Tomten kommer tidigt i år

Både tomte och kvinna

Finansministern vill ge vanligt folk mer i plånboken och föreslår därför skattesänkningar motsvarande 10 miljarder. Sänkningarna ska komma alla till del, yrkesarbetande, pensionärer liksom förtidspensionärer och A-kasseanslutna. Proportionellt mest får de som inte jobbar, det vill säga ålders- och sjukpensionärer.

Magdalena Andersson uttalar flera skäl till förslagen, främst att få folk att konsumera mer men också att hon därmed önskar sluta skatteklyftan mellan lönearbetare och övriga. Den med kunskap om regeringens kniviga parlamentariska läge förstår dock också att Anderssons giv lika mycket tjänar till att mätta övriga gökungar i det rödgröna redet, V, MP och C. Skattesänkningar är allt som oftast av godo, allrahelst på produktiva skattebaser som arbete. Det finns i detta fall dock såväl en del att reflektera över som att kritisera. Den minnesgode minns exempelvis hur samma Magdalena Andersson kritiserade Alliansen hårt för dess jobbskatteavdrag. Att sänka skatten när välfärden samtidigt behövde stöd var förkastligt lät det då. Svensk ekonomi är för tillfället glödhet och konsumenterna på strålande humör. Att Andersson då vill ge dem ännu mer att spendera för är inte bara ologiskt utan statsfinansiellt rent korkat. Slutligen ska också kritiseras att den största delen av skattesänkningarna går till dem som inte jobbar. Med EU:s fjärde högsta arbetslöshet borde istället alla stimulanser fokuseras på att öka drivkrafterna för jobb, och inte tvärtom.

Skattesänkningar i all ära, men Magdalena Anderssons budgetgiv är mer än något annat en julklappssäck åt griniga och gapiga stödpartier, samt övriga potentiella väljare. Tomten kommer inte bara tidigt i år, hon är dessutom kvinna.

Jobben kommer

Det var i valrörelsen 2006 som Göran Persson uttryckte de bevingade orden om de jobb som då skulle komma. Uttalandet uppfattades som arrogant från en regeringstrött statsminister, till synes utan nya grepp och idéer om hur det faktiskt skulle gå till. Uttalandet tros ha varit en bidragande orsak till Perssons fall.

Nu, åtta år senare, är läget annorlunda även om likheterna finns där. Fredrik Reinfeldt och dennes allians anklagas titt som tätt för att vara trött och sakna just idéer. Lika trött som Reinfeldt påstås vara synes stora delar av väljarkåren att vara på honom vilket förklarar varför delar av opinionen tar sin tillflykt till de mer radikala alternativen. Vad som däremot skiljer bilden idag från den för åtta år sen är att jobben faktiskt kommer, precis som de gjort under de flesta alliansåren. Enligt Arbetsförmedlingen har antalet arbetslösa minskat med 0,6 procent sedan juni i fjol och arbetslösheten räknas nu till 7,6 procent. Samtidigt har antalet lediga platser ökat med 16 000 och antalet sysselsatta är idag 62 000 fler än för ett år sen.

På Perssons tid rådde högkonjunktur och tiotusentals arbetsföra gick förtidspensionerade, men ändå uppgick arbetslösheten till 7,4 procent. Sverige har nu tuffat igenom en av historiens tuffaste kriser samtidigt som befolkningen ökat med historiska siffror. Sammanfattningsvis, jobben kommer så varför bryta en solid och välsmord arbetslinje?

http://www.arbetsformedlingen.se/Om-oss/Pressrum/Pressmeddelanden/Pressmeddelandeartiklar/Riket/2014-07-09-Fler-lediga-jobb.html

http://rasmusliberal.com/2014/07/09/fortsatt-fler-jobb-ljusare-for-langtidsarbetslosa/

Norge som avskräckande exempel

Vår västliga granne i norr ståtar med Europas lägsta arbetslöshet. Med 2,8 procents arbetslöshet tar årligen tusentals svenskar sin tillflykt till Norge, för arbete och en lukrativ ersättning. Säkert har en och annan luttrad svensk avundsjukt muttrat något elakt om de där stöddiga oljemiljardärerna i väst.

Som tröst till avundsjuka svenskar men till förfång för bortskämda norrmän kan andra mindre avundsvärda siffror lyftes fram. I Norge må få gå arbetslösa, desto fler går däremot sjuka. Drygt 18 procent av alla norrmän i arbetsför ålder (18-66 år) får sin försörjning från sjukpenning, rehabilitering eller förtidspension. Motsvarande siffra i Sverige uppgår till 8 procent. Norge är därmed det land i Europa med störst andel av sin befolkning i arbetsför ålder utanför arbetsmarknaden. Nationalekonomen Hilde Björnland, verksam vid Handelshögskolan i Oslo, håller det för uppenbart att problemen förklaras av för höga och generösa ersättningsnivåer i trygghetssystemen. Sjukpenningen uppgår exempelvis till 100 procent av lönen i upp till ett år. Och visst lär Björnland ha rätt, för att annars så hurtiga norrmän skulle vara sjukast i Europa faller på sin egen orimlighet.

Norges sjuka mörkertal bör betraktas som ett avskräckande exempel, ett exempel på vilka konsekvenser som alltför generösa ersättningssystem faktiskt kan få för ett land och dess invånare.

 

http://www.di.se/#!/artiklar/2014/5/6/norges-skracksiffra/

Ättestupan behövs

Socialförsäkringsreformen lär vara regeringens mest risade. Inhuman, gräslig och rent ovärdig är några omdömen. Som mest har det stormat kring den bortre tidsgränsen vid vilken arbetsförmågan prövas av Arbetsförmedlingen. I prövningen bedöms huruvida den sjukskrivne är allvarligt sjuk och ska sjukskrivas permanent eller om arbetsförmåga ännu föreligger och en ny sjukskrivningsperiod ska påbörjas. Den bortre gränsen har i populärmedia och av opposition betecknats ättestupan.

Allvarligt sjuka blir, precis som tidigare, permanent sjukskrivna med 80 procentig ersättning av tidigare inkomst upp till en taknivå. Arbetsförmögna får, i motsats till tidigare, nya möjligheter att återgå till arbete genom den s.k. rehabiliteringskedjan. I dagsläget återgår hälften till sjukskrivning efter Arbetsförmedlingens prövning, 10 procent går till arbete och 40 procent till olika stödformer inom jobb- och utvecklingsgarantin. Innan ättestupans införande gick 100 procent till sjukskrivning, mer eller mindre permanent.

Det finns i princip inga saliggörande lösningar på komplexa frågor men ättestupan behövs, inte bara för den svenska ekonomin utan framförallt för att sjuka åter ska kunna bli friska.

Sänkt skatt är den bästa pensionsförsäkringen

Svensken måste jobba allt längre, helst till 75 års ålder enligt statsministern. Uppmaningen och förhoppningen är förståelig mot bakgrund av det allt prekärare demografiska läget. Reinfeldts förhoppning går dock på tvärs med medborgarnas önskemål, som enligt SEB:s välfärdsbarometer 2013 knappt ens önskar arbete fram till dagens 65 år.

Även om en tvingande höjning av pensionsåldern lär bli nödvändig så kommer en sådan knappast att räcka, särskilt som ett stort antal går i ålderspension från en sjukskrivning och inte från arbete. Det kommer istället krävas fler insatser för att dagens, och inte minst morgondagens, pensionärer ska få en trivsam ålderdom.

En viktig, för att inte säga den allra viktigaste, av dessa insatser torde vara den att ge var och en egna möjligheter till att spara och arbeta ihop en ekonomisk buffert. Detta skulle avlasta samhället från en stor börda och framförallt öka individens frihet och trygghet i förhållande till staten. Därför är sänkta skatter på sparande och arbete den allra bästa pensionsförsäkringen.

http://www.sebgroup.com/sv/Press/Nyheter/2013/Valfardsbarometern-Pensionsplaner-ur-takt-med-tiden/

Sverige är på bättringsvägen

Nya siffror från Försäkringskassan visar att det så kallade ohälsotalet fortsätter att minska. I september var svensken i genomsnitt sjuk under 5,7 dagar per år. Detta att jämföra med 6,9 dagar vid motsvarande mätning för ett år sedan. Än markantare har antalet förtidspensionerade sjunkit, 10 procent färre är dessa än för ett år sedan. Detta är oerhörda siffror som till väldigt stor del kan tillskrivas den borgerliga regeringens reformer.

Att minska inflödet i sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspensioneringen) deklarerade Göran Persson redan 2004 som en av regeringens största utmaningar. Mod att göra något åt saken hade dock vare sig Persson eller någon annan socialdemokrat. Däremot tillsattes en utredning vilken skulle utröna socialförsäkringens funktion och konsekvenser. Resultatet, som presenterades 2007, talade sitt tydliga språk – sjukförsäkringen var en katastrof. ”Försäkringen” användes för allehanda ting, inte minst som statistikreglator. Med en ytterst flexibel tolkning av sjukdomsbegreppet lyckades S framgångsrikt att frisera arbetslöshetstalen som kunde hållas nere på acceptabla nivåer. Detta på många sjukas och svensk ekonomis bekostnad.

Mot bakgrund av resultaten och förslagen från den av S tillsatta utredningen införde den nya regeringen omgående en ny och betydligt stringentare försäkring. En försäkring som skulle vara till för de sjuka och inte kreti och pleti.
Socialdemokrater satt med säkerhet och kluckade förnöjt på sina oppositionsstolar, här hade någon annan tvingats städa upp deras skit och dessutom fått ta skit för det.

Hade reformen inte sjösatts skulle massjukskrivningarna och förtidspensioneringarna på sikt ha sänkt Välfärdssverige. Svensken, frisk som sjuk, hade då kunnat glömma såväl skola, vård som omsorg samtidigt som hundratusentals skulle tvingats leva vidare i fortsatt ovisshet med oklara diagnoser och utan rehabiliteringinsatser. Nästa gång du hör talet om stupstocken och det nya kalla Sverige bör du ha detta i åtanke.

Framsidan av den nya sjukförsäkringen

Nog har regeringen tvingats schavottera i sjukförsäkringsdebatten alltid. De nya tidsgränser som introducerats för utvärdering och uppföljning av de sjukskrivna har beskrivits som stupstockar med katastrofala följder för de drabbade. Det sista som kan påstås är att debatten skulle varit nyanserad. Minimalt utrymme har ägnats åt reformens syfte och tänkta framsidor. Nu verkar dock detta vara överflödigt eftersom resultaten redan börjat återverka.

I Ekonomistyrningsverkets (ESV) senaste budgetprognos spås överskott i statens finanser redan nästa år och budgetunderskottet tros lägga sig runt 1 procent av BNP. Smått fantastiska siffror med tanke på rådande världsekonomiska läge och den ihopsäckade exportmarknaden. Det huvudsakliga skäl som ESV pekar på är det kraftiga inflödet på arbetsmarknaden i kombination med färre i så kallat ”utanförskap”. 2014 spås antalet förtidspensionerade, sjukskrivna, arbetslösa och övriga som försörjs av andra offentliga kassor vara nere på samma nivå som 1990. Härtill kommer siffror från Svenskt Näringsliv som visar att sjukfrånvaron bland arbetare och tjänstemän aldrig varit så låg som nu.

Alltfler kan idag försörja sig på eget arbete och slipper det osäkra beroendet av statens allmosor. Samtidigt tilltar antalet skattebetalare med ökade skatteintäkter som följd. Som konsekvens växer den offentliga kakan vilket redan i och med vårbudgeten kommer att ge mer till pensionärer, ensamstående föräldrar och andra trängda grupper.