En seger för Liberalerna och demokratin

Rimlig 

Hur hårt man än blundar så försvinner de inte, SD och V. Partierna finns där av ett skäl och det går inte, såsom Januariöverenskommelsen föreskriver, att avtala bort deras existens och inflytande. Åren som gått sedan SD:s entré i riksdagen har istället visat hur katastrofalt illa utfrysningsstrategin fungerat och hur Åkessons parti frodats ute i den parlamentariska kylan. 

Att Nyamko Sabuni nu vunnit gehör i Liberalernas partiledning för linjen att alla riksdagens partier räknas och måste tas hänsyn till är därför på tiden. Det är nämligen inte bara så att utfrysningstaktiken är kontraproduktiv utan också odemokratisk. Att januariavtalsvägen ignorera drygt 25 procent av väljarnas röster är respektlöst och leder endast till ytterligare missnöje och politikerförakt. Istället för självgod navelskådning borde partierna istället fundera över varför ytterligheterna växer och dra lärdom därav. När S driver högerpolitik ökar givetvis V och när regeringar upprepat bedriver migrationspolitik utan folkligt stöd och fallerar med integrationen så växer SD. 

Förhoppningsvis får nu Sabuni tillräcklig partintern backning för sin fullt rimliga linje att prata med alla, liera sig med meningsfränder men ändå hålla antagonisterna stången. Det skulle vare en seger både för Liberalerna och demokratin.

Billström var före sin tid

Före sin tid. Tyvärr.

Moderate Tobias Billström har gjort sig känd som hårdför migrationspolitiker. För detta har han utstått både spott och spe, från meningsmotståndare men också från sina egna. Minns 2013 när Billström, som migrationsminister, var den förste utanför SD-kretsar att yppa sig om ett så kallat volymmål. Då ryckte regeringschef Reinfeldt ut för att offentligt hyvla av sin minister.

Nu har sju år gått sen dess, en flyktingkris passerat och Sverige mödosamt börjat anpassa sin migrationspolitik till omvärldens. I veckan som gick lade Socialdemokraterna sitt bud till den migrationskommitté som är satt att staka ut migrationspolitiken framöver. Budet ligger i mångt i linje med de förslag som Billström sedan länge argumenterat för. Volymmål, tillfälligt uppehållstillstånd som regel och hårdare försörjningskrav vid anhöriginvandring är några bärande delar. Tycka vad man vill om förslagen i sig med det är sorgligt, nästan tragiskt, att de inte kunnat lyftas tidigare. Trots ett uppenbart behov därav.

När opinionsvindarna nu vänt och alltfler svenskar ser den uppenbara utmaningen som Sveriges generösa flyktingmottagande medför, först då vågar man uppenbarligen göra politik i frågan. Att Billström var före sin tid är ingen tröst utan endast ett underbetyg åt dem som styr.

Sabuni har haft rätt hela tiden

Rätt ute

Efter en stundtals hätsk och ganska infekterad partiledarstrid valdes slutligen Nyamko Sabuni till att leda Liberalerna. Sabuni uppfattas av många som kravliberal och höger, inte minst i migrations- och integrationsfrågor. Det är också hennes ståndpunkter i dessa frågor som rört upp de hetaste känslorna utom men framförallt inom partiet.

Sabuni såg tidigt de inneboende konflikter som ett kravlöst och generöst flyktingmottagande för med sig. Hon såg att utsattheten bredde ut sig bland nyanlända och att områden växte fram där utanförskapet traderades till nya generationer av uppgivna män och kvinnor. Hon hade rätt då och har det idag. En förutsättning för lyckad integration och ett samhälle som håller samman är att dess invånare unisont samlas kring något gemensamt, ett sammanhållande kitt. I Sverige utgörs detta kitt av universella värden såsom jämlikhet, jämställdhet och respekten för varandra. För de flesta är dessa värden självklara men behöver så inte vara för nyanlända från länder med väsensskild historia och väsensskilda referenspunkter.

Sabunis klarsynthet och pragmatism bör komma att genomsyra svensk migrations- och integrationspolitik från och med nu. Det skulle både nya och gamla svenskar tjäna på.

Desarmera migrationsfrågan och gå vidare

En elefant i rummet

Det är en fråga och ett parti som dikterat villkoren för svensk politik de senaste åren. Denna enda fråga är för övrigt också i princip den enda näringen till detta enda parti. Det är inget snack om vem elefanten i rummet är och vilka bekymmer denne ställer till med.

Alla avståndstaganden från Sverigedemokraterna är förvisso befogade, inte minst för liberaler som i alla tider slagits för öppenhet och mot inskränkt nationalism. Lika ansvarsfullt som det är att aldrig acceptera SD:s unkna värderingar, lika oansvarsfullt är det att inte respektera folkets röst och att inte leda landet på bästa sätt. Det är trots allt det vi har demokratin och folkvalda till. Ansvarsfulla politiker ser därför till att få en långsiktig lösning på samhällets stora frågor istället för att trippa som katten runt den heta migrationsgrötsgrytan. Inget parti och ingen nu existerande koalition skulle tryggt kunna lägga en budget i riksdagen. Därför bör migrationsfrågan lyftas bort från förhandlingsbordet och in i en parlamentarisk utredning i vilken samtliga partier medverkar. I en sådan skulle garanterat tillräckligt många partier kunna komma överens i de mest brännande frågorna. Helt ovilliga partier skulle samtidigt kunna backa ur och med hedern i behåll gå tillbaka till sina väljare. Förhoppningsvis skulle det även blidka oresonliga sverigedemokrater som skulle få en del gott att visa upp för sina väljare.

Migrationsfrågan måste desarmeras om vi vill få något vettigt gjort i svensk politik. Sverigedemokraterna är ett unket parti med unkna idéer så låt inte det diktera svensk politik i fyra år till. Lös ut dem i en parlamentarisk utredning och lös sen Sveriges övriga problem.

Bara att tugga i sig

Komplexare än bara öppna hjärtan

60 procent uppger nu att de vill ta emot färre flyktingar. 41 procent av dessa vill dessutom ta emot betydligt färre. Ynka 12 procent vill se ett ökat mottagande. Detta ska kontrasteras mot situationen i februari 2015, före den verkliga flyktingströmmen, då 36 procent ville se ett minskat mottagande. DN/Ipsos mätning visar vidare att gruppen som i huvudsak tycker invandring är bra för landet har minskat från 63 till 44 procent sedan 2015.

Detta är sorgliga siffror som de styrande måste tugga i sig. Sverige har länge profiterat på sin öppenhet och mångfald. Invandring, i alla dess slag, har berikat landet och vidgat våra vyer. Ett litet exportberoende land i världens utkant har inte råd att stänga ute sin omvärld. Samtidigt har det blivit allt uppenbara att den flykting- och migrationspolitik som vi ägnat oss åt under senare år varit ett misslyckande. Alltfler politiker erkänner detta och alltfler människor märker av det i sin vardag. Följden är att misstron mot politiker ökar, medan tilliten till det offentliga och gentemot det främmande minskar. Ytterst olyckligt eftersom det är just dessa grenar som byggt vårt samhälle starkt.

Politiken har nu en gigantisk uppgift i att återställa förtroende och den mellanmänskliga tilliten. Idissla gärna, men se till att slutprodukten blir bra. Annars blir det intet annat än skit kvar av den svenska modellen.

https://www.dn.se/nyheter/politik/svenskarna-har-svangt-4-av-10-vill-ha-betydligt-farre-flyktingar/

Lööfs vinnande spår

Annie har skött försäsongs-

träningen

Annie Lööf har på kort tid seglat upp som Alliansens lysande stjärna. Till stor del på bekostnad av hennes allt mer falnande dito, Anna Kinberg Batra. Detta samtidigt som en och annan vilsen sosse och miljöpartist fyllt på i leden. Lööf har vallat rätt och hittat det vinnande spåret.

Centerns framryckningar är främst ett utslag av de konkurrerande partiernas allt påtagligare vilsenhet. Batra, Löfven, Lövin och Fridolin kör alla off-pist och studsar okontrollerat mellan gran och sten. Företrädarnas tre partier har alla lyckats skrämma bort sina liberala och kanske mer humanistiska väljare på sina respektive sätt. Vad som förenar dem är att ingen riktigt kan veta var man har dem. Batra vill först inte ta i ett visst parti med tång, för att dagen därpå både öppna dörren och bjuda på kaffe. Löfven ger i ena stunden beskedet att Sveriges gränser kommer förbli öppna, men ångrar sig snart och inför Europas kanske hårdaste regler för migranter. Fridolins Miljöparti har å sin sida gett upp de flesta av värden som väljarna håller kära. I denna miljö torde det inte förvåna att Annie Lööf upplevs som rak och tillförlitlig.

Det finns mycket att invända mot Centerns om inte rent omöjliga så åtminstone naiva syn på migrationspolitiken. Men de väljarvinster hon nu gör är en tydlig fingervisning. För opinionsmässig framgång krävs en tydlig strategi, en väldisponerad försäsong och, framförallt, att hålla sig i spåret.

Politik är att välja

Vad ska vi med dig till?

Det är inte lätt att vara politiker, samtidigt är det just därför som vi väljer dem. De allra flesta av oss lever liv med mängder av svåra val att fatta, varje dag. Livspussel, jobb, kärlek, båtar och bilar, pockar alla på vår uppmärksamhet och knaprar av vår tid. Därför väljer vi politiker till att fatta de mer strategiska besluten.

Flyktingfrågorna är bland de svårare att hantera, de handlar om långt mer än kronor och ören. Riksdagen har under våren att ta ställning till om ensamkommande ungdomar över 18 år, som kom till Sverige före flyktingpolitiken skärptes, ska få gå klart gymnasiet trots avvisningsbeslut. Utan ansvar för rikets ekonomi, sammanhållning och rättsmedvetande vore frågan enkel, ty i humanismens och generositetens namn skickar man inte ungdomar åter till ett liv i sannolik misär och armod. För den politiker som däremot förstått sin roll och sitt ansvar är frågan svårare. Den som menar allvar med att Sverige ska ha ordning och reda i migrationspolitiken kan aldrig tillåta att Migrationsverket gör en bedömning medan andra delar av samhället gör en annan, där ett avvisningsbeslut blir dispositivt och där systemet urholkas.

Vi väljer politiker för att de ska välja, inte stryka oss medhårs. Detta gäller särskilt i de allra svåraste frågorna.

Ett Sverige värt att försvara?

Du gamla du fria

Att Sveriges försvarsförmåga brister råder numer inga tvivel om. En vecka räknade förre ÖB:n med att vi skulle kunna hålla våra gränser vid yttre angrepp. Samtidigt saknar vi ett trovärdigt militärt samarbete som skulle kunna komma till undsättning vid behov. Vi ligger således risigt till, materiellt och personellt. Nästa fråga att besvara är hur stor försvarsvilja vi svenskar faktiskt har.

Vissa hävdar att det socialistiska samhällsbygget kapat de interpersonella banden och alienerat oss från varandra, vilket skapat en individualistisk anonymitet som raderat ut känslan av samhörighet. Andra menar att oansvariga, alternativt naiva, politiker sålt ut landet genom en omdömeslös migrationspolitik. Är ett sådant land nåt att slåss för?

Sverige är unikt på många sätt. Vi hyser inte bara tillit till varandra utan även till det offentliga och våra politiker. Till skillnad från i de flesta andra länder litar vi på varandra, och inte bara de närmsta och käraste. Vi betalar skatt frivilligt, värnar yttrandefriheten, månar om miljön och står upp för allas lika rättigheter. Visst har Sverige sina brister, och visst står vi inför stora utmaningar men här i landet är alla fria att delta och bidra till bättring. Bara den friheten är värd att gå i strid för.

 

Sent omsider har syndaren vaknat

Trött och resignerad infrastrukturminister

Det var en trött och närmast resignerad infrastrukturminister som i veckan fick försvara regeringens senaste migrationspolitiska initiativ. Från och med 21 december är tanken att samtliga tåg- och busspassagerare över Öresundsbron ska ID-kontrolleras. Och ovanpå det ska regeringen ges möjlighet att stänga hela bron för vägtrafik.

Efter att konsekvent och övertygande ha proklamerat att asylrätten ska värnas och upprätthållas vänder regeringen nu på en femöring. Panikåtgärderna, som i princip stänger Sverige gränser, innebär ett rejält underbetyg åt både nuvarande och den förra regeringen. Ingen har bättre kunskaper om landets tillstånd och utmaningar än landets politiska ledning. I Sverige litar vi i allmänhet dessutom på vad de säger. Den akuta situation vi nu ser har inte uppkommit över natten utan är resultatet av en längre tids utveckling. Ingen politiker har dock adresserat frågan riktigt utan istället övertygande förnekat de utmaningar som Sveriges oproportionerliga flyktingmottagande uppenbarligen innebär. 

Politisk naivitet och förnekelse har lett till en situation där alla dörrar dramatiskt smälls igen, för både asylsökande och näringsidkare. Alltför sent omsider har våra politiska syndare vaknat.

Det krävdes en flyktingkris

Ylva Johansson kommer behöva
varje tänkbar muskel.

I anslutning till regeringens och alliansens flyktingpolitiska överenskommelse gick ett pressmeddelande ut från regeringskansliet. Häri stod att läsa att ”en snabbare etablering på arbetsmarknaden underlättas genom lägre trösklar in på arbetsmarknaden”. Konstaterandet är inte bara korrekt utan också snudd på revolutionerande.

Socialdemokraterna har i decennier ihärdigt hamrat in mantrat att Sverige inte ska konkurrera med låga löner. Med tung uppbackning av LO, som lika ihärdigt motarbetat all form av lönekonkurrens för sina medlemmar, har Socialdemokraternas strategi pressat upp lönenivåerna och arbetskraftskostnaderna till orimliga nivåer. Konsekvensen är lika självklar som den varit eftersträvad, lågproduktiva arbeten har slagits ut liksom många av dem som kunnat få anställning där. Nu fylls Sverige på med hundratusentals nya invånare, varav många med begränsade akademiska meriter. Först då, när läget blivit akut, medger man alltså det självklara.

Ett första steg på vägen är att acceptera och till och med utvidga RUT-tjänsterna, där många av de nytillkomna är efterfrågade. Förhoppningsvis följs detta av ytterligare liberaliserande steg. Men att det först skulle krävas en flyktingkris är beklämmande. 

Slutet Finland haltar

2014 blir ett riktigt skitår för Finland, åtminstone för finnarnas plånböcker. Enligt EU-kommissionens senaste rapport väntas endast Cypern få en sämre BNP-tillväxt än Finland, som tros stanna vid beskedliga 0,2 procent. Orsakerna är givetvis flera men åtminstone en är särskilt intressant.

Förutom den självklara påverkan som Nokias genomklappning haft lyfts allvarliga strukturella problem fram som delvisa förklaringar. Finland är extremt råvaru- och industriberoende. En alltför ensidig ekonomi gör landet extra sårbart för konjunkturella försvagningar och förändrade råvarupriser. Ett ytterligare, och på sikt, minst lika stort problem anses landets homogenitet utgöra. Landet är, och har länge varit, bland de mer avoga till att hålla sina gränser öppna. Att detta börjar bli ett problem har blottlagts med tydlighet i och med Nokias frånfall. Bristen på influenser och idéer hämmar näringslivets kreativitet och innovationsförmåga. Samtidigt står även Finland inför en demografisk utmaning med alltfler äldre som ska försörjas. Vidare innebär den ogina migrationspolitiken också brist på arbetskraft, med följd att arbetskraftskostnader stiger varpå landets konkurrenskraft urholkas.

Finland har fler problem än Nokias kräftgång, och de beror definitivt inte på en för generös migrationspolitik.