Långsiktighet har blivit den nya ledstjärnan i
välfärdsdebatten. Ägare till äldreboenden, vårdcentraler, sjukhus och skolor
ska ha ett långsiktigt perspektiv, åtminstone 10 år har ledande politiker bestämt.
Påfundet synes dock mest vara ett svepskäl för att få sparka ut de förtretliga
riskkapitalisterna.
Sveriges välfärd är offentligt finansierad och politiskt
styrd. Allt offentligt upphandlas av förtroendevalda i kommuner och landsting.
Det är således den offentliga upphandlingen som avgör vem som ska vårda de
äldre, undervisa eleverna och vårda de sjuka. Det är kommunens respektive landstingets
kravlista som dikterar de villkor på vilket sätt utförandet ska ske och till
vilken kostnad. Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna och Friskolornas
riksförbund lät för drygt ett år sedan granska samtliga upphandlingar av
äldreboenden under 2011 och första halvåret 2012. Granskningen visade att
knappt fem procent av de krav som ställs handlar om kvalitet för de äldre och
att endast drygt 10 procent av kraven är mätbara. Den stora merparten av
kraven, vilka kan räknas till hundratal, handlar istället om strukturer och
processer, områden som egentligen inte alls berör själva kärnan. Något så
avgörande som ”kundnöjdhet” synes således vara ointressant för upphandlaren,
precis som mätbarhet och möjlighet till uppföljning.
De offentliga upphandlarna måste slipa sina instrument,
beakta kundernas behov, ställa rätt krav och nogsamt följa upp resultaten. Resultaten
måste vara mätbara, för först då kan olämpliga aktörer uteslutas. Kraven bör
sedan naturligtvis också röra dem som det faktiskt handlar om, det vill säga om
oss patienter, elever och äldreboende. Först genom kvalitativa upphandlingar,
med medborgarens bästa för ögonen, kan vi få den välfärd vi förtjänar.
.png)