Det såg ett tag riktigt ljust ut för de libyska frihetskämparna. Tappert stred de mot överste Gadaffis förtryckarregim utan egentliga materiella förutsättningar. Fäste efter fäste intogs och Gadaffi själv syntes alltmer desperat.
Verkligheten kom dock ifatt och regimens militära överlägsenhet tycks nu till fullo ta ut sin rätt. Den luftburna överlägsenheten i form av attackflyg och helikoptrar kombinerad med ett kraftigt övertag även på marken via stridsvagnar och tungt artilleri pressar oppositionen allt hårdare.
Alltsedan stridigheterna inleddes har oppositionens enda krav på omvärlden varit införandet av en flygförbudszon vilket skulle jämnat ut oddsen drastiskt. Hoppet har allena stått till FN och dess godkännande eftersom EU saknar erforderliga stridsförband och NATO inväntar FN:s samtycke.
Hos FN stöter dock frihetskämparna på patrull. Med diktaturen Kina och semidiktaturen Ryssland i säkerhetsrådet är utsikterna noll för ett FN-mandat. Och inte förbättras utsikterna av att Rysslands och Kinas ambassadörer nu sitter i förhandlingar med Libyen om utvecklade bilaterala relationer och ökad access för ryska och kinesiska företag till libysk olja.
Förenta Nationerna, församlingen som strävar mot världsfred och kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, sitter nu åter på läktaren när de som mest behövs nere på plan. Frågan är hur länge den fria världen ska acceptera denna hycklarförsamling som världsfredens övervakare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar