Sent omsider har syndaren vaknat

Trött och resignerad infrastrukturminister

Det var en trött och närmast resignerad infrastrukturminister som i veckan fick försvara regeringens senaste migrationspolitiska initiativ. Från och med 21 december är tanken att samtliga tåg- och busspassagerare över Öresundsbron ska ID-kontrolleras. Och ovanpå det ska regeringen ges möjlighet att stänga hela bron för vägtrafik.

Efter att konsekvent och övertygande ha proklamerat att asylrätten ska värnas och upprätthållas vänder regeringen nu på en femöring. Panikåtgärderna, som i princip stänger Sverige gränser, innebär ett rejält underbetyg åt både nuvarande och den förra regeringen. Ingen har bättre kunskaper om landets tillstånd och utmaningar än landets politiska ledning. I Sverige litar vi i allmänhet dessutom på vad de säger. Den akuta situation vi nu ser har inte uppkommit över natten utan är resultatet av en längre tids utveckling. Ingen politiker har dock adresserat frågan riktigt utan istället övertygande förnekat de utmaningar som Sveriges oproportionerliga flyktingmottagande uppenbarligen innebär. 

Politisk naivitet och förnekelse har lett till en situation där alla dörrar dramatiskt smälls igen, för både asylsökande och näringsidkare. Alltför sent omsider har våra politiska syndare vaknat.

Status quo är inget alternativ

Tilltagande fenomen

Alla har vi en uppfattning, för alla har vi stött på dem. Det handlar givetvis om de tusentals EU – migranter som söker sin desperata utkomst genom bettleri på våra städers gator.

Tiggarna har blivit en så vanlig syn att de närmast utgör en del av statsbilden på många orter. I början av februari räknade Stockholms Stad till 44 bosättningar i mer eller mindre centrala delar av staden, där tiggare tillfälligt slagit rot under sin vistelse i staden. Siffran innebär en ökning från 17 sådana boplatser året innan, fenomenet är således kraftigt tilltagande. Den som rör sig ute i nöjeslivet kvällstid kan också konstatera att aktiviteterna blivit offensivare och påstridigare. Situationen är givetvis ohållbar, på kort och lång sikt. Det är en usel lösning att fortsatt göra dessa människors uppehälle beroende av våra dusörer. Den ökande närvaron hotar därtill att få en redan unken inställning till romer att lukta ännu värre. Att låta situationen fortgå ger dem som ännu inte gett sig av falska förhoppningar, och det ger oss givare en fånig tillfällig tillfredsställelse att gotta oss i.

Långsiktigt ligger lösningen endast i migranternas hemländer, kortsiktigt måste dock även vi börja kavla upp ärmarna.