En seger för Liberalerna och demokratin

Rimlig 

Hur hårt man än blundar så försvinner de inte, SD och V. Partierna finns där av ett skäl och det går inte, såsom Januariöverenskommelsen föreskriver, att avtala bort deras existens och inflytande. Åren som gått sedan SD:s entré i riksdagen har istället visat hur katastrofalt illa utfrysningsstrategin fungerat och hur Åkessons parti frodats ute i den parlamentariska kylan. 

Att Nyamko Sabuni nu vunnit gehör i Liberalernas partiledning för linjen att alla riksdagens partier räknas och måste tas hänsyn till är därför på tiden. Det är nämligen inte bara så att utfrysningstaktiken är kontraproduktiv utan också odemokratisk. Att januariavtalsvägen ignorera drygt 25 procent av väljarnas röster är respektlöst och leder endast till ytterligare missnöje och politikerförakt. Istället för självgod navelskådning borde partierna istället fundera över varför ytterligheterna växer och dra lärdom därav. När S driver högerpolitik ökar givetvis V och när regeringar upprepat bedriver migrationspolitik utan folkligt stöd och fallerar med integrationen så växer SD. 

Förhoppningsvis får nu Sabuni tillräcklig partintern backning för sin fullt rimliga linje att prata med alla, liera sig med meningsfränder men ändå hålla antagonisterna stången. Det skulle vare en seger både för Liberalerna och demokratin.

Sabuni har haft rätt hela tiden

Rätt ute

Efter en stundtals hätsk och ganska infekterad partiledarstrid valdes slutligen Nyamko Sabuni till att leda Liberalerna. Sabuni uppfattas av många som kravliberal och höger, inte minst i migrations- och integrationsfrågor. Det är också hennes ståndpunkter i dessa frågor som rört upp de hetaste känslorna utom men framförallt inom partiet.

Sabuni såg tidigt de inneboende konflikter som ett kravlöst och generöst flyktingmottagande för med sig. Hon såg att utsattheten bredde ut sig bland nyanlända och att områden växte fram där utanförskapet traderades till nya generationer av uppgivna män och kvinnor. Hon hade rätt då och har det idag. En förutsättning för lyckad integration och ett samhälle som håller samman är att dess invånare unisont samlas kring något gemensamt, ett sammanhållande kitt. I Sverige utgörs detta kitt av universella värden såsom jämlikhet, jämställdhet och respekten för varandra. För de flesta är dessa värden självklara men behöver så inte vara för nyanlända från länder med väsensskild historia och väsensskilda referenspunkter.

Sabunis klarsynthet och pragmatism bör komma att genomsyra svensk migrations- och integrationspolitik från och med nu. Det skulle både nya och gamla svenskar tjäna på.

Hedra Rut

Dumt, som vanligt av Andersson

Lagom till 10-årsdagen för Rut-avdragets införande presenterade Alliansen ett samfällt förslag om hur avdraget bör utvidgas. Förslaget handlar dels om att fler tjänster ska ingå men också om att mer ska få dras av mot skatten.

Både regeringen och allianspartierna vurmar i olika omfattning för avdraget. Regeringen sitter dock i knipa då den har att hantera ett ogästvänligt vänsterparti, som skyr allt i närhet av en skattesänkning. Tack vare Miljöpartiet har avdragets omfattning ändå utökats under mandatperioden, men på grund av vänstern har det skattemässiga avdragsutrymmet samtidigt halverats. Det råder de facto en bred samsyn om avdragets välgörande, det skapar jobb, minskar svartarbetet, höjer skattemoralen och avlastar tjänsteköparna i sin vardag. Magdalena Anderssons raljerande om Alliansens nya giv att ”…det inte kommer lösa integrationsproblematiken att få rutavdrag för flytt av en säng” är därför väldigt dumt.

Kunde Andersson och regeringen bara lämna surpupporna i Vänsterpartiet utanför det här, hade ett vidgat rut och andra rutliknande avdrag garanterat kunna göra väldigt mycket gott för att lösa integrationsproblematiken.

Hellre cynisk än naiv

Migrationsminister med rätt
att vara bekymrad

Känslokall, illusionslös och nihilistisk är alla synonymer till begreppet cynisk. Motsatsen, naiv, är enligt samma ordbok liktydigt med barnslig, lättlurad och enfaldig. Inga vidare egenskaper någotdera.

Malmö stad utlyste häromveckan krisläge två och betecknar nu situationen som "en mycket allvarlig händelse". Upphovet är de kolossala flyktingströmmar som anlänt till staden de senaste veckorna. Varje dag ankommer nu 100 ensamkommande flyktingbarn, sedan januari har 5 400 ensamkommande anlänt till stan. Närmare 1 500 flyktingar söker asyl, varje dag, endast i Malmö. Sedan staden retirerat reser nu frivilligorganisationer moduler kring Centralen för att de asylsökande överhuvudtaget ska få tak över huvudet. I skrivande stund ger regeringen Migrationsverket och Myndigheten för samhällskydd och beredskap i uppdrag att uppföra tältläger för asylsökande. Wir schaffen es menade Tysklands Angela Merkel och upphävde Dublinförordningen. Nu hotas hon att dras inför författningsdomstolen för sin valhänthet i flyktingfrågan. I Sverige förs samma hopplöst aningslösa politik, ett gigantiskt samhällsexperiment.

Även om vi tillfälligt kan erbjuda tak över huvudet åt de hitkommande så kvarstår frågan, hur ska de sedan integreras och betalas för. Bostadsbristen är skriande, vårdköerna påtagliga, liksom bristen på lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor, skolplatser och andra samhällskritiska funktioner. Arbetsmarknaden är på grund av höga ingångslöner och stel arbetslagstiftning dessutom stängd för många av de nyanlända. I detta läge är jag därför hellre cynisk, naivitet hotar nämligen leda till irreversibla skador på hela samhällskroppen.

Moderat steg i rätt riktning

En skylt som möter allt fler

Även om man kan ha berättigade dubier kring att tillfälliga uppehållstillstånd skulle gynna integrationen så är Moderaternas ansatser i veckans integrationspolitiska utspel välkomna. Det är betydligt enklare att vara frimodig i opposition än i en svag regeringssits. Därför presenteras nu ett pärlband av integrationspolitiska reformförslag från de tidigare regeringspartierna.

Likt tidigare KD och FP vill nu även M stärka arbetslinjen för den växande del av nysvenskar med sämst förutsättningar för integration på arbetsmarknaden. Mot bakgrund av att den dominerande grupp av asylsökande idag, främst syrier, somalier och eritreaner, har mycket begränsade akademiska meriter krävs kraftfullare insatser än någonsin. Om mellan 41 till 62 procent i denna grupp saknar eftergymnasial utbildning och arbetslösheten, så länge som 20 år efter ankomst, uppgår till över 50 procent torde även den mest förljugne inse allvaret i situationen. Sverige är med detta nämligen ett av de OECD-länder som lyckas allra sämst med att sysselsätta invandrade.

Skärpta krav på försörjning vid anhöriginvandring, begränsningar av de sociala rättigheterna för illegala invandrare och hårdare kontroll av att beslutade avvisningar verkställs måste kombineras med verkningsfulla arbetsmarknadsrelaterade verktyg samt ett generösare mottagande på EU-nivå. Annars knallar Sverige likt lämmeltåget mot avgrundens brant, med briserande segregation och en raserad välfärd som obönhörlig konsekvens.