Vi gillar olika

Gilla olika, men lev med

konsekvenserna

På valdagen den 19 september 2010 lanserade Aftonbladet kampanjen ”Vi gillar olika”. Den värjde sig mot främlingsfientlighet och riktade udden mot Sverigedemokraterna som då var på väg in i riksdagen. Nu är de inne med råge men det finns andra goda skäl att återanvända Aftonbladets gamla slogan.

När SVT nyss rapporterade om att gapet mellan fattiga och rika ökat i 275 av Sveriges 290 kommuner blev det liv i den politiska luckan. Utvecklingen beklagades och fördömdes från vänster till höger och utvecklingen tarvade enligt de tilltalade omedelbara åtgärder. Innan vi går till handling måste vi dock gå till botten med frågan om ojämlikhet. Många ställde sig bakom Aftonbladets kampanj då, att olika faktiskt är bra. Olika, alltså mänsklig mångfald, innebär dock också olika utfall. För vi är olika, exempelvis ifråga om ambition, riskvilja och arbetsbenägenhet. Accepterar, ja till och med gillar vi det, måste vi också acceptera olika utfall. Och ekonomiska gap. Ekonomiska gap är inte i sig problemet utan snarare när inte alla erbjuds samma möjligheter att få full utväxling för sina ambitioner, sin risk- och arbetsvilja.

De som verkligen gillar olika bör därför inte främst förbanna sig över ekonomiska gap utan över de orättvisor som innebär att inte var en får möjlighet att utveckla sin full potential.

Vanskligt av Reinfeldt

Lite bekymrad bör du allt vara.

Enligt uppgift från SVT tar förre statsministern Fredrik Reinfeldt ut full riksdagspension än idag, ett år efter sin avgång. Det innebär 156 000 kr/månad samtidigt som hans aktiebolag enligt samma källa omsätter miljoner. Enligt regelverket ska alla sidoinkomster avräknas från riksdagspensionen men genom att låta pengarna ligga kvar i bolaget rundar man lätt dessa regler.

Reinfeldt kopierar därmed sin föregångare Göran Perssons upplägg, som då fick svidande kritik. Även om de båda knappast är ensamma om upplägget, och även om de inte bryter mot reglerna och må ha goda skäl, så är de ute på bräcklig is. Som statsminister har man det övergripande ansvaret för landets styre, dess lagar, regler och dess efterlevnad. Statsministern och riksdagskollegor har ensamt mandat att utforma de regler som de själva och alla vi andra ska förhålla oss till. När det då visar sig att reglerna för dem själva är mycket förmånliga och dessutom rundas genom offensiva upplägg hotar det att sprida odörer som i viss mån förpestar det moraliska klimatet. Det kan då bli svårt att förklara för gemene man varför denne ska följa politikens spelregler, om reglerna mest synes vara för politikerna själva.

Nu lär vare sig Reinfeldt, Persson eller deras gamla riksdagskamrater utgöra något hot mot den allmänna samhällsmoralen, men allt beteende som kan tolkas illvilligt tenderar till att göras det. Därför måste politiska personligheter trippa lite extra på tå.

Mindre ger mer

Med något drömskt i tonen låter SVT i dokumentären ”Lönesänkarna” påskina att löntagarna hade det bättre förr. Man blickar tillbaka till 70 och 80 talen där framgångsrika lönerörelser kunde ge 7-8 procentiga löneökningar. Det låter måhända övertygande, inte minst vid jämförelse med dagens till synes försumbara lönepåslag.

Siffror från SCB och Medlingsinstitutet ger dock en annan bild av verkligheten. Sett till de reala lönernas utveckling var det betydligt sämre förr. Mellan åren 1980 och 1994 sjönk den reala, dvs. den faktiska lönen, med 0,1 procent per år. Svensken blev alltså fattigare. Sedan 1995 däremot, har den reala lönen ökat årligen med 2 procent. Under den förstnämnda perioden fick löntagaren en reell lönesänkning med 1,2 procent medan den efterföljande perioden gav 20,5 procent mer att handla för.

Denna lyckosamma utveckling kan tillskrivas en rad reformer och faktorer. Riksbanken blev fristående och kom att arbeta efter ett inflationsmål, fack och arbetsgivare grävde åtminstone till del ned stridsyxan samtidigt som en rad ofrånkomliga skattereformer och avregleringar genomfördes.

 

Regeringens jobbskatteavdrag är senare års viktigaste reform för ökade reallöner. Genom att lämna löntagarna mer över efter betald skatt kan de nominella lönepåslagen hållas nere utan att den enskildes ekonomi drabbas. De senaste 16 åren har visat att mindre ger mer, såväl för löntagare som för svensk ekonomi.

http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna

Barnfattigdomen i ny dager

När Rädda Barnen 2011 lanserade sin Black-kampanj om den tilltagande barnfattigdomen i Sverige var det politisk mumma för oppositionen. 220 000 svenska barn kunde enligt organisationen inte äta sig mätta, något som både socialdemokrater och vänsterpartister gjorde stort nummer av.

Även en annan stor barnrättsorganisation, Bris, hängde med på tåget och bedriver idag en kampanj med budskapet att svenska barn lider av samma oro och stress över att inte få mat som den som barnen i Mocambique upplever. Enligt Majblomman, en tredje stor barnrättsförkämpe, var det 2008 drygt 40 procent av de svenska barnen som trots behov inte hade råd med glasögon.

Efter en putsning av fasaden, förtjänstfullt genomförd av SVT:s Uppdrag Granskning, rasade korthuset sönder och samman. Få eller inga barn svälter i Sverige, eventuellt ett till fyra barn känner liknande oro den som barnen i Mocambique upplever och drygt 4 procent har inte råd med glasögon.

Att välrenommerade ideella organisationer som Rädda Barnen, Bris och Majblomman bedriver falsk marknadsföring är illa av fler skäl. För det första injagar det en falsk och onödig otrygghet i samhället, för det andra raserar det förtroendet för dessa samhällsnödvändiga organisationer och för det tredje så blir den till ett ruttet slagträ i den politiska debatten.

http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven