Trygghet i anställningen ger tryggare och mer harmoniska människor hävdas det. Genom att gneta tillräckligt många år för samma arbetsgivare inarbetas den åtråvärda fallskärmen som ska förhindra illegitima avsked.
Historiskt kom dessa trygghetslagar till för att i konkurrensen med yngre förmågor skydda äldre på arbetsmarknaden. De yngre skulle, istället för att utmana de äldre, kanaliseras till de nya framtidsbranscherna. Sådan var utgångspunkten då, när de äldre var uttjänta i arbetsgivarens ögon skulle de kastas ut till förmån för en yngre och produktivare kraft.
I storindustrins Sverige må detta ha varit ett bärande argument men idag, nästan 40 år senare, ser näringslivet annorlunda ut. Tjänstenäringar har tagit över industrins roll som huvudarbetsgivare. Manuella och fysiskt krävande arbetsuppgifter har bytts mot datoriserad tankeverksamhet utan andra fysiska åkommor än möjligen gamnacke och ömmande skinkfläsk. Svenskar arbetar allt längre och erfarenhet blir allt viktigare. Av detta följer att högre ålder och erfarenhet snarare ses som en resurs och inte tvärtom.
Den bärande tanken bakom trygghetslagarna får allt mindre relevans. Idag ger systemet snarare tusenstals anställda en falsk trygghet på jobbet sedan deras fackförbund i regel ändå förhandlingar bort deras skydd i krissituationer. Med vetskap om denna risk hos den anställde blir effekten istället den motsatta, anställningsotrygghet. Den funktion lagstiftning dock faktiskt fyller är uppbyggnaden av oöverkomliga trösklar för den som inte lyckats inträda på arbetsmarknaden och ännu inte omfamnats av LAS ”trygga” famn.
En falsk trygghet för de anställda och ett utanförskap för de ännu oanställda, detta är resultatet av Lagen om anställningstrygghet anno 2010.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar