 |
| Tar vi i hand på det? |
Sverige sägs ibland vara humlan som flyger, trots att den
egentligen inte kan. Andra talar om den svenska modellen och en tredje om ett ”system” som ingen riktigt förmått att förklara. Vi må vara relativt
unika i den bemärkelse att vi stretar på och utan vidare kverulans betalar bland
de högsta skatterna i världen. Det intressanta är varför.
I Sverige, övriga Norden och i några av de nordligare
kontinentaleuropeiska länderna hyser medborgaren stor tilltro till stat, myndighet
och liknande institutioner. Vi litar också på varandra, även på dem som inte
råkar tillhöra just vår familj, släkt eller nära bekantskapskrets. Detta
innebär samtidigt att vi anförtror våra pengar till för oss okända med en förväntan
om att de ska hanteras såsom utlovats. Mindre lyckosamma är de nationer vars
folk misstror inte bara varandra utan även stat och dess förgreningar. Där är egen härd
den enda som är guld värd. Där frodas korruption och skatter undanhålls och rik
blir framförallt den som luras mest. En sådan mylla saknar alla attribut för en
frodig och stabil samhällskonstruktion.
Denna i Sverige institutionaliserade tillit är inget vi kan
ta för givet utan måste stridas för, varje dag och i alla sammanhang. Vi alla,
och inte minst våra folkvalda eller näringsliv, fackrepresentanter och
myndighetsföreträdare, bär det tunga ansvaret att förvalta tillitens arv. För
utan tillit vacklar även det mest stabila korthuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar