Socialdemokratin gör gärna anspråk på epitetet som solidaritetens försvarare, samtidigt vill man utmåla den s.k. högern som dess potentiella baneman. Socialdemokraternas starke man och ledare, Håkan Juholt, tar gärna till brösttoner när han redogör för samhällets förfall och empatiska dekadens i det borgerliga Sverige.
Innan vi ger Juholt rätt i sin beskrivning måste vi först avgöra vilken solidaritet vi vill ha och vad begreppet egentligen innebär. I socialdemokratins och Håkan Juholts värld är solidaritet något som sköts av politiken och finansieras av skatter. I ett sådant samhälle behöver barn aldrig ansvara för sina åldrande föräldrar eller föräldrar sörja för sina barns uppfostran. Dessa uppgifter sköts bäst av byråkrater och politruker. I ett socialdemokratiskt Sverige under Juholts presidium behöver vi överhuvudtaget inte bry oss om varandra.
Solidaritet innebär annars just att bry sig, bry sig om de äldre, barnen och övriga i vår omgivning. Detta ansvar ligger hos oss, inte samhället. Ur denna aspekt är det ”förfall” som Juholt talar om kanske rentav av godo. Mindre politik innebär nämligen mer av individuellt ansvar, för oss själva och för varandra. Det tycker jag låter sympatiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar