I den idag klassiska krigsskildringen På västfronten intet
nytt beskriver den franske soldaten Erich Maria Remarque den hopplösa
situationen bland första världskriget otaliga skyttegravar. Strider som böljade
fram och tillbaka, en skyttegrav fram och ofta två tillbaka ungefär. Lika
hopplöst låst ter sig idag positionerna i den svenska invandrings- och
asyldebatten.
Medan de rödgröna generalerna och flertalet allierade
skärper tonen betydligt förflyttar sig Sverigedemokraterna allt längre från
förhandlingsbordet. Det går inte tillräckligt nog att distansera sig från
SD-representanterna Björn Söders och Kent Ekeroths senaste utspel. Ingenting
talar heller för att de var överilade eller bara grodor som hoppade ut. Med
detta sagt kan bara konstateras att skyttegravarna grävts ännu djupare. Hur
illa de flesta än må tycka om den sverigedemokratiska världsbilden och deras uppenbara främlingsfientlighet är det likväl en bred massa som inte uppskattar
det som system som vi har idag. Vatten på sin kvarn får de när deras
lokalpolitiker allt öppnare vittnar om de svårigheter som följer av dåligt
fungerande integration och underfinansierad mottagning.
Kulorna far i allt raskare takt och skyttegravarna grävs
allt djupare. Däremellan, mitt i kulregnet, står som alltid i brinnande krig en
värnlös och allt mer modstulen befolkning. Och intet nytt finns att rapportera
från endera front.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar