Vad kunde man förvänta sig av Sabuni?

Har ett (för) brett nätverk?

Liberalernas Nyamko Sabuni har inte haft någon rolig start på partiledarjobbet. Utgångsläget var tufft med ett sargat och delat parti i ryggen. Sten på bördan lades med coronakrisens framfart där regeringsdominanten S stal scenen och lämnade lilla L knappt en städskrubbs utrymme.

När SvD drog igång sin reportageserie om Sabunis kopplingar till och påstådda beroende av lobbyister hängde hon således redan på repet. Tuff granskning i all ära men SvD:s och sedermera DN:s kampanjer mot Sabuni snuddar snarare vid karaktärsmord. Sabuni kommer från en tjänst som hållbarhetsansvarig hos teknikkonsulten ÅF, som framförallt arbetar med teknikskiften och den gröna omställningen. Tidigare i karriären innehade hon flera tunga poster i Folkpartiet, kollega med bland andra Johan Jakobsson och partiledaren Lars Leijonborg. Dessa delade samma visioner och fungerade bevisligen bra ihop. Sabuni har ett erkänt klimatengagemang och partiets fulla stöd i det. Det vore i ett sådant läge och under sådana omständigheter idiotiskt att inte nyttja sitt nätverk och sin kompetens. Att nätverket sedan delvis utgörs av förhatliga lobbyister och storföretag bör och ska inte spela någon roll.

Så vad kunde man egentligen förvänta sig av Sabuni? Egentligen precis det som också skedde. Nämligen att hon lyssnar till och lär av erfarenhet, tar intryck från de företag som ska genomföra klimatomställningen samt att hon gör det hon kan och tror på och har sitt partis stöd för att göra.

Välfärd och skattemoral

Dagens Nyheters granskning av välfärdsbranschen fortsätter, häromdagen med en artikel om välfärdsaktörernas skattesituation. Tidningens slutsats är att de största drakarnas skattevilja är låg och att de fem största i snitt betalade magra 2 procent i skatt 2012. Frågan om skattemoral, inte minst inom den skattefinansierade välfärdssektorn, är högst angelägen och DN:s artikel fyller ur det perspektivet en viktig funktion. Debatten om välfärdens framtid får dock inte stanna där.

 Det svenska skattesystemet erbjuder generösa möjligheter och incitament till skatteplanering. Höga ägarskatter kombinerat med frikostiga ränteavdragsmöjligheter ger stora fördelar till högbelånade verksamheter. Detta gynnar särskilt ägande via finansiella institutioner och riskkapitalbolag, oftast med säten utanför Sverige. Företagsskatteutredningen väntas på förekommen anledning presentera förslag på hur skattevillkoren mellan eget respektive lånat kapital kan jämnas ut. Samtidigt pågår en utveckling mot att betrakta skattemoral som en csr-fråga, prioriterad av såväl ägare, kunder som andra intressenter. Som en konsekvens ser vi redan idag att även riskkapitalet uppfattat trenden där de aggressivaste uppläggen synes tappa i attraktivitet.

Skattemoral är ovärderligt i ett välfärdssamhälle, men lika viktigt för välfärden är hög kvalité, valfrihet och produktivitet. Därför behövs alla typer av aktörer, givetvis helst också med hög skattemoral.

 

http://www.dn.se/ekonomi/enkelt-for-valfardsbolag-undvika-skatt/

http://hansaberg.wordpress.com/2014/06/11/antagen-vinst-en-antagen-sanning/

Caremaskandalen – fortsättning följde

Det har nu gått drygt tre år sedan Dagens Nyheter rullade upp den famösa ”Caremaskandalen”. Carema och riskkapitalägda Koppargården kom från och med den tidpunkten att liknas vid dödens hus där girighetens allra fulaste tryne blottades, inkontinensblöjor vägdes, boende vanvårdades och de anställda kröp på knä, i profitens namn.

Den partipolitiskt oberoende veckotidningen Dagens Samhälle har nu återvänt till Koppargården för att bevittna det förmodade lyftet med de nya kommunala ägarna. Granskningen visar att kvaliteten är densamma idag, fortfarande låg, att antalet boende per sjuksköterska ökat och att arbetsbelastningen tilltagit kraftigt för de anställda. Sedan i höstas löper arbetspassen på 14 timmar vilket fått Kommunal att anmäla boendet till Arbetsmiljöverket. Verksamhetschefen Agneta Hollingworth förklarar å sin sida att de långa passen är en konsekvens av Stockholms stads principbeslut om rätt till heltid.

Det vore nu klädsamt av Dagens Nyheter, inte minst för debattkvalitetens skull men även för deras eget anseende, att tidningen nu i samma fördömande ordalag kritiserade de nya ägarna. Men det ger i och för sig inga rubriker.

Toppen på isberget

Dagens Nyheters granskning av myndigheterna Tillväxtverkets och Vinnovas interna representation visar på en skrämmande pengarullning. Sedan 2010 har Tillväxtverket bränt drygt 7,5 miljoner av allmänna medel på intern representation och interna seminarier. Inkluderat internutbildningar har myndighetens 300 anställda kostats på dryga 16,5 miljoner de senaste 2 åren. Interna rutiner har brustit och verkets generaldirektör Christina Lugnet uppger sig vara ”väldigt chockad”. Restaurangnotan från en kväll på Grand Hotel, vilken kostade verket 1 476 kr per person, uppger dock Lugnet vara fullt rimlig då detta var det billigaste alternativet. Chocktillståndet kan mot den bakgrunden inte ha varit helt uppriktigt.

DN:s avslöjanden visar ånyo på hur illa våra skattemedel ofta hanteras. Tyvärr lär dessa dessutom endast blotta topparna av isbergen. Svällande byråkratier och organisationer innebär närmast per definition även ökad ineffektivitet och bristande kostnadskoll. Särskilt stor är risken i offentliga organisationer där resurserna förvisso är begränsade men ändå alltid någon annans (den anonyme skattebetalarens). I sådana organisationer saknas incitament att hålla kostnaderna i schakt och uppenbarligen alltför ofta även fungerande kontrollsystem för att stävja missbruk.

Hade Tillväxtverket och Vinnova varit isolerade exempel hade kritiken kunnat stanna där men så är garanterat inte fallet. Sveriges enorma offentliga apparat innebär en ofrånkomlig ineffektivitet vilken kostar samhället både i form av sämre service och förslösade skattemedel. Det ligger därför i allas intresse att banta apparaten där bantas går.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/de-lagger-miljoner-pa-vin-och-middagar

Caremaskandalen var ingen Caremaskandal

När Dagens Nyheter slog larm om missförhållanden på äldreboendet Koppargården var det politisk mumma för Vänsterpartiet, LO och Socialdemokraternas vänsterflank. DN:s granskning visade på undermålig service och bristande omsorg om de äldre. Riktigt sprängstoff blev artiklarna dock först då ägarstrukturen sattes under lupp. Koppargården ägdes och förvaltades inte av kommunen utan av vinstdrivande Carema vilket i sin tur ägdes av penningstinna riskkapitalister. Skandalen var ett faktum.

Nu har samhällsmagasinet Dagens Samhälle vid två tillfällen själv låtit granska Koppargården, innan och efter Carematiden. Lustigt, eller snarare olustigt, nog har det då visat sig att boendet förvaltats lika illa eller än sämre än under Carematiden. Detta trots att några vinstintressen inte fått ägarna att girigt väga blöjor innan eventuellt blöjbyte. Tyvärr har Dagens Samhälles granskning knappt rönt någon uppmärksamhet och man kan misstänka att denna inte är av samma intresse då den faktiskt visar att kommunen gjort och gör ett minst lika dåligt jobb.

Årets Almedalstal ägnade vänsterns Jonas Sjöstedt åt att smutskasta privatdriven offentlig verksamhet och spotta galla över valfrihet i allmänhet. Samtidigt arrangerade LO seminarier på temat ”Så förbjuder vi vinster i välfärden”. Detta med utgångspunkten att privat och framförallt vinst är av ondo. Som slagträ använder man sig inte minst av DN:s ”Caremaskandal”. Det är sorgligt och högst otillfredsställande att dessa debattörer och beslutsfattare utan invändningar får hållas, trots att deras teser och utgångspunkter helt enkelt är felaktiga.

http://www.dagenssamhalle.se/sida/carema-bakom-vardskandalen-2556