Ett brustet och ihåligt löfte

Lovade runt och höll tunt

Socialdemokraterna lade ribban högt i valrörelsen 2014. År 2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet.

Nu, i augusti 2019, är nog loppet helt kört, löftet lär spricka. Arbetslösheten i hela EU uppmättes i juli till 6,3 procent. Svenskt dito uppgick samtidigt till 6,8 procent vilket placerar oss på en medioker 22:a plats i arbetslöshetsracet. Att vi sackar efter förvånar å andra sidan inte. Sveriges exceptionellt generösa flyktingmottagande, kombinerad med höga kostnader för att anställa, en rigid arbetsrätt, misslyckad integration, brist på yrkesutbildningar och en överlag avancerad ekonomi utgör en giftig cocktail för den som drömmer om ett högt arbetskraftsdeltagande.

Sett i backspegeln blir S löfte än mer ihåligt då man gjort föga för att uppfylla det. Om Socialdemokraterna, kanske någon gång i framtiden, trots allt vill uppfylla 2014-års vallöfte så skulle omvälvande reformer krävas, av arbetsrätten, skatterna, bidragen och utbildningsväsendet. Och något sådant lär de aldrig få mandat för, vare sig av LO, sina väljare eller av Rörelsen själv.

Gilla läget eller betala priset

Strålande glad.

Regeringen jublade över LO:s och arbetsgivarnas giv för att öka anställningsbarheten hos nyanlända, unga och långtidsarbetslösa. Förslaget innebär tidsbegränsade och subventionerade anställningar där arbetsgivaren bara betalar hälften av lönen och inga skatter eller avgifter, medan staten får resten.

Den nya anställningsformen är regeringens svar på hur de snabbt vidgande klyftorna på arbetsmarknaden mellan inrikes och utrikes födda ska slutas. Inblandade parter är alla nöjda. Arbetsgivarna får billig arbetskraft, LO slipper konkurrens och regeringen kan basunera ut en storslagen reform. Fullt berättigad kritik har dock utfärdats eftersom framtidens främsta arbetsgivare, de små och medelstora företagen utan kollektivavtal och bemanningsföretagen, inte omfattas. 

Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi måste sysselsättningsnivån bland utrikes födda uppgå till 75 procent för att ge ett positivt tillskott. Bland flyktingar i åldern 20 – 64 år som mottogs 2011 var omkring 48 procent sysselsatta efter fem år. Det tar idag ungefär 19 år innan denna grupp når upp till ens 70 procents sysselsättningsnivå. Siffrorna är obarmhärtiga mot det system och den arbetsmarknad som vi har idag. Parternas förslag innebär i den kontexten endast en krusning på vattenytan.

Om sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda ska kunna minskas till en acceptabel nivå krävs betydligt djärvare reformer och sådana verkar vare sig arbetsmarknadens parter eller regeringen förmögna till. Med den arbetsmarknadssituation som vi har idag gäller det att antingen gilla läget eller att betala ett högt pris. Gillar vi läget måste fler enkla och billiga jobb till, annars kommer vi få vi betala priset i form av en skoningslös utslagning, utanförskap och växande parallellsamhällen.

Klichéer och stora ord räddar inga pensioner

Till Visby och Almedalen kommer alla de med möjlighet och makt att förändra det svenska samhället och svenskens framtid. Två av de närvarande, moderaten Gunnar Axén och socialdemokratiska Ylva Johansson, drabbade samman för att diskutera hur välfärden ska betalas i framtiden, var för sig eller fortsatt gemensamt?

Förväntansfullt satt vi åhörare och emotsåg en saklig och givande debatt mellan två i frågan högst initierade politiker. En timme senare lämnade vi, missnöjda och besvikna, lokalen. Orsak, Ylva Johansson.

Det ytterst angelägna temat och den kunniga publiken till trots lyckades Ylva Johansson snabbt sänka debatten till partipolitisk pajkastning. Klichéer och skällsord haglar, ”raserande av välfärden”, ”nedskärningar”, ”dolda agendor” etc. Ja, ni har hört det förr.

När Ylva Johansson, och alltför ofta även hennes opinionssuktande partikollegor, drabbar sin omgivning saknas oftast all tillstymmelse till saklighet. Viktigare är att måla upp det kalla Sverige som borgerliga politiker håller på att skapa. Strategin är inte bara meningslös och korkad utan framförallt destruktiv. En väl insatt och oftast kunnig väljarskara efterfrågar politik för framtiden, inte klichéer och stora ord.

Hur skapar vi fler jobb, hur kan vi öka skatteintäkterna och hur organiserar vi vårt offentliga för en hållbar framtid? Dessa frågor sökte Axén besvara medan Johansson ägnade sin tid åt svavelosande partipolitik. Ett sådant beteende, Ylva Johansson, räddar inga pensioner.

Ogiltig frånvaro alltid lika ogiltig

Med all sannolikhet kommer skolk att stå med i betyget från och med höstterminen 2012. Kring detta har regeringspartierna slutligen enats efter idogt lobbyarbete av utbildningsministern och dennes parti.

Skolkfrågan är ännu en vattendelare i svensk skolpolitik. Från vänsterhåll vill man som vanligt frånta individen dess egna ansvar och istället lägga skulden hos någon annan. Håkan Johult säger sig vara ”oerhört upprörd” (till skillnad från sin välfärdspolitiske taleskvinna Ylva Johansson som ”inte har något emot förslaget”). Johult tycker det är ”hårt att skuldbelägga de som är hemma när vi inte vet orsaken”. Värre än vänsterkritiken är motståndet från en rad remissinstanser. Barnombudsman Fredrik Malmberg menar exempelvis att en notering i betyget ”kan undergräva en redan utsatt elevs självkänsla”.

I sammanhanget är det avgörande att kunna hålla två bollar i luften. Dels att ogiltig frånvaro alltid är ogiltig och dels att utsatthet alltid är utsatthet. En utsatt elevs frånvaro är lika ogiltig som en icke utsatt elevs. Den utsatte eleven ska ha rätt till skolans och omgivningens fulla stöd så att den inte ska behöva frånvara. Dessa elevers förvisso ogiltiga frånvaro men ändå i många fall motiverade utgör dock inget skäl att inte tydligt markera mot det oacceptabla i ogiltig frånvaro.