Det är Löfven som utgör hotet

Demokratihot

Det är egentligen ganska oerhört att en statsminister målar ut sin opposition som ett demokratihot. Vid ett maktskifte, hävdar statsministern, är demokratin i fara eftersom en sådan ny regim skulle tarva stöd från SD. Ett SD som vill ta Sverige i ungersk auktoritär riktning och i en förlängning kanske ännu längre ut i mörkret. 

Med denna definitiva profetia ställer statsministern väljarna inför ett val, inte mellan legitimt och demokratiska valda partier, utan mellan frihet och demokrati alternativt auktoritärt förtryck. Måhända handlar detta om en mjukstartad valrörelse men icke desto mindre kan dess retorik få ytterst olyckliga konsekvenser. Att demonisera meningsmotståndare och förklara dem rent illegitima skapar klyftor mellan människor som, stora nog, kan bli oöverstigliga. I en förlängning kan det rent av ifrågasättas om en valförlust ens kan accepteras. För om statsministern framhärdar i att vissas röst och vissa partier är illegitima, är det då rimligt att acceptera dem? Det tyckte inte de tusentals Trumpanhängare som stormade Capitolium i vintras. Löfvens domedagsretorik kan i värsta fall trigga liknande stämningar och uppfattningar här i hemma i Sverige. 

När statsministern, i bästa fall aningslöst, målar ut demokratiskt valda partier som demokratihot är det de facto Löfven själv som utgör hotet.

 

 

Ett EU-projekt med uppenbara gränser

Av en annan uppfattning

En uppgiven Donald Tusk, Europeiska Rådets ordförande, meddelade nyligen att EU inte kommer kunna införa tvingande regler kring omfördelning av mottagna flyktingar. Det fick vissa att gå i taket, och andra att jubla. Jublade gjorde man i öst, misströstades gjordes det i väst. Inte minst i Sverige.

Den europeiska gemenskapen har gått från att vara en samarbetsgemenskap mellan ett fåtal kulturellt och ekonomiskt likasinnade till en intim union med de flesta länderna på kontinenten. Expansionen har framförallt gått österut. Tanken med att ge sig österut var god. Genom ekonomisk konvergens, ökad handel och samverkan skulle det ekonomiskt tilltufsade öst lyftas för att på sikt konvergera med oss i väst. Tanken var dock godare än genomtänkt. Idag ser vi hur flera av dessa länder fjärmar sig från gemenskapen och dess allmängiltiga principer. För vår historia och bakgrund formar oss och EU:s vidgande sprickor är ett bevis på det. I Polen och Ungern vinner man framgång på att begränsa yttrandefrihet och montera ned rättssäkerheten. En ytterligare gemensam nämnare är att demokrati tycks vara mindre intressant. 

Det blir allt tydligare att EU-samarbetet har sina gränser. Vi är olika, och det måste accepteras och respekteras. Om så inte sker kommer garanterat fler medlemmar slå bakut, med en snabbt eroderande gemenskap som följd.