35 000 dör ifrån S varje år

Allt äldre, allt fler vid sidan om

Den senaste veckans skörd av opinionsmätningar har knappast höjt julstämningen i S-leden. Partiet är nere på Juholt-nivåer vilket innebär ett tapp med fem procent från det rekorddåliga valresultatet förra hösten.

Dissekerar man sedan siffrorna så framträder än mer skrämmande uppgifter. Allra mest oroar säkert den massiva flykten av LO-väljare till SD. Bland manliga LO-väljare är SD nu större och bland samtliga LO-väljare är partierna jämnstora. Och raset har gått fort, rasande fort. Bara under 2015 har S tappat 15 procent av LO-väljarna, medan SD höstat in ett 10-procentigt ökat stöd. Den andra stora S-trenden är att deras väljare dör ifrån dem. Enligt Sifo tappar partiet årligen 35 000 väljare genom dödsfall, samtidigt som återväxten bland yngre är ytterst skral.

Även om det är Socialdemokraternas framtid som målas i det allra mörkaste tonerna kan inget annat parti förutom SD fröjdas över opinionsutvecklingen. SD däremot, går framåt i alla led och åldrar och det måste gammelpartierna ta intryck av. SD upplevs kunna erbjuda lösningar och något annat, en annan typ av framtid som uppenbarligen lockar mer än övriga partiers alternativ. För att inte gå samma väg tillmötes som Socialdemokraternas väljarkår så måste övriga partier kunna uppbåda något betydligt mer lockande.

S problem större än dess partiledare

SCB:s senaste opinionsmätning ger rekordlågt stöd för Socialdemokraterna. Partiledaren lovar bättring, från såväl sin egen som partiets sida. I övrigt snörper han på mustaschen och förklarar siffrorna mest som en följd av medias drev efter de taffliga lägenhetsaffärerna. Vid en ytlig betraktelse kan förklaringen te sig rimlig, för visst har drevet gått, men att godta den som sanning vore att bedra sig.

Betraktat utifrån samhällsutvecklingen, med en allt öppnare ekonomi, ökade krav på valfrihet och mer av individuella lösningar inom tidigare stängda sektorer, förefaller socialdemokratins utförslöpa snarare logisk. S senaste storhetsperiod inföll under 90 talets senare del. Framgångarna berodde dock knappast på Göran Perssons ambitioner om det gröna folkhemmet, utan snarare på en synnerligen svag opposition. Inte heller kan Persson klandras för att ha fört en särskilt socialdemokratisk politik med sänkta ersättningsnivåer i A-kassa och socialförsäkring, strama budgetregler och kraftigt sänkt moms.

Samhällsutvecklingen synes i rask takt ha sprungit ifrån S varför Juholts nostalgiska ton och retorik får allt sämre gehör i opinionen. S problem är större än Juholt och dennes alla felsteg, problemet ligger snarare i att allt färre efterfrågar en socialdemokratisk politik.