Opinionssiffror som inte ljuger

En av många kloka liberaler

SVT/Novus senaste siffror var ingen upplyftande läsning för någon liberal. Siffran, 2,7 procent, är också väljarnas betyg på partiets agerande efter valet. Novussiffrorna ger i övrigt också tydliga besked kring väljarnas preferenser där tydlighet och konsekvent handlande premieras.

Som väntat har ytterligheterna stärkts. V och SD har hållit en rak linje hela vägen, stått fast vid sina utfästelser och samtidigt inte kladdats ned i den smutsiga regeringsbildningsprocessen. De uppfattas nu säkert än mer som de enda verkliga oppositionspartierna. Ironiskt nog precis det som Januariöverenskommelsen syftade till att undvika, men som många kritiska liberaler fruktade. Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat, menade Einstein. Januariöverenskommelsen är lika galen som Decemberöverenskommelsen var på sin tid och resultatet verkar bli detsamma, stärkta ytterkanter.

Liberalerna har mycket klokskap i sina led som vet att navigera i socialliberal terräng, där förnuft och vetenskap är ledstjärnor. Rätt liberal kan mycket väl lyfta både liberalismen och borgerligheten ur detta sorgliga förfall. Och jag är hoppfull.

Drogpolitik - minerad mark

Så har man blivit kölhalad, idiotförklarad, smygintervjuad och inte minst fått sin liberala värdegrund ifrågasatt. Att diskutera drogpolitik eller gud bevars, inta en kritisk hållning gentemot en liberalare hållning mot cannabisbruk bland yngre, var att ge sig ut på minerad mark. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att försvar av befintlig lagstiftning och skepticism mot drogliberalism skulle röra upp sådana känslor.

Tvivelsutan har belackarna levererat många och sakliga argument. Cannabisjakten kostar miljarder, drogen har relativt begränsad skadeverkan, USA intar en allt liberalare hållning, alkohol leder till både fler dödsfall och andra därtill relaterade skador, stigmatisering leder fel, skadeverkningarna kan minskas genom ordnad försäljning via särskilda reglerade kanaler mm. Samtliga argument är relevanta, och dem beaktar jag givetvis och tar intryck av. Jag kan dock inte låta något av dem, var för sig eller tillsammans, övertyga mig om att cannabis bör saluföras som en ofarlig drog eller säljas genom konventionella kanaler, vilket var vad min och Kalles artikel egentligen handlade om.

Cannabis må vara en förhållandevis lätt drog men har ändå påvisade skadeverkningar. Cannabis innehåller cannaboiden tetrahydracannabinol (THC) vilken är den substans som framkallar ruset. THC överaktiverar delar av hjärnans system vilket ger ruseffekter och kan ge långsiktiga effekter på hjärnan vid längre och påtagligare bruk. Cannabis är förenat med flera skaderisker vilka varierar i olika grad och påverkas av ett antal faktorer som var för sig eller tillsammans måste tas med i bedömningen. Risken beror bland annat på hur stor dosen är av nämnda THC och hur ofta drogen intas. Ytterligare en aspekt är hur sårbar individen är, vilket ingen kan veta i förväg.

Ingen dör av cannabis men mångas hjärnor påverkas negativt, framförallt ungas under 25 år. Cannabisrökning försämrar de kognitiva funktionerna minne, uppmärksamhet, koncentration samt analys- och planeringsförmåga. Detta kan ta sig uttryck i minskad förmåga att genomföra komplexa tankeoperationer, sämre koncentrationsförmåga, sämre förmåga till bibehållen uppmärksamhet, minskad förmåga att bearbeta information, försämrat korttidsminne, minskad tankemässig flexibilitet, minskad förmåga att lära av erfarenhet och försämrad förmåga till långsiktig strategisk planering. Drogen är även beroendeframkallande och kan ge abstinensbesvär.

Cannabisdebatten är viktig att hålla vid liv och alla sakliga argument ska beaktas. Inga sådana argument har dock hittills övertygat mig om att vi inte bör romantisera kring bruket, relativisera kring dess konsekvenser eller legalisera ytterligare en drog i samhället. Forskning visar härtill att just tillåtande attityder gentemot droganvändning också påverkar användningen i positiv riktning. Familjen, umgängeskretsen och samhället i stort påverkar hur socialt accepterat användandet är.

Kalla mig gärna mossig och idiot, men ifrågasätt inte min socialliberala grund. Därtill saknas argument. Därmed är cannabisdebatten avslutad för min del, denna gång.

https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2452577-infor-nolltolerans-mot-drogromantik

                       

Till kravliberalismens försvar

Sverige är på många sätt ett generöst land. Här finns ett generöst socialförsäkringssystem, generösa asylregler, en generös föräldrapenning, goda möjligheter att vårda sjukt barn utan större inkomstbortfall, gratis förskola, gratis skolgång etc. Detta är något vi ska vara stolta över och därför också något vi bör stå upp för och försvara.

En förutsättning för ett fortsatt tillåtande klimat är att de lagligen uppställda kraven följs och respekteras. Vidare krävs att var en, efter förmåga, gör sitt yttersta för att bidra och ingen, på bekostnad av alla andra, undandrar sig sitt ansvar. Fusk, lättja, oansvar och allehanda kriminalitet utgör allvarliga hot mot ett fungerande välfärdssamhälle. Det är därför en av statens huvuduppgifter att stävja dessas otyg.

Ett kravlöst samhälle utan högt ställda, men givetvis rimliga, förväntningar gagnar ingen förutom dem som inte önskar bidra. Alternativen är således två, ett krackelerat välfärdsbygge eller en förväntansfull kravliberalism.

Hatten av för Sabuni

Jämställdhetsministerns och tidigare integrationsministerns Nyamko Sabunis avgång är tråkiga nyheter. I tider av opportunism och korrekthet inom det politiska skrået har Sabuni tidvis lyst upp tillvaron. Frejdigt utmanade hon etablissemanget med snusförnuftiga förslag och uttalanden som inte sällan gick på tvärs med både partilinje och invanda mönster.

Sabuni var en jämställdhetsminister som, istället för att klistra på sig feministetiketten, agerade förebild för jämställdhet och jämställdhetsarbetet. Såväl som integrationsminister som jämställdhetsminister stod Sabuni upp för sina egna idéer och höll hårt på integriteten, vilket tyvärr är en bristvara bland karriärslystna yrkespolitiker.

Nu ska den socialliberale feministen Maria Arnholm axla jämställdhetsansvaret. Rätt eller fel får tiden utvisa. Rätt och riktigt är i varje fall att lyfta hatten för avgående Sabuni.

http://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-avgar/

Språktest – en socialliberal vinnarfråga

Två folkpartistiska riksdagsledamöter, Gulan Avci och Nina Larsson, skriver mycket initierat på SVD Brännpunkt (15/8) om vikten av språkkunskaper för en lyckad integrering i samhället. ”Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv, känna sig delaktig i samhället och öka möjligheten att komma ut på arbetsmarknaden”. Författarna refererar till undersökningar som visar att chanserna att få ett jobb ökar med upp till 25 procent redan vid hyggliga kunskaper i landets språk. Detta torde egentligen inte överraska någon.

Själv har jag aldrig känt mig så missanpassad och utanför som vid de tillfällen som jag bott utomlands och saknat erforderliga språkkunskaper. Snabbt sjunker självkänslan och frustrationen växer över det faktum att få ens vill och än färre kan förstå vad du säger. Spiralen nedåt är dessutom vindsnabb, ju längre tid som tillåts gå desto sämre självkänsla och tilltagen frustration. Naturligtvis en ytterst destruktiv utveckling, för såväl individ som samhället i stort.

I ett samhälle med högt tempo finns sällan tid att lägga på hackande utlänningar med fäktande händer och armar, tyvärr. Än mindre finns anledning för en arbetsgivare att anställa en sådan om nu fullgoda konkurrenter talar språket flytande.

Folkpartiet anses av en del ha lämnat sitt socialliberala arv till förmån för någon form av krav- eller ”batongpolitik”. Anser man att förväntningar på individer och tro på deras inneboende förmåga är att ta till batongen så är det svårt att argumentera emot. För den som däremot själv någon gång haft känslan av oduglighet eller den av att ingen vare sig brytt sig om en eller förväntat sig något, så är dessa typer av ”krav” höjden av socialt ansvarstagande.

Att ställa krav är att bry sig hävdar Avci och Larsson. Att å andra sidan inte ställa krav är följaktligen att inte bry sig. Om du bryr dig och har förväntningar på dina medmänniskor borde språktest för medborgarskap vara en självklarhet.