Gruset i jobbmaskineriet

Alltfler som väntar på sin tur

Svensk ekonomi går som tåget. Företagens och hushållens humörsbarometrar är på topp och coronakrisen tycks mest förbli en irriterande svacka i den ekonomiska formkurvan. Arbetsgivarna skriker samtidigt efter kompetens där antalet nyanmälda lediga platser hos Arbetsförmedlingen idag är hela 23 procent högre än motsvarande tid 2019. 

Trots denna ekonomiska jubelföreställning och trots de arbetskraftstörstande företagen så förblir arbetslösheten hög, hela 9,2 procent vid juni månads slut. Det är en siffra som indikerar fortsatt kris i landet. Och inte nog med det, andelen företag som uppger sig ha svårt att rekrytera uppgår även den till rekordnivåer. Coronakrisen har ytterligare satt luppen på den alltmer segregerade och dysfunktionella svenska arbetsmarknaden, med stor arbetslöshet kombinerad med arbetskraftsbrist. Arbetslösa äro de som saknar färdigställd utbildning samt utrikes födda, bland övriga råder närmast full sysselsättning. En socialdemokratisk dogm har länge varit att Sverige inte ska konkurrera med låga löner och att därför minst 50 procent ska ha en högskoleutbildning. En vid första tanke kanske rimlig ambition men vid närmare eftertanke både orealistisk och faktiskt segregerande. För det som händer när kravspecifikationerna och lönerna skruvas upp, liksom kraven på teoretisk utbildning, är att en allt större grupp aldrig kommer kunna konkurrera, vilket är precis vad vi ser nu. 

Det är grus i det svenska jobbmaskineriet. Lösningen är antagligen en kombination av lägre krav, lägre löner och inte fullt så politiskt storvulna ambitioner.

Det går bra nu, för somliga

Har ett tufft uppdrag

Svenskens standard har nästan fördubblats sedan 1995. Utvecklingen har dock inte kommit alla till del. 2019 var inkomsten hos den rikaste tiondelen drygt tre gånger högre än den hos medianinkomsttagaren, att jämföra med 1995 då den förra gruppen tjänade dubbelt så mycket. Allra mest har dock den rikaste procenten dragit ifrån som 2019 tjänade tio gånger mer än medianen, jämfört med 1995 då motsvarande grupp tjänade dubbelt upp. Pikant nog har utvecklingen accelererat under Socialdemokraternas senaste två presidier. 

Den ekonomiska tudelningen återspeglas även i arbetslöshetsstatistiken, där Sveriges siffror ser riktigt risiga ut. Löfvens mål från 2014 om Europas lägsta arbetslöshet 2020 bommade rejält, och nu ett år senare ser det än dystrare ut. Med en arbetslöshetsnivå om 8,9 procent placerer sig Sverige på 23e plats av Europas 27 länder i arbetslöshetsligan. Även arbetslösheten är ojämnt fördelad. I slutet av januari uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till 20,2 procent medan endast 5,3 procent inrikes födda återfanns i Arbetsförmedlingens rullar. Det finns givetvis ett samband mellan arbetslöshet och ökade ekonomiska klyftor. De som har ett jobb har alla fått det bättre med mer pengar i plånboken, pengar som kunnat investeras i bostad och på börsen. De medellösa har dock vare sig fått del i inkomstökningen, de rusande bostadspriserna eller i börsrallyt. Och uppenbarligen utgörs den senare delen främst av utrikes födda. 

Det går således ganska bra nu, i vart fall för dem med jobb och tillgångar. Övriga halkar efter allt mer. Usel arbetslöshetsstatistik och ökande ekonomiska klyftor torde inte vara nåt för Löfvens socialdemokrater att yvas över inför valåret 2022.

Regeringens största misslyckande

Så tudelad är arbetsmarknaden

2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet, lovade Socialdemokraterna inför förra valet. Så kommer det inte bli och det förvånar inte, ens Socialdemokraterna. Det är dock inte det värsta med det brutna vallöftet.

Efter fyra års brinnande högkonjunktur är arbetslösheten ändå låg, liksom tillväxt och sysselsättning är hög. Inget snack. Vad som skaver, och som på sikt kan hota hela den svenska modellen, är istället den allt mer tudelade arbetsmarknad som nu skapas. Bland inrikes födda är i princip alla med eftergymnasial utbildning i arbete. I gruppen utrikes födda är däremot 15,1 procent utan arbete. Hos utomeuropeiskt födda går över 30 procent utan arbete. Utan ett rejält Alexanderhugg kommer situationen knappast bli bättre, med följd att även samhället kommer delas i tu. Utanförskap, kriminalitet och terrorism är fenomen som all får näring i ett sådant samhälle.

Socialdemokraternas och LO:s stolta tal om den svenska modellen kommer eka tomt om inte kraftfulla strukturella åtgärder vidtas. Vidareutbildning och bättre matchning räcker inte. Vi kommer även behöva de enkla jobben, åtstramade bidragssystem och hårdare krav på den enskilde. Åtgärder som skulle kunna åtgärda regeringens största misslyckande.

Gilla läget eller betala priset

Strålande glad.

Regeringen jublade över LO:s och arbetsgivarnas giv för att öka anställningsbarheten hos nyanlända, unga och långtidsarbetslösa. Förslaget innebär tidsbegränsade och subventionerade anställningar där arbetsgivaren bara betalar hälften av lönen och inga skatter eller avgifter, medan staten får resten.

Den nya anställningsformen är regeringens svar på hur de snabbt vidgande klyftorna på arbetsmarknaden mellan inrikes och utrikes födda ska slutas. Inblandade parter är alla nöjda. Arbetsgivarna får billig arbetskraft, LO slipper konkurrens och regeringen kan basunera ut en storslagen reform. Fullt berättigad kritik har dock utfärdats eftersom framtidens främsta arbetsgivare, de små och medelstora företagen utan kollektivavtal och bemanningsföretagen, inte omfattas. 

Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi måste sysselsättningsnivån bland utrikes födda uppgå till 75 procent för att ge ett positivt tillskott. Bland flyktingar i åldern 20 – 64 år som mottogs 2011 var omkring 48 procent sysselsatta efter fem år. Det tar idag ungefär 19 år innan denna grupp når upp till ens 70 procents sysselsättningsnivå. Siffrorna är obarmhärtiga mot det system och den arbetsmarknad som vi har idag. Parternas förslag innebär i den kontexten endast en krusning på vattenytan.

Om sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda ska kunna minskas till en acceptabel nivå krävs betydligt djärvare reformer och sådana verkar vare sig arbetsmarknadens parter eller regeringen förmögna till. Med den arbetsmarknadssituation som vi har idag gäller det att antingen gilla läget eller att betala ett högt pris. Gillar vi läget måste fler enkla och billiga jobb till, annars kommer vi få vi betala priset i form av en skoningslös utslagning, utanförskap och växande parallellsamhällen.

Brytningstid för Löfven

Två herrar som måste repa mod

Utanförskapet tilltar snabbt i Sverige. Medan arbetslösheten bland svenskfödda krupit ned till rekordlåga nivåer har den i andra änden skjutit i höjden. Det är inte meningsfullt att diskutera arbetslösheten som ett generellt begrepp, utan att se de avgrundsdjupa skillnader som råder mellan olika grupper.

Stefan Löfven har uppmärksammat tudelningen och säkert också dragit sina slutsatser av det. Ett snabbt ökat utanförskap hotar hela samhällsbygget, genom ökad otrygghet, kriminalitet, minskad tilltro och social misär. Tyvärr har Löfven inte bundsförvanten LO med sig i den ofrånkomliga frågan om enkla jobb. En sådan reform skulle ju kunna hota LO och dess medlemmar. Att släppa fram enklare jobb, till lägre kostnader och lägre löner, är dock avgörande om utvecklingen ska kunna vändas.

Bättre matchning, specialiserade bemanningsföretag och yrkespraktik i all ära. Men när endast 12 procent av de syrier som nu kommer, 14 procent av afghanerna och fem procent av somalierna har mer än tre års eftergymnasiala studier räcker ingen matchning i världen för att få dem anställningsbara idag. Löfven måste repa mod och bryta med LO i denna fråga, annars går vi en hotfull framtid till möts.

”Hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”

Öppet för vissa, stängt för många andra

Svensk ekonomi växer så det knakar och arbetsmarknaden är glödhet, för vissa. Handelsbanken konstaterar i sin senaste konjunkturprognos att arbetslösheten i gruppen inrikes födda 25-74 år ligger på 3,1 procent och väntas sjunka ytterligare. Motsvarande siffra för utrikes födda är 21,8 procent.

Tudelningen på arbetsmarknaden och den allt snabbare växande klyftan, mellan dem som är inne och de som lämnats utanför, är politikens främsta utmaning att ta sig an. Idag är mediantiden för en nyanländ sju år för att få första jobbet. Hos dem som nu är inskrivna i etableringsuppdraget hos Arbetsförmedlingen har 30 procent eftergymnasial utbildning, 21 procent gymnasial utbildning medan hela 48 procent enbart har förgymnasial utbildning. Detta är alarmerande siffror för ett land med höga välfärdsambitioner, Europas hårdaste beskattning av arbete och lägst andel låglönejobb. Det finns under sådana omständigheter ingen arbetsmarknad för flertalet av de arbetslösa, och får inte de några jobb blir det svårt att upprätthålla välfärdsambitionerna.

Enligt Handelsbanken bidrar snäv lönespridning, höga marginalskatter och bidragssystem som inte stimulerar lågutbildade att söka jobb till att de enklare jobben som skulle kunna matcha flertalet arbetslösa blir för få. Banken avslutar sedan rapporten med en retorisk fråga: ”hur stora måste problemen växa sig innan förändring kan ske”. Bra fråga.