Bilindustrin fast i kön

I december förra året avslutades ett dystert kapitel i svensk industrihistoria när nationalklenoden Saab Automobile tvingades i konkurs. Omständigheterna runt konkursen har stött och blötts i mången forum. Kritiska röster gör gällande att det var regeringens passivitet och i synnerhet tidigare näringsminister Maud Olofssons avogsamhet mot statlig inblandning som slutligen sänkte den svenska juvelen.

Vad politiker med väljarnas pengar bör inte bör satsa på avgörs till stor del av politisk tillhörighet. Men oavsett partipolitisk kulör så talar all tillgänglig statistik för att ytterligare krisstöd till ett blödande Saab varit pengar rätt i sjön. Den ansedda tidsskriften The Economist konstaterade nyligen att bilindustrin under 2011 producerade 30 miljoner bilar mer än vad som efterfrågades. Analysfirman IHS Automotive räknar i sin tur med att 41 procent av Europas bilfabriker inte behövs i år. Det motsvarar en överkapacitet om 3 miljoner bilar.

På en sådan överetablerad marknad med redan gigantiska förluster skulle få satsa sina egna sparmedel så varför skulle staten då satsa våra kollektiva besparingar? Saabs avveckling är tragisk för alla, inte minst för de trollhättebor som nu står utan jobb. Men i en värld där bilkön bara växer så var den nog dessvärre ofrånkomlig.

Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel

Än idag hörs spridda rop om statligt stöd, eller bristen på sådana, till bilindustrin. Senast i Trollhättan där en till synes indignerad Håkan Juholt klandrade en passiv regering för SAAB:s trista situation. Sverige, till skillnad från övriga Europa, valde likt USA den hårda vägen under krisen.

Rick Hanna, global chef för bilindustrin hos konsultföretaget PWC, konstaterar på Dagens Industris stora bildag att man i Nordamerika, till skillnad från i Europa, tog bort överkapacitet och stängde olönsamma fabriker. Detta, menar Hanna, är förklaringen till att nordamerikansk bilproduktion idag är lönsam medan i stort sett hela den europeiska gör förluster. Carlos Tavarez, operativ chef för Renault, stämmer i bäcken och fastställer att ”…Europa gick en annan väg än USA med konstgjord andning för att hålla volymerna uppe. För att våra bilföretag ska överleva långsiktigt måste vi klara ut problemen utan statlig hjälp”.

Vad de båda herrarna nu säger är det självklara att konstgjord andning må hjälpa för stunden men att det i längden alltid krävs verkliga ingrepp, kanske operation, för att få patienten på benen. Att med miljarder i insats sätta roulettekulan i rullning må vara trevligt för kvällen men sällan lika kul dagen därpå. Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel med skattepengar utan snarare tillse att övriga spelare får bästa möjliga spelplan.