Skrämmande signaler från bilsalongen i Paris

Europas största bilmässa i Paris är ett årligt återkommande jippo där bilbranschens europeiska potentater möts, samtalar och ger intervjuer. Det var i år ett dystert gäng som samlades med dalande försäljningssiffror och en kraftig överproduktion i bagaget. De akuta problemen är givetvis intimt sammanknutna med den pågående krisen men förklaras också av branschspecifika strukturella problem.

Bilindustrin är en prestigeindustri, starka lokala märken med en internationell tyngd är en fjäder i hatten för alla politiker. Därför blir nedskärningar och nedläggningar en rejäl knäck för den nationella och politiska självkänslan. Minns de infekterade och traumatiserande debatter och skeenden i samband med SAAB:s sista konvulsioner i Trollhättan. Att tiden inte står still och att globaliseringen påskyndar förvandlingstrycket i de konkurrensutsatta branscherna är en naturlag vilken vi har att acceptera och måste lära oss hantera. Så är dock inte på något sätt fallet hos de flesta ledande politiker.

Från franska industriministern hörs nu önskemål om att begränsa frihandelsavtalet med Sydkorea eftersom koreanska KIA och Hyundai allt glupskare knaprar på Peugeots marknadsandelar och lönsamhet. Tyvärr är han heller inte ensam om detta önskemål utan backas också upp av den europeiska bilindustrins intresseorganisation ACEA.

Rätt hanterade kan kriser vara av goda då resurser omallokeras dit de gör större nytta vilket stärker länders konkurrenskraft. Men då krävs också att man accepterar förvandling och omställning och aldrig låter sig hemfallas åt direkt skadliga handelshinder och ren protektionism.

Bilindustrin fast i kön

I december förra året avslutades ett dystert kapitel i svensk industrihistoria när nationalklenoden Saab Automobile tvingades i konkurs. Omständigheterna runt konkursen har stött och blötts i mången forum. Kritiska röster gör gällande att det var regeringens passivitet och i synnerhet tidigare näringsminister Maud Olofssons avogsamhet mot statlig inblandning som slutligen sänkte den svenska juvelen.

Vad politiker med väljarnas pengar bör inte bör satsa på avgörs till stor del av politisk tillhörighet. Men oavsett partipolitisk kulör så talar all tillgänglig statistik för att ytterligare krisstöd till ett blödande Saab varit pengar rätt i sjön. Den ansedda tidsskriften The Economist konstaterade nyligen att bilindustrin under 2011 producerade 30 miljoner bilar mer än vad som efterfrågades. Analysfirman IHS Automotive räknar i sin tur med att 41 procent av Europas bilfabriker inte behövs i år. Det motsvarar en överkapacitet om 3 miljoner bilar.

På en sådan överetablerad marknad med redan gigantiska förluster skulle få satsa sina egna sparmedel så varför skulle staten då satsa våra kollektiva besparingar? Saabs avveckling är tragisk för alla, inte minst för de trollhättebor som nu står utan jobb. Men i en värld där bilkön bara växer så var den nog dessvärre ofrånkomlig.

Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel

Än idag hörs spridda rop om statligt stöd, eller bristen på sådana, till bilindustrin. Senast i Trollhättan där en till synes indignerad Håkan Juholt klandrade en passiv regering för SAAB:s trista situation. Sverige, till skillnad från övriga Europa, valde likt USA den hårda vägen under krisen.

Rick Hanna, global chef för bilindustrin hos konsultföretaget PWC, konstaterar på Dagens Industris stora bildag att man i Nordamerika, till skillnad från i Europa, tog bort överkapacitet och stängde olönsamma fabriker. Detta, menar Hanna, är förklaringen till att nordamerikansk bilproduktion idag är lönsam medan i stort sett hela den europeiska gör förluster. Carlos Tavarez, operativ chef för Renault, stämmer i bäcken och fastställer att ”…Europa gick en annan väg än USA med konstgjord andning för att hålla volymerna uppe. För att våra bilföretag ska överleva långsiktigt måste vi klara ut problemen utan statlig hjälp”.

Vad de båda herrarna nu säger är det självklara att konstgjord andning må hjälpa för stunden men att det i längden alltid krävs verkliga ingrepp, kanske operation, för att få patienten på benen. Att med miljarder i insats sätta roulettekulan i rullning må vara trevligt för kvällen men sällan lika kul dagen därpå. Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel med skattepengar utan snarare tillse att övriga spelare får bästa möjliga spelplan.

Gnäll inte på regeringen, köp en egen Saab istället

Nu när den svenska nationalklenoden Saab Automobile är nere för räkning höjs tonläget betydligt från ringside. Vänsteroppositionen, Metall och Aftonbladet, för att nämna några, arbetar febrilt i den ena ringhörnan för att plocka politiska poäng.

Metalls Stefan Löfvén talar diffust om att regeringen borde bidra till att reda upp både de kortsiktiga och de långsiktiga problemen. Inte för att man ska gå in med pengar men ”den ska driva på och se vad den kan bidra med”. Aftonbladet säljer lösnummer och plockar opinionspoäng med snyfthistorier om utsatta Saabanställda och deras familjer. Vänsterpartiet manar på för ett statligt övertagande och Socialdemokraterna gottar sig mest åt allt rabalder. I den andra ringhörnan står regeringen, utan reella möjligheter att faktiskt få rätsida på den biltillverkare som nu haft helstängt i drygt tre månader utan en ny bil till försäljning.

Problemet för Saab är inte, som Löfvén gör gällande, en ”tillfällig likviditetskris” som regeringen lätt skulle åtgärda med lite positivare attityd och allmänt ”pådrivande”. Problemet är, och har alltför länge varit, att alltför få köper företagets bilar.

När GM släppte taget visade sig företaget närmast stå vid ruinens brant, utan nya modeller på gång och med en ihålig balansräkning. Dessa faktum kan ingen politiker göra något åt. Så istället för att gnälla på regeringen borde vardera Saabanhängare nu mangrant gå och köpa sig en egen Saab. Inget annat än bilförsäljning kan nämligen rädda företaget.