Verkligheten på väg att hinna i fatt presidenten

Slut på det roliga nu?

Många är vi som nervöst följt börsskärmarna de senaste dagarna. En av dessa är president Trump som utvärderar sitt presidentskap i realtid i utvecklingen på de amerikanska börserna. Och så sett har han gjort ett redigt jobb eftersom både Dow Jones och Nasdaq är upp med väl över 40 procent sen presidentens tillträde. De senaste dagarnas utveckling ger dock fog för att tro att den trevliga börsresan är slut för denna gång.

Det finns tusentals faktorer som påverkar börsens utveckling, vissa dock mer än andra. Förutom givetvis bolagens framtida vinster är det ränteutvecklingen och allmän marknadsrisk som brukar avgöra stämningsläget. Trumps besatthet av ständigt nya börsrekord är säkert ett av skälen till dennes historiska skattereform som i ett svep halverade landets bolagsskatt. Skattesänkningar är generellt positivt för ekonomin men också stimulerande. Vad Trump gjort, i strid med ekonomisk teori, är att kraftigt stimulera ekonomin när den redan glöder. Knappt fyra procent av amerikanerna går utan jobb och företagen får allt svårare att hitta arbetskraft. Följden är att inflationen gjort sig påmind, vilket forcerat fram räntehöjningar och allmänt stramare penningpolitik. Detta har skrämt upp redan nervösa börshandlare. Som lök på laxen har Trump samtidigt förklarat handelskrig mot viktiga partners, med prishöjande tullar och tilltagande osäkerhet som följd.

Trump har kunnat sola sig i glansen av nya kursrekord. Nu börjar dock hans politik få genomslag där stigande räntor, ökad risk och så småningom sannolikt lägre bolagsvinster hotar skjuta börsen i sank. Verkligheten är därmed på väg att hinna i fatt presidenten.

Centralbankernas spekulationer kostar

Riktigt så glad har Yellen
ingen anledning att vara.

När världens mäktigaste sedelpressare, Federal Reserve, beslutade att låta styrräntan ligga kvar på noll procent rasade världens börser. Lite motsägelsefullt kan tyckas, låga räntor ska enligt alla modeller ge aktiekurserna en extra skjuts. Feds beslut, och inte minst dess motivering, gav dock befogad anledning till oro.

Precis som svenska Riksbanken tidigare gjort, motiverar Fed sin fortsatt ultralätta penningpolitik utifrån kortsiktiga och rent spekulativa grunder. I Sverige hänvisades det till tillfälliga kronförstärkningar medan Fed hänvisar till kinesiska orosmoment. Centralbankerna har härmed gett sig in på spekulanternas marknad, och där hör de inte hemma. För när så viktiga institutioner börjar basera så avgörande beslut på rena gissningar skjuter man riskpremien i höjden, vilket gör det allt mindre attraktivt att investera i annars kanske lönsamma projekt. Och det får realekonomiska effekter eftersom företag, istället för att investera, delar ut sitt kapital eller återköper sina redan högt prissatta aktier.

Det finns tillräckligt med kortsiktig spekulation på kapitalmarknaden utan centralbankernas inblandning. De borde därför återvända till sina förvisso tråkiga, men likväl förutsägbara räknemodeller.

Bagdad Ben spränger alla gränser

Fed chefen Ben Bernanke tryckte i veckan åter på avtryckaren. 600 nytryckta miljarders dollar ska i rask takt ut på marknaden. Bernanke har nu släppt alla hämningar, så sent som i våras avlossade han en salva på 1 700 miljarder dollar i form av nödkrediter och stödköp av stats- och bostadspapper. Världen simmar nu i färsktryckta dollars vars enda egentliga värde försvaras av kinesernas aldrig sinande dollartörst.

Den amerikanska ekonomin har under en längre tid urholkats till en schweizerost. Senast detta blottlades, hösten 2008, öppnades helvetets alla portar. Inte bara jänkarna själva utan även deras handelspartners fick betala dyrt den gången. Med oändlig tillgång till billiga bo- och inblancolån höll amerikanarna sin egen och världsekonomin på högvarv. Konsumtionskarusellen snurrade allt snabbare, dock utan att någon vare sig producerade eller betalade för bränslet. När omständigheten uppdagades inte bara hackade karusellen utan spårade helt ur. Resenärerna stapplade omtöcknade och ruinerade ut ur ekipaget. Kvar stod en blottlagd maskinist utan minsta cent i ersättning.

Ben Bernanke, föregångaren Greenspan och en rad utgiftsälskande presidenter har under en längre tid blåst upp landets balansräkning. Detta i sådan omfattning att kraschen och framtida krascher till slut blev och kommer att bli oundvikliga. USA är fast i lyxfällan, med utgifter vida överstigande inkomsterna. Tyvärr verkar dock inga lärdomar ha tagits. I maskopi fortsätter Bagdad Ben och president Obama blodbadet. Nu gäller det att få fart på hjulen igen.

Situationen är närmast att likna vid Bagdad Bobs famösa segertal 2003. Ett ”segertal” som ackompanjerades av invaderande amerikanska trupper och stridsvagnar. Total förnekelse hjälpte inte den gången och det lär det inte göra den här gången heller.