Gruset i jobbmaskineriet

Alltfler som väntar på sin tur

Svensk ekonomi går som tåget. Företagens och hushållens humörsbarometrar är på topp och coronakrisen tycks mest förbli en irriterande svacka i den ekonomiska formkurvan. Arbetsgivarna skriker samtidigt efter kompetens där antalet nyanmälda lediga platser hos Arbetsförmedlingen idag är hela 23 procent högre än motsvarande tid 2019. 

Trots denna ekonomiska jubelföreställning och trots de arbetskraftstörstande företagen så förblir arbetslösheten hög, hela 9,2 procent vid juni månads slut. Det är en siffra som indikerar fortsatt kris i landet. Och inte nog med det, andelen företag som uppger sig ha svårt att rekrytera uppgår även den till rekordnivåer. Coronakrisen har ytterligare satt luppen på den alltmer segregerade och dysfunktionella svenska arbetsmarknaden, med stor arbetslöshet kombinerad med arbetskraftsbrist. Arbetslösa äro de som saknar färdigställd utbildning samt utrikes födda, bland övriga råder närmast full sysselsättning. En socialdemokratisk dogm har länge varit att Sverige inte ska konkurrera med låga löner och att därför minst 50 procent ska ha en högskoleutbildning. En vid första tanke kanske rimlig ambition men vid närmare eftertanke både orealistisk och faktiskt segregerande. För det som händer när kravspecifikationerna och lönerna skruvas upp, liksom kraven på teoretisk utbildning, är att en allt större grupp aldrig kommer kunna konkurrera, vilket är precis vad vi ser nu. 

Det är grus i det svenska jobbmaskineriet. Lösningen är antagligen en kombination av lägre krav, lägre löner och inte fullt så politiskt storvulna ambitioner.