Osakliga löneskillnader inte så osakliga

Kvinnors löner motsvarar 86,1 procent av männens, dvs. svenska män tjänar i snitt 13,9 procent mer än svenska kvinnor. Detta framgår av Medlingsinstitutets årliga lönekartläggning. Orättvist och osmakligt kan tyckas vid en första anblick, vid en andra och tredje framstår lönegapet dock både mindre orättvist och osmakligt.

Rensat för yrke, sektor och utbildningsnivå krymper glappet till 6,1 procent. Den största skillnaden förklaras således av att män väljer välavlönade yrken inom det privata medan kvinnor till övervägande del återfinns inom offentlig vård, skola och omsorg. De kvarvarande 6,1 procenten betecknas som oförklarade men, förklarar Claes Ståth vid Medlingsinstitutet, siffrorna säger inget om huruvida skillnaderna är osakliga eller diskriminerande. Sannolikare är istället att även de kvarvarande 6,1 procenten har naturliga förklaringar. Inom landstinget t.ex., där skillnaderna är som störst, förklaras skillnaderna nästan uteslutande av att männen är läkare medan kvinnorna är undersköterskor. Av Medlingsinstitutets statistik går även att utläsa att kvinnor i högre grad är överutbildade vid första anställningen.

En djupdykning i statistiken ger alltså vid handen att det kanske knappt existerar någon ”osaklig” löneskillnad. Statistiken talar istället för att fler kvinnor, såsom sina manliga konkurrenter, måste morska upp sig och ta för sig mer på arbetsmarknaden. Slutligen visar statistiken även på vikten av fortsatta valfrihetsreformer inom vård, skola och omsorg. Endast genom ökad konkurrens om arbetstagarna och mellan utförarna kan de kvinnodominerade sektorerna lyftas ur låglöneträsket.

 

http://www.mi.se/rapporter/loneskillnader-mellan-kvinnor-och-man/

Mindre ger mer

Med något drömskt i tonen låter SVT i dokumentären ”Lönesänkarna” påskina att löntagarna hade det bättre förr. Man blickar tillbaka till 70 och 80 talen där framgångsrika lönerörelser kunde ge 7-8 procentiga löneökningar. Det låter måhända övertygande, inte minst vid jämförelse med dagens till synes försumbara lönepåslag.

Siffror från SCB och Medlingsinstitutet ger dock en annan bild av verkligheten. Sett till de reala lönernas utveckling var det betydligt sämre förr. Mellan åren 1980 och 1994 sjönk den reala, dvs. den faktiska lönen, med 0,1 procent per år. Svensken blev alltså fattigare. Sedan 1995 däremot, har den reala lönen ökat årligen med 2 procent. Under den förstnämnda perioden fick löntagaren en reell lönesänkning med 1,2 procent medan den efterföljande perioden gav 20,5 procent mer att handla för.

Denna lyckosamma utveckling kan tillskrivas en rad reformer och faktorer. Riksbanken blev fristående och kom att arbeta efter ett inflationsmål, fack och arbetsgivare grävde åtminstone till del ned stridsyxan samtidigt som en rad ofrånkomliga skattereformer och avregleringar genomfördes.

 

Regeringens jobbskatteavdrag är senare års viktigaste reform för ökade reallöner. Genom att lämna löntagarna mer över efter betald skatt kan de nominella lönepåslagen hållas nere utan att den enskildes ekonomi drabbas. De senaste 16 åren har visat att mindre ger mer, såväl för löntagare som för svensk ekonomi.

http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna