Oförsvarligt

Bekymrade med all rätt

Svenskarna är inte särskilt oroliga över rikets säkerhet, trygga i förvissningen om att NATO ändå kommer till undsättning vid konflikt. Närmare hälften är förvissade om det. Bland NATO-motståndarna är de ännu säkrare, där sex av tio tror på NATO:s hjälp.

NATO-chefen Jens Stoltenberg är lika tydlig som svenskarna är säkra om motsatsen, bara medlemsländer har några garantier. För partnerländer som Sverige blir det en fråga om värderingar i varje given situation. Inga garantier utan medlemskap alltså. Samtidigt som detta står klart lappar och lagar försvarsministern med alla andra tänkbara samarbeten vid sidan av NATO. Allt för att hans parti ska kunna upprätthålla någon form av trovärdighet utan att behöva lämna sin heliga alliansfria linje. Försvarsministern har samtidigt att stångas med sin egen utrikesminister, som är pacifist och inte kan se någon hotbild. Svenskarna litar alltså blint på NATO, NATO lovar inget, försvarsministern lappar och lagar, utrikesministern fnyser åt allt och statsministern slår stolt fast den svenska alliansfriheten.

Det enda vi vet idag är att vår försvarsförmåga är ytterst begränsad och att någon eventuellt, kanske NATO, skulle ställa upp om det krisade. Regeringens hanterande av rikets säkerhet är oförsvarbart och bedrägligt. Särskilt som den innerst inne vet att NATO är den enda garanti vi har.

Ingen rolig historia

Verkligen inget att skratta åt, Wallström

Som liberal och borgerlig sympatisör hade man kanske kunnat unna sig viss skadeglädje när en socialdemokratisk utrikesminister gör bort sig. Och med Margot Wallström på posten hade det beretts åtskilliga tillfällen att gotta sig. Men utrikesministerns insats hittills är ingen rolig historia, utan bara sorglig.

Viktiga, om inte de viktigaste, egenskaperna hos en utrikesminister torde vara diplomatisk förmåga och gott omdöme. Wallström har visat påfallande avsaknad av båda. Historien började redan med regeringsförklaringen där Palestina erkändes som nationalstat. Modigt enligt vissa, otaktiskt och förhastat enligt andra. De som sällar sig till den första gruppen måste ha fått sig en duktig näsknäpp när Wallström nyligen klargjorde att hon inte tänker erkänna Västsahara. Någon röd tråd eller ens idealism går inte att skönja i utrikesministerns åtaganden. Efter att ha rört upp israelerna gav hon sig på Saudiarabien och gjorde sig och Sverige till ovän med Arabförbundet. Sen, när krutröken lagt sig något, var det dags att ge sig på Israel igen och idag är hon inte välkommen in i landet. Att hon sedan inte inser problemet i att sätta sig i Kommunals knä och hoppa före i Stockholms 13-åriga bostadskö är möjligen höjden av omdömeslöshet.

Jag hade gärna skrattat men ligger närmare till gråten.