Kalkylen måste gå ihop

Slut på ammunition

Alltfler röster gör gällande att politiken måste ta över stimulansansvaret från allt svarslösare centralbanker runtomkring. Senast ECB-chefen Mario Draghi själv, som nu försynt ber mer besuttna finanspolitiker att göra sin del av jobbet.

Här hemma noteras att staten numer får betalt för att låna och att statsskulden kryper ner mot statsfinansiell obefintlighet. Detta samtidigt som tillgångsbubblor sväller, systemrisker och ojämlikhet tilltar, välfärden gapar på mer, liksom väg- och järnväg, rättsväsende och försvar. Välmenande politiker och debattörer menar därför att finansen bör lätta på svångremmen, låna till investeringar och skjuta till de pengar som samhället behöver i övrigt för sin löpande drift. Argumenten kan ha sin bäring, särskilt som det nu drar ihop sig till ekonomisk senhöst. Det får dock inte slarvas med kalkylen, för hur billigt det för tillfället än må vara med pengar så måste investeringar idag fortsatt betalas även under tider när det kostar mer. Och en investering blir heller inte bättre bara för att den är billig, ofta snarare tvärtom.  

Välfärden måste leverera, infrastrukturen fungera och landet försvaras, men kalkylen måste ändå gå ihop oavsett vad. Nu och i framtiden.

Verkligheten på väg att hinna i fatt presidenten

Slut på det roliga nu?

Många är vi som nervöst följt börsskärmarna de senaste dagarna. En av dessa är president Trump som utvärderar sitt presidentskap i realtid i utvecklingen på de amerikanska börserna. Och så sett har han gjort ett redigt jobb eftersom både Dow Jones och Nasdaq är upp med väl över 40 procent sen presidentens tillträde. De senaste dagarnas utveckling ger dock fog för att tro att den trevliga börsresan är slut för denna gång.

Det finns tusentals faktorer som påverkar börsens utveckling, vissa dock mer än andra. Förutom givetvis bolagens framtida vinster är det ränteutvecklingen och allmän marknadsrisk som brukar avgöra stämningsläget. Trumps besatthet av ständigt nya börsrekord är säkert ett av skälen till dennes historiska skattereform som i ett svep halverade landets bolagsskatt. Skattesänkningar är generellt positivt för ekonomin men också stimulerande. Vad Trump gjort, i strid med ekonomisk teori, är att kraftigt stimulera ekonomin när den redan glöder. Knappt fyra procent av amerikanerna går utan jobb och företagen får allt svårare att hitta arbetskraft. Följden är att inflationen gjort sig påmind, vilket forcerat fram räntehöjningar och allmänt stramare penningpolitik. Detta har skrämt upp redan nervösa börshandlare. Som lök på laxen har Trump samtidigt förklarat handelskrig mot viktiga partners, med prishöjande tullar och tilltagande osäkerhet som följd.

Trump har kunnat sola sig i glansen av nya kursrekord. Nu börjar dock hans politik få genomslag där stigande räntor, ökad risk och så småningom sannolikt lägre bolagsvinster hotar skjuta börsen i sank. Verkligheten är därmed på väg att hinna i fatt presidenten.

Dags för regeringen att gå till jobbet

Fina tider för insiders

Som bostads- och aktieägare mår man riktigt bra nu. Har man dessutom ett jobb mår man rent av fantastiskt. Rekordlåga räntor har i flera år eldat på bostadsbrasan och lågorna står idag höga. Likafullt har börsen tuffat på bra, trots en ganska medioker vinstutveckling, eftersom alternativa ränte- och obligationsplaceringar varit ännu sämre. Utan inflation har därutöver reallöneutvecklingen varit finfin.

Ovanpå detta går Sverige som en Tesla och växer så det knakar. Merparten, dvs. de som har bostad, aktier och jobb, kan således fira. Värre är det för dem som saknar tillgångar och som inte lyckats få in foten på arbetsmarknaden. Och för denna grupp snarare stjälper än hjälper riksbankens extrema räntepolitik, då bostadsprisutvecklingen gör drömmen om nåt eget avlägsen.

Riksbanken kan vare sig trolla fram jobb eller bostäder. För den utsatta grupp som står utanför krävs istället dels en flexiblare arbetsmarknad med låga trösklar och dels att bostadsmarknadens regeldjungel kalhuggs. Riksbanken har nått vägs ände, dags för regeringen att gå till jobbet.

Centralbankernas spekulationer kostar

Riktigt så glad har Yellen
ingen anledning att vara.

När världens mäktigaste sedelpressare, Federal Reserve, beslutade att låta styrräntan ligga kvar på noll procent rasade världens börser. Lite motsägelsefullt kan tyckas, låga räntor ska enligt alla modeller ge aktiekurserna en extra skjuts. Feds beslut, och inte minst dess motivering, gav dock befogad anledning till oro.

Precis som svenska Riksbanken tidigare gjort, motiverar Fed sin fortsatt ultralätta penningpolitik utifrån kortsiktiga och rent spekulativa grunder. I Sverige hänvisades det till tillfälliga kronförstärkningar medan Fed hänvisar till kinesiska orosmoment. Centralbankerna har härmed gett sig in på spekulanternas marknad, och där hör de inte hemma. För när så viktiga institutioner börjar basera så avgörande beslut på rena gissningar skjuter man riskpremien i höjden, vilket gör det allt mindre attraktivt att investera i annars kanske lönsamma projekt. Och det får realekonomiska effekter eftersom företag, istället för att investera, delar ut sitt kapital eller återköper sina redan högt prissatta aktier.

Det finns tillräckligt med kortsiktig spekulation på kapitalmarknaden utan centralbankernas inblandning. De borde därför återvända till sina förvisso tråkiga, men likväl förutsägbara räknemodeller.

Kortsiktighet hotar vår konkurrenskraft

Med dollartecken i blicken.

Ingen lär ha missat den uppochnedvända räntevärld vi nu lever i. Den historiska minusräntan har kastat många tidigare sanningar över bord vilket innebär att vi alla seglar på ganska okända vatten. Lika okänt som skrämmande är det investeringsklimat som följt av Riksbankens pengarullning.

Aldrig förr har svenska börsbolag delat ut en så stor andel av sina nettovinster till ägarna. För de börsbolag som hittills presenterat sina utdelningsförslag ligger utdelningsandelen av den totala nettovinsten på 76 procent, att jämföra med snittet på 52 procent för perioden 1980-2013. Denna historiskt höga andel innebär att endast 24 procent lämnas kvar i kassan, för investeringar, marknadssatsningar och buffertspar. Detta är inte långsiktigt hållbart eftersom framtida konkurrenskraft, och kassaflöden, bygger på produktivitetshöjande investeringar och marknadsexpansion. Den obefintliga avkastning som ränteplaceringar ger innebär att ägarna, dvs. främst de stora institutionella placerarna, måste vinna avkastningen från sina aktieinnehav. De ser därför till att krama ut vad de kan ur de bolag som de investerat i.

De institutionella storägarnas, inte minst våra pensionsförvaltare, kortsiktiga jakt på avkastning utgör ett hot mot vår långsiktiga konkurrenskraft, och det är verkligt skrämmande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-aktieutdelning-ett-langsiktigt-hot_4392651.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20150309

Fest med Riksbanken

Men skål då. Vi kör ett varv till!

Med välkomstfrasen att inflationsmålet tjänat Sverige väl och så också kommer göra framöver bjöd riksbankschefen Stefan Ingves in till fest. Den aviserade minusräntan fick Stockholmsbörsen att skutta, likt många bolåntagare och exportchefer. Festen har dock passerat sitt zenit och gästerna skulle egentligen ha lämnat för längesen.

I detta skede, när värden bort ha tagit farväl och skickat gästerna på porten, drar han istället fram skumpan och skjuter korkarna in taket. Riksbanken jagar förtvivlat sitt tvåprocentsmål, samtidigt som Sverige går bra och svenskarna konsumerar som aldrig förr. Att inflationen trots detta inte vill ta fart ligger utanför Riksbankens kontroll. Med historiskt låga oljepriser, global lågkonjunktur, lågt globalt kapacitetsutnyttjande och en digitaliseringsvåg liknar räntevapnet mest en ärtpuffa. Skadorna av den ultralätta räntepolitiken hotar dock ändå att bli bestående, i form av briserade tillgångsbubblor och felaktiga, alternativt uteblivna, investeringsbeslut.

Ingves räntefest är ett gigantiskt experiment som måhända är trevligt för stunden men som lär ge oss alla en dundrande huvudvärk.

Bagdad Ben spränger alla gränser

Fed chefen Ben Bernanke tryckte i veckan åter på avtryckaren. 600 nytryckta miljarders dollar ska i rask takt ut på marknaden. Bernanke har nu släppt alla hämningar, så sent som i våras avlossade han en salva på 1 700 miljarder dollar i form av nödkrediter och stödköp av stats- och bostadspapper. Världen simmar nu i färsktryckta dollars vars enda egentliga värde försvaras av kinesernas aldrig sinande dollartörst.

Den amerikanska ekonomin har under en längre tid urholkats till en schweizerost. Senast detta blottlades, hösten 2008, öppnades helvetets alla portar. Inte bara jänkarna själva utan även deras handelspartners fick betala dyrt den gången. Med oändlig tillgång till billiga bo- och inblancolån höll amerikanarna sin egen och världsekonomin på högvarv. Konsumtionskarusellen snurrade allt snabbare, dock utan att någon vare sig producerade eller betalade för bränslet. När omständigheten uppdagades inte bara hackade karusellen utan spårade helt ur. Resenärerna stapplade omtöcknade och ruinerade ut ur ekipaget. Kvar stod en blottlagd maskinist utan minsta cent i ersättning.

Ben Bernanke, föregångaren Greenspan och en rad utgiftsälskande presidenter har under en längre tid blåst upp landets balansräkning. Detta i sådan omfattning att kraschen och framtida krascher till slut blev och kommer att bli oundvikliga. USA är fast i lyxfällan, med utgifter vida överstigande inkomsterna. Tyvärr verkar dock inga lärdomar ha tagits. I maskopi fortsätter Bagdad Ben och president Obama blodbadet. Nu gäller det att få fart på hjulen igen.

Situationen är närmast att likna vid Bagdad Bobs famösa segertal 2003. Ett ”segertal” som ackompanjerades av invaderande amerikanska trupper och stridsvagnar. Total förnekelse hjälpte inte den gången och det lär det inte göra den här gången heller.