aktieutdelning-ett-langsiktigt-hot_4392651.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20150309

Fest med Riksbanken

Men skål då. Vi kör ett varv till!

Med välkomstfrasen att inflationsmålet tjänat Sverige väl och så också kommer göra framöver bjöd riksbankschefen Stefan Ingves in till fest. Den aviserade minusräntan fick Stockholmsbörsen att skutta, likt många bolåntagare och exportchefer. Festen har dock passerat sitt zenit och gästerna skulle egentligen ha lämnat för längesen.

I detta skede, när värden bort ha tagit farväl och skickat gästerna på porten, drar han istället fram skumpan och skjuter korkarna in taket. Riksbanken jagar förtvivlat sitt tvåprocentsmål, samtidigt som Sverige går bra och svenskarna konsumerar som aldrig förr. Att inflationen trots detta inte vill ta fart ligger utanför Riksbankens kontroll. Med historiskt låga oljepriser, global lågkonjunktur, lågt globalt kapacitetsutnyttjande och en digitaliseringsvåg liknar räntevapnet mest en ärtpuffa. Skadorna av den ultralätta räntepolitiken hotar dock ändå att bli bestående, i form av briserade tillgångsbubblor och felaktiga, alternativt uteblivna, investeringsbeslut.

Ingves räntefest är ett gigantiskt experiment som måhända är trevligt för stunden men som lär ge oss alla en dundrande huvudvärk.