2011 exporterade Sverige krigs- och försvarsmaterial till ett värde av 14 miljarder kronor. Till länder som kränker de mänskliga rättigheterna exporterar vi dock inte, åtminstone inte officiellt. Som garant för att så ändå inte sker står det parlamentariska Exportkontrollrådet som befolkas av riksdagens representanter. Kontrollmekanismen synes dock gnissla ganska betänkligt.
När Sveriges överdimensionerade försvarsindustri ska underhållas och då tusentals arbetstillfällen står på spel, ofta i redan utsatta glesbygdsområden, kan inget kontrollråd tillåtas att sätta käppar i hjulet. På försvarsindustrins kundlista står, förutom det egna försvaret, en rad mindre nogräknade länder som knappast kan klandras för vare sig humanitet eller överdriven respekt för mänskliga rättigheter. 2011 års näst bäste kund (efter Thailand), Saudiarabien, praktiserar både dödsstraff och kroppsstraff med bland annat piskning och amputationer på repertoaren. Religionskritik eller kritik av kungahuset garanterar en längre tids tillvaro bakom lås och bom.
Sveriges alliansfrihet påstås ge oss den upphöjda rollen som medlare och fredsbärare i orostider. Men allteftersom att sanningen kryper fram så visar det sig dock snarare att Sverige, i avsaknad av allierade att dela kostnaderna med, överproducerar vapen som vi inte själva har råd med. Vapnen måste vi därför dumpa, oavsett var och hos vem. Konsekvensen blir att vapenskramlet tilltar precis som förtrycket i vår omvärld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar