Ohederligt pensionslöfte

Lovar runt men håller sannolikt tunt

Den som inte vill ha högre pension räcker upp en hand. Garanterat ingen hand i luften. Det vet Socialdemokraterna och föreslår därför ökade pensionsavsättningar från Almedalens stora scen.

Förslaget innebär att ytterligare medel ska avsättas från arbetsgivaravgifterna som därmed skulle höjas med 1,3 procent. Det innebär en ytterligare pålaga för arbetsgivaren och en de facto skattehöjning. Utspelet sker vid sidan om riksdagens pensionsgrupp där lejonparten av partierna annars möts för att enas om pensionssystemets utformning. S är givetvis medvetna om allianspartiernas ovilja att ytterligare skattebelägga företagen och vet därför att de inte kommer nå enighet i riksdagen. Lika medvetna är de om det stora missnöje som pyr inom pensionärskollektivet. Kalkylen är därför att gå fram med ett löfte till Sveriges pensionärer som de vet inte kommer gå igenom och som de därför inte behöver ta konsekvenserna av. Samtidigt som de skapar en hett eftertraktad konfliktyta mot alliansens partier.

Löfvens pensionsutspel är ohederligt valfläsk. Att lova utgiftsökningar är riskfritt så länge du själv inte behöver betala dem och definitivt som du vet att löftet inte behöver hållas. Hederligare hade varit att antingen betala höjningen via statens befintliga kassa eller åtminstone först förhandla förslaget i pensionsgruppen. Ett ytterligare alternativ hade varit att sänka skatten, vilket alliansen gjorde hela fem gånger under sina mandatperioder.

Caremaskandalen var ingen Caremaskandal

När Dagens Nyheter slog larm om missförhållanden på äldreboendet Koppargården var det politisk mumma för Vänsterpartiet, LO och Socialdemokraternas vänsterflank. DN:s granskning visade på undermålig service och bristande omsorg om de äldre. Riktigt sprängstoff blev artiklarna dock först då ägarstrukturen sattes under lupp. Koppargården ägdes och förvaltades inte av kommunen utan av vinstdrivande Carema vilket i sin tur ägdes av penningstinna riskkapitalister. Skandalen var ett faktum.

Nu har samhällsmagasinet Dagens Samhälle vid två tillfällen själv låtit granska Koppargården, innan och efter Carematiden. Lustigt, eller snarare olustigt, nog har det då visat sig att boendet förvaltats lika illa eller än sämre än under Carematiden. Detta trots att några vinstintressen inte fått ägarna att girigt väga blöjor innan eventuellt blöjbyte. Tyvärr har Dagens Samhälles granskning knappt rönt någon uppmärksamhet och man kan misstänka att denna inte är av samma intresse då den faktiskt visar att kommunen gjort och gör ett minst lika dåligt jobb.

Årets Almedalstal ägnade vänsterns Jonas Sjöstedt åt att smutskasta privatdriven offentlig verksamhet och spotta galla över valfrihet i allmänhet. Samtidigt arrangerade LO seminarier på temat ”Så förbjuder vi vinster i välfärden”. Detta med utgångspunkten att privat och framförallt vinst är av ondo. Som slagträ använder man sig inte minst av DN:s ”Caremaskandal”. Det är sorgligt och högst otillfredsställande att dessa debattörer och beslutsfattare utan invändningar får hållas, trots att deras teser och utgångspunkter helt enkelt är felaktiga.

http://www.dagenssamhalle.se/sida/carema-bakom-vardskandalen-2556

Folket har högre ambitioner än så, Juholt

Nog kan Håkan Juholt tala alltid, det klargjordes en gång för alla under Socialdemokraternas dag i Almedalen 2011. Några lagom subtila hänvisningar till Palme och Carlsson och stora delar av publiken lystrade som trollbunden. När publiken väl säkrats myllrade löftena ut, utlovande en ny era med social demokrati fri från arbetsskador och ofrivilliga deltidsanställningar, sommarjobb till unga, säkrade pensioner, återregleringar, omregleringar, ja löften om allt det goda vi minns från Palmes och Carlssons tid.

I kontrast till den sociala demokratin står den nuvarande skattesänkarregeringen, utan visioner men med en fast övertygelse om att rasera allt det där goda som Juholts företrädare byggt upp. Juholt har högre ambitioner för Sverige och det blev vi varse i Almedalen 2011.

Juholt har en sprängfylld gottepåse som han gärna delar med sig av, förutsatt att han får bestämma vem som ska få smaka och framförallt vad som ska erbjudas. Den där gottepåsen måste dock fyllas och någon måste betala, om han nu inte planerar att snatta. Alternativen är således att Juholt bestämmer sig för att öka din skatt eller att han frångår de ekonomiska ramverken, ramverk som gjort att Sverige idag står närmast skadelöst efter den finansiella krisen.

Juholts förebild, Olof Palme, var en mästare både på att fylla och tömma gottepåsen. Fyllde den gjorde han såväl via beskattning som snatteri. När Carlsson och Bildt i början av nittiotalet skulle inventera gottepåsen så var den inte bara tom utan läckte dessutom som ett såll. Snatteriet tvingade fram tuffa saneringsprogram och en ny pensionsöverenskommelse, hållbara även för framtiden. Böterna betalas än idag i form av räntor på statsskulden.

Juholts ambitioner är att ta oss tillbaka till Palmes tid, snattandes och beskattandes. Jag tror att svenska folket har betydligt högre ambitioner än så.

Klichéer och stora ord räddar inga pensioner

Till Visby och Almedalen kommer alla de med möjlighet och makt att förändra det svenska samhället och svenskens framtid. Två av de närvarande, moderaten Gunnar Axén och socialdemokratiska Ylva Johansson, drabbade samman för att diskutera hur välfärden ska betalas i framtiden, var för sig eller fortsatt gemensamt?

Förväntansfullt satt vi åhörare och emotsåg en saklig och givande debatt mellan två i frågan högst initierade politiker. En timme senare lämnade vi, missnöjda och besvikna, lokalen. Orsak, Ylva Johansson.

Det ytterst angelägna temat och den kunniga publiken till trots lyckades Ylva Johansson snabbt sänka debatten till partipolitisk pajkastning. Klichéer och skällsord haglar, ”raserande av välfärden”, ”nedskärningar”, ”dolda agendor” etc. Ja, ni har hört det förr.

När Ylva Johansson, och alltför ofta även hennes opinionssuktande partikollegor, drabbar sin omgivning saknas oftast all tillstymmelse till saklighet. Viktigare är att måla upp det kalla Sverige som borgerliga politiker håller på att skapa. Strategin är inte bara meningslös och korkad utan framförallt destruktiv. En väl insatt och oftast kunnig väljarskara efterfrågar politik för framtiden, inte klichéer och stora ord.

Hur skapar vi fler jobb, hur kan vi öka skatteintäkterna och hur organiserar vi vårt offentliga för en hållbar framtid? Dessa frågor sökte Axén besvara medan Johansson ägnade sin tid åt svavelosande partipolitik. Ett sådant beteende, Ylva Johansson, räddar inga pensioner.